Citat:
Ursprungligen postat av
ujhs
Detta resonemang påminner mycket om snacket om kommunismen. De kommunistiska länderna var inte kommunistka i sann bemärkelse, så den sanna kommunismen har aldrig prövats.
Kan du möjligen nämna några Krista samfund som inte har en negativ och restriktiv sexualsyn som inte präglas av moralpanik? Vi nöjer oss med att du nämner tre samfund.
Jämförelsen med kommunism låter träffsäker vid första anblick, men den faller när man skär igenom den.
Kommunism är ett
system som ska byggas.
Kristendom, om vi talar om
Jesus, är inte ett system. Utan ett
ord som går rakt in i människan.
Det ena formas utifrån.
Det andra prövar det som redan finns
inom.
Att då peka på historiska uttryck och säga “detta är kristendom” är som att peka på skuggor och kalla dem ljus.
Det som sker gång på gång och som sker här i tråden, är att människor tar det som vuxit fram runtomkring och gör det till själva kärnan.
Men det är just där varningen ligger.
För redan tidigt talas det om hur
budskap förvrids, hur människor sätter sig själva i auktoritetens plats, hur det som började i frihet långsamt binds upp i
regler, rädsla och
kontroll.
Det är inget mysterium.
Det är människans natur.
Din fråga om “tre samfund” bygger på en föreställning som i sig är felriktad.
Som om sanningen måste kunna pekas ut i tre organisationer, tre namn, tre strukturer. Annars faller allt.
Men
sanningen låter sig inte fångas så enkelt.
Den visar sig i
riktning, inte i perfekta system.
Och visst finns det skillnader:
vissa miljöer har gjort sexualitet till en
skuldfälla,
andra, som Svenska kyrkan, lämnar större utrymme för samvete, ansvar och personlig tolkning.
Inte som en slutpunkt.
Men som en antydan om att allt inte är låst i samma mönster.
Men den verkliga frågan ligger djupare än så.
Varför väljer
du konsekvent att läsa kristendomen genom dess mest
förvridna uttryck,
när själva kärnan pekar i en
annan riktning?
Är det för att det är enklare att angripa det som redan är förvrängt
än att ta sig an det som faktiskt utmanar?
För det är där skiljelinjen går.
Inte mellan troende och ateister.
Inte mellan kyrkor och kritiker.
Utan mellan
de som söker det som är sant
och de som nöjer sig med att slåss mot det som är lätt att avfärda.
I den kampen är det inte alltid den som ropar högst som ser klarast.