Lejonet från Norden - vår hårdaste konung?

Kung Karl den unge hjälte sjunger man om man gillar honom.

Men i sången heter det också att "endast falla kunde han". Det låter som att han var oduglig som bara kunde falla.

Vad vill man ha sagt med detta: "Endast falla kunde han"?

https://www.youtube.com/watch?v=LobdgZnF-2I

Det är en dikt av Tegner som säger att han inte kunde vika, utan endast falla. Alltså ingenting kunde få honom att fly.

Hur svenska stålet biter,
kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!

Det är sant att Gustav II Adolf de facto gjorde mer för vår stormakt. MEN Karl XII är ändå den jag beundrar mer som person. P.g.a. att Gustav II Adolf ändå var rätt vanlig, levde som andra stormän, hade älskarinnor och frillobarn, blev "tämligen fet" med tiden. Medan Karl XII var absolutist (efter de förfärliga eskapaderna i mellersta tonåren), kysk (han ville inte ha någon älskarinna hur många som än erbjöds honom, han ville vänta till äktenskapet), han höll sig slank, han delade sina mannars villkor i fält, han bar samma sorts enkla vapenrock och sov på samma enkla läger som de... och allongeperuken som var modern, struntade han i efter att han fick börja bestämma över sig själv.

Det finns en romantisk glamour över Karl XII som helt enkelt inte finns över den mer prosaiske Gustav II Adolf:

On what Foundation stands the warrior's pride,
How just his hopes let Swedish Charles decide;
A frame of adamant, a soul of fire,
No dangers fright him, and no labours tire;
O'er love, o'er fear, extends his wide domain,
Unconquered lord of pleasure and of pain;
No joys to him pacific sceptres yield;
War sounds the trump, he rushes to the field;
Behold surrounding kings their power to combine,
And one capitulate, and one resign;
Peace courts his hand, but spreads her charms in vain;
"Think nothing gained", he cries, "till nought remain,
On Moscow's walls till Gothic standards fly,
And all be mine beneath the polar sky."
The march begins in military state,
And nations on his eye suspended wait;
Stern Famine guards the solitary coast,
And Winter barricades the realms of Frost;
He comes, not want and cold his course delay; -
Hide, blushing Glory, hide Pultowa's day:
The vanquished hero leaves his broken bands,
And shows his miseries in distant lands;
Condemned a needy supplicant to wait,
While ladies interpose, and slaves debate.
But did not Chance at length her error mend?
Did no subverted empire mark his end?
Did rival monarchs give the fatal wound?
Or hostile millions press him to the ground?
His fall was destined to a barren strand,
A petty fortress, and a dubious hand;
He left the name, at which the world grew pale,
To point a moral or adorn a tale.

Det är sant att Gustav II Adolf de facto gjorde mer för vår stormakt. MEN Karl XII är ändå den jag beundrar mer som person. P.g.a. att Gustav II Adolf ändå var rätt vanlig, levde som andra stormän, hade älskarinnor och frillobarn, blev "tämligen fet" med tiden. Medan Karl XII var absolutist (efter de förfärliga eskapaderna i mellersta tonåren), kysk (han ville inte ha någon älskarinna hur många som än erbjöds honom, han ville vänta till äktenskapet), han höll sig slank, han delade sina mannars villkor i fält, han bar samma sorts enkla vapenrock och sov på samma enkla läger som de... och allongeperuken som var modern, struntade han i efter att han fick börja bestämma över sig själv.

Det finns en romantisk glamour över Karl XII som helt enkelt inte finns över den mer prosaiske Gustav II Adolf:

On what Foundation stands the warrior's pride,
How just his hopes let Swedish Charles decide;
A frame of adamant, a soul of fire,
No dangers fright him, and no labours tire;
O'er love, o'er fear, extends his wide domain,
Unconquered lord of pleasure and of pain;
No joys to him pacific sceptres yield;
War sounds the trump, he rushes to the field;
Behold surrounding kings their power to combine,
And one capitulate, and one resign;
Peace courts his hand, but spreads her charms in vain;
"Think nothing gained", he cries, "till nought remain,
On Moscow's walls till Gothic standards fly,
And all be mine beneath the polar sky."
The march begins in military state,
And nations on his eye suspended wait;
Stern Famine guards the solitary coast,
And Winter barricades the realms of Frost;
He comes, not want and cold his course delay; -
Hide, blushing Glory, hide Pultowa's day:
The vanquished hero leaves his broken bands,
And shows his miseries in distant lands;
Condemned a needy supplicant to wait,
While ladies interpose, and slaves debate.
But did not Chance at length her error mend?
Did no subverted empire mark his end?
Did rival monarchs give the fatal wound?
Or hostile millions press him to the ground?
His fall was destined to a barren strand,
A petty fortress, and a dubious hand;
He left the name, at which the world grew pale,
To point a moral or adorn a tale.

Fet kanske han blev och kanske hade han älskarinnor, so what? Han var kung på 1600 talet. Fullt normalt då. De fick ju inte välja fru.

Jag tror ryssen fruktade Gustav mest trots allt.

Ja det är väl så det är, att det är personligheten som man hyllar, inte hans geopolitiska resultat. En modig hjältekonung. Lite gay också?

Samuel Johnsons mycket kända dikt från the vanity of human wishes, Kalle Dussin framstår inte alls som fantastisk.

Många andra kungar hade nog också klarat sig bättre.

Ja det är väl så det är, att det är personligheten som man hyllar, inte hans geopolitiska resultat. En modig hjältekonung. Lite gay också?

Nej. KARL XVI Gustav.