Har du sagt sanningen varför du sa upp dig där du inte trivdes?

Jag har sagt upp mig två gånger. En gången var när vår nya butikschef var så inkompetent att det inte funkade att jobba i butiken längre. Jag försökte rädda situationen genom att göra dennes arbete istället men hotades med avsked. jag spöade dem i förhandlingen men slutade sen själv ett par månader senare. Hade det något att göra med att jag inte trivdes? Njae. Allt var bra innan den retarderade butikschefen anställdes men visst, jag trivdes inte med att jobba med en person vars kompetens var att jämställa med en sköldpadda på rygg.

Andra gången jag sa upp mig var efter att min butikschef anklagade mig för stöld för att jag drack kaffe ifrån vår bistro som jag hade gjort i tre år redan. Hans beteende var så jävla dåligt att om inte personalchefen hade varit rummet så hade jag dragit ner honom på golvet och stampat på hans ansikte tills det hade blivit tyst i rummet. Nu drog jag bara och jobbade inte där nå mer. Vantrivdes jag? Allt var bra tills att chefen kallade in mig till "skällerummet" och anklagade mig för att ha stulit kaffe värt 20 öre. Men visst, det trivdes jag inte med.

Om nån frågar så berättar jag om detta. Nu får man ju inte säga sånt på intervjuer så jag brukar säga nånting typ: "Covid" och sen är den diskussionen över. Men jag har berättat om det på intervjuer där jag inte vill ha jobbet eller jag noterat att de inte tänker anställa mig. Det är ibland roligt att observera deras reaktioner när man berättar vad som hänt. Nu var min beskrivning ovan endast en väldigt förkortad version, speciellt den första som är MYCKET mer ingående.

Ett av mina 1a jobb sa jag upp mig för kollegorna var så dryga och jag sa att jag inte trivdes med kollegorna

Har varit ärlig de få gånger jag sakt upp mig.
3 tillfällen.
1a. Var livrädd på jobbet då övriga på skiftet hade grava alkoholproblem.
Jag var tydlig när jag sa upp mig.
2ndra. De flyttade frugans jobb över 30 mil, vi sökte båda jobb men jag lyckades på samma ort som frugans flyttade till. Var tydlig när chefen försökte övertala mig att stanna.
3e.. Var oerhört stökigt med nya ägare stul med pengar, samt att mina föräldrar behövde stöd, så jag fick ett nytt jobb i min gamla hemstad.

Sen senast fick jag sparken, stort varsel och jag fick gå, tog 2 månader sen ville de ha tillbaka mig.
Sen jagande de mig i ca 5 år.

Men jag tror det är rätt att alltid vara ärlig.

Jag har varit med om missnöjda kolleger säga att om de inte får ditt och datt uppfyllt så ska de minsann säga upp sig.
INGEN på planeten är oersättlig på något företag, även om många tror sig vara det.

Var smart när du ska förmedla orsaken till varför du inte vill vara kvar.

Alltför långa restider, 60-75 minuter x 2 - jag tackade nej till att fortsätta vid en större omorganisation. Jag sa att jag skulle studera istället - en halvsanning.

Jag stod ut tills jag gick sönder. Då fick jag nog och frågade faktiskt chefen rakt ut varför alla i arbetslaget utom en eller två var sjukskrivna eller nyligen hade varit det. Hen skrek mig rakt i ansiktet att sånt var sekretess och det hade jag inte med att göra. Öm tå tydligen Precis som att vi kollegor inte pratade med varann... Yeah right. När alla är utbrända och det inte är några konkreta fysiska sjukdomar det handlar om. Samma geni till chef tyckte det var en rimlig lösning att jag skulle jobba 150% på samma timmar och lön för att täcka för en sjukskriven kollega. Konstigt att ens underordnade faller som dominobrickor då...

Gick till platschefen, återberättade samtalet och grät av upprördhet. Sade upp mig direkt, rakt upp och ner. Hen var totalt värdelös och livrädd för mellanchefen. Blev sjukskriven resten av uppsägningstiden. Gick dit en kväll och lämnade mina grejer på kontoret, låste och kastade in nycklarna i brevfacket. Skickade en del anmälningar internt om arbetsmiljön och så småningom försvann först ena och sen andra chefen. Blev väl lite obekvämt att stanna och de sökte självmant andra tjänster i organisationen. Fick dock aldrig nåt svar eller återkoppling. Tydligen totalt nedtystat internt, när jag träffat vissa f.d. kollegor har de frågat mig om det efteråt. Dock nöjd att jag i sak fick rätt (iom att ingen av cheferna är kvar) och skräder inte på orden om min förra arbetsgivare kommer på tal. Är ingen bråkmakare, men nog är nog. Har i övrigt bytt fält, så har egentligen ingen nytta av referenser från denna arbetsplats.

Skrik-chefen hade tydligen haft som förslag att försöka ringa in mig som vikarie ca 6mån senare när skiten krisade, vilket stackars kvarvarande kollegor konstaterade att jag nog inte var intresserad av. Snacka om total brist på insikt och självkritik. Ibland har jag undrat hur stackarna på avdelningen/orten hen flyttade till har det...

Jag har sagt sanningen. Dock gör 99 av 100 inte det. Har sett massvis med kollegor hitta på någon lögn.
Dock är det väl bättre för en själv att göra så om man måste hänvisa tillbaka till dem senare av någon anledning.
Det är också en stor paradox eftersom man förväntas låta personer gå i god för en som är anledningen till att man lämnade...

Ibland undrar jag seriöst hur stor procent av chefer som egentligen borda sitta inlåsta eller tvångsmedicineras.

Fast det där är ju en grav sanning med modifikation. Här placerar du allt på den som ger sig av.
Säg att du var tjänstepersonal till Adolf Hitler när denna hade sina kokain-rants och du gick konstant runt och var rädd för att bli avrättad. Hade ditt sätt att resonsera passat på ett sådant scenario?

Eller alla hundratals eller rent av tusentals skandaler man hört i tidningarna de senaste åren om extremt destruktiva arbetsplatser där folk blir sjuka. Då är det ändå bara de som kommer till tidning. Det är kanske en promilles promille där man bryter sig igenom tystnadskulturen. Nästan allt sådant här får ju ingen reda på utanför verksamheten. Det är regel.

Det är inte bara du som avgör om det är en "god ton" om du befinner dig i ett inferno. Sedan är det inte alls säkert att en sådan giftig arbetsgivare skulle ge dig en bra referens hur mycket du än svalde och ignorerade. Det är lite som att tro att en mobbare inte skulle mobba dig bara för att du inte slår tillbaka.
Sedan är inte en referens från en psykopat en bra referens. Det borde folk förstå.

Men jag förstår vad du menar. Om man kan får man svälja för att kunna fly.

Jag tror ditt nick är talande för hur du ser på saken. Du kan väl inte ens ta in att en AG kan vara osympatisk. "KapitalistKalle"...

Haha, ja det kan man undra. De verkar ju aldrig ha problem att få nya chefjobb heller. Hatad och utköpt från två tidigare arbetsplatser? Vilket kap, vi anställer direkt! Eller så ingår fina recensioner i strategin för att bli av med dem och skicka svarte petter vidare.

Enda gången jag haft en arbetsrelaterad irritation, fast det inte var huvudskälet, så sa jag till min chef en sak. Jag tyckte det var fel att det lades inte in i min lönebild, att jag var den ende av oss med samma ansvar som hade en högskoleutbildning för mina arbetsuppgifter. Det spelade ingen roll. Men som sagt , min uppsägning berodde på annat. Generellt kan jag väl säga att det är lättare få jobb när du har utbildning i Sverige. Men fortfarande är det rätt obefintlig lönepåverkan. Om det är ett jobb där du inte har ett absolutkrav på viss utbildning. T ex om du har ett jobb där de efterfrågar antingen tekniker eller ingenjörsutbildning eller gymnasie eller högskoleutbildning..så får du mer eller mindre exakt samma ingångslön oavsett din skolning. Tror inte riktigt det är så utomlands. Din vinst är möjligen att du snabbare kommer in i jobbet. Men utbildning premieras inte lönemässigt i Sverige.

Det är inte lönt att vara ärlig med chefer eftersom de oftast är dumma i huvudet och ändå inte förstår vad du menar.
Det som kommer hända är att det på något vis ligger dig i fatet när det kommer till referenser, återanställning eller rykte.
Gör det enkelt för dig själv, ljug. Företagsledningen är ändå inte intresserade av att ändra något i den organisation du lämnar.