8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Precis som du säger så är det ju omöjligt för vården att kunna agera på egen hand. LVU är ju i praktiken ett verktyg när ett barn behöver vård mot vårdnadshavarens eller barnets vilja. Vi kan ju bara spekulera här, men flertalet läkare på olika sjukhus ansåg uppenbarligen att vårdnadshavarna inte inte förmådde tillgodose barnets behov på ett tillräckligt och tryggt sätt.

Nej. Flertalet läkare på olika sjukhus ansåg inte att föräldrarna var olämpliga.
Den första orosanmälan kom från barnskyddsteamets läkare som inte ens träffat Elsa. Det är inte en behandlande läkare med långvarig patientkännedom. Det är en person som läst journaler på distans och misstänkt MBP.

Den anklagelsen föll i domstol. För att mamman hann ladda ner primärkällorna, de som systemriddarna uppenbarligen inte vet vad det är.

Och barnets egen behandlande läkare L.E som faktiskt träffat Elsa i åtta år vittnade under ed att han inte tror att mamman rapporterade symtom som barnet inte hade. En överläkare med ett helt yrkesliv inom barnmedicin gjorde samma bedömning.

Det är de medicinska rösterna med faktisk patientkännedom. Båda pekar i samma riktning. Båda avfärdades.

Det som sedan kallas "vårdens bedömning" i domarna är inte vad vården sagt. Det är vad vården sagt filtrerat genom en icke vårdutbildad socialsekreterares tolkning, omformulerat i ett beslutsunderlag och presenterat för en domstol utan medicinsk kompetens att granska det.

Det är inte vårdens röst. Det är socialsekreterarens version av vårdens röst.

Och primärkällorna som skulle visa vad vården faktiskt sa, de är spärrade för mamman.
Det är hela systemfelet i ett nötskal.

Det här är vad som faktiskt hände steg för steg.

Vården orosanmäler. Inte för att de har bevis. Utan för att lagen kräver det och för att de riskerar legitimationen om de inte gör det vid minsta tveksamhet. En orosanmälan är en signal om att något behöver utredas, inte ett konstaterande att något hänt. Det är oro. En känsla. Inte ett faktum.

Socialnämnden tar emot orosanmälan och behandlar den som fakta. Utan att läsa den tillräckligt noga. Utan att notera att den första anmälan från Örebro explicit angav att situationen inte var akut och att inget omedelbart skyddsbehov förelåg. Utan att pröva mindre ingripande åtgärder som lagen kräver.
Elsa tvångsomhändertas akut. Fel från första dagen.

Mamman förstår omedelbart vad som är på gång. Hon laddar ner hela vårdhistoriken innan journalerna spärras. Det är hennes enda försvar. Inte för att systemet tillåter det, utan trots att systemet försöker omöjliggöra det.

Och det var avgörande. För utan de journalerna hade MBP-anklagelsen stått oemotsagd i domstol. Ingen hade kunnat jämföra socialtjänstens påståenden mot primärkällorna. Ingen hade sett diskrepansen. Ingen hade kunnat påvisa att anklagelsen inte höll.

Elsa hade kunnat hållas placerad för evigt precis som Adams pappa som anklagades för att vara pedofil och ha utnyttjat sin son sexuellt. Han friades i samtliga domstolsinstanser. Men socialtjänstens berättelse levde kvar bakom sekretessens murar. Det kostade Adam sin barndom.

Det är vad systemriddarna inte förstår förrän de själva råkar ut för samma system.
Det räcker med en orosanmälan. En socialsekreterare med en magkänsla. Ett beslutsunderlag utan primärkällor.

Och plötsligt är du inne i en kafkaprocess där bevisen är spärrade och varje försök att försvara dig används som bevis på bristande insikt.

Det kan hända vem som helst.
Och det är precis därför vi som vet hur det faktiskt fungerar i den verkliga världen inte slutar prata om det.

Det ändrar inte innebörden i det jag skrev. Saken gäller att det inte framkommit någonting i journalerna som talar mot mamman. Ett partsutlåtande från den IVO-anmälde läkaren som inte stöds av dokumentation duger givetvis inte som ett sakligt underlag för bedömning. Det visar bara att läkaren antingen talar osanning eller grovt har åsidosatt skyldigheten att föra journal och rapportera misstänkta missförhållanden under många år.

Precis. Och det är det strukturella problemet som aldrig löses.
De som förstör för barnfamiljer blir utköpta. Med skattepengar. Sedan fortsätter de i nästa kommun med exakt samma tankesätt och exakt samma metoder.
Inget personligt ansvar. Inga konsekvenser. Ingen lädom.

Fallet Adam kostade utköpen närmare 1,5 miljoner kronor av skattemedel. Sedan kunde samma personer fortsätta i grannkommuner och göra precis samma sak igen.

Det kallas inte ett system som lär sig av sina misstag. Det kallas ett system designat för att skydda sina egna på bekostnad av de familjer det förstör.

Och de som tänker som Lilla My, övertygade om sin egen rättfärdighet, blinda för sina egna fel och rustade med ett helt arsenal av återanvända floskler och cirkelresonemang de jobbar vidare. De utbildar nästa generation. De sätter standarden. De lär upp varandra i slutna led utan extern korrektiv.
Så systemet reproducerar sig självt. Generation efter generation.

Tills det finns ett personligt tjänstemannaansvar som gör det omöjligt att gömma sig bakom systemets murar och en extern granskning som faktiskt biter kommer ingenting förändras.
Utköpen fortsätter. Familjerna förstörs. Och barnen betalar priset.

Se själv hur det går till här i den verkliga världen bort alla instruktionsböcker och fina fasader om "barnets bästa".

https://www.facebook.com/reel/1215095227369897

Vad jag vet är det bara en läkare som uttalat detta och väldigt luddigt, du får gärna hänvisa till de flertal läkarna som sagt detta.

Du sprider falsk information

Ja det gör han.

Och det finns tre grova fel i hans uttalande.

"Flertalet läkare på olika sjukhus ansåg..."
Det är en omskrivning av verkligheten. Vad som faktiskt hände är att socialtjänsten höll referenssamtal med vårdpersonal och sammanfattade vad de sa. Den sammanfattningen signerades av respektive person, men en signatur bekräftar inte att sammanfattningen är fullständig eller korrekt återgiven.

Det är alltså inte flertalet läkares bedömning. Det är en socialsekreterares sammanfattning av vad flertalet läkare sa som är filtrerad, omformulerad och selektivt återgiven av någon utan medicinsk utbildning.

"Uppenbarligen ansåg..."
Uppenbarligen är ett antagande presenterat som faktum. Barnets egen behandlande läkare L.E med åtta års direkt patientkännedom vittnade under ed om raka motsatsen. En oberoende överläkare med ett helt yrkesliv inom barnmedicin gjorde samma bedömning. De är inte flertalet läkare som uppenbarligen ansåg något.

"LVU är ett verktyg när ett barn behöver vård mot vårdnadshavarens vilja."
Det stämmer juridiskt. Men det förutsätter att behovet av vård faktiskt är utrett och fastställt av någon med rätt kompetens. I det här fallet gjordes den medicinska bedömningen av en socialsekreterare utan medicinsk utbildning baserad på referenssamtal vars primärkällor aldrig granskats oberoende.
Verktyget användes utan att förutsättningarna för att använda det var uppfyllda.

Det var flera läkare som gjorde olika orosanmälningar.

Ja för att skydda sig själva och sina legitimationer. Inte för att de nödvändigtvis var oroliga rent privat. Huvudargumentet för oron föll direkt i domstol.

Vilka läkare var det och vad sa deras olika anmälningar mot mamman.

Vad jag läst var det bara en läkare som sa att han inte hade fått prata med flickan

De andra läkarna sa egentligen ingenting om mamman ?

Baserat på domarna sa läkarna följande om mamman.

L.E barnets egen behandlande läkare i åtta år vittnade under ed att han inte tror att mamman rapporterade symtom som Elsa inte hade. Han uppfattade henne som genuint engagerad i sitt barns vård. Det är den tydligaste och mest direkta medicinska bedömningen av mamman i hela processen från den person med längst och djupast direkt patientkännedom.

A.S barnkirurg med 30 års erfarenhet och docent inom barnkirurgi vittnade att Elsas diagnos var korrekt fastställd med objektiva fynd och bekräftad av second opinion från London. Han ansåg att de vårdåtgärder som vidtagits var i linje med hur sjukdomen ska behandlas enligt nationella och internationella riktlinjer. Han ifrågasatte inte mammans hantering av vården.

Överläkaren som föräldrarna själva tog in en specialist med ett helt yrkesliv inom barnmedicin bedömde efter genomgång av hela materialet att mamman agerat i god tro och försökt få vården att lyssna.

I.S som aldrig träffat Elsa och bara gått igenom journaler från Uppsala ifrågasatte diagnosen. Hon är den röst som mest stödjer socialtjänstens berättelse.

Sammanfattningen är alltså denna. De läkare med faktisk direkt patientkännedom försvarade mamman. Den läkare utan patientkännedom ifrågasatte henne.

Socialtjänsten valde I.S version. Domstolen godkände det.

Socialsekreteraren och hennes chef borde spärras in på livstid. Så grovt vinklat och vedervärdigt!
Domaren borde själv få känna på hur det är att utsättas för rättsövergrepp och försöka försvara sig i en Kafkaprocess.