Är psykläkare sjuka i huvudet?

Från första till sista sekunden var det som en skräckfilm.

Filmen Unsane beskriver ganska bra hur jag hade det under mina två månader. Total terror.

Som tur var slapp jag medicinerna... annars hade man väl aldrig kommit ut.

Vi borde begränsa antalet platser på psykiatrin till de som verkligen har behov av det och som är suicidala eller väldigt dumma att de vill skada sig själva eller andra, just nu skrivs det in mer än så, alla platserna är fulla med folk som kanske inte förtjänar det.

Det lär vara ytterst få av alla Psyk-patienter som behandlas under något form av tvång. Utan källa skulle jag gissa att majoriteten av patienter/arbetet är deprimerade patienter på en öppenvårdsavdelning.

Att påstå att varje psykiatriker är psykopat är ungefär som att påstå att varje ortoped är sadist. Dom sågar och borrar ju i ben! Amputerar ibland till och med!

Du menar om korrelationen mellan att vara psykläkare och sadist/psykopat är avsevärt högre än för andra yrken?

Reformen som stängde mentalsjukhusen på 90-talet var direkt förödande. Vissa människor är sorgligt nog inte kapabla att säkert samexistera i våra samhällen, och då bör de ges en helt okej tillvaro tillsammans med "de sina", i en miljö där det finns kapabel personal.

Har haft ett gäng psykiatrer som har varit riktigt bra. Pålästa, uppdaterade. Intresserade av patienten, kanske till viss del empatiskt men med mycket nyfikenhet som om man har tanken att något kan jag hitta som kommer hjälpa av den arsenal vi har. De verkar sakna känslan att vara högt i rang. Det är inte deras fokus.

Sedan kommer de riktigt trista läkarna, som är där för att de vill vara bäst, och är de inte bäst så är de mäktigast. De lyssnar vare sig på patienten eller andra läkare. Kör sitt eget spår. Vissa av dem menar inte att såra patienten, de behöver bara höja sig själva för annars mår de dåligt. Sedan finns det dem som drivs av sadism, som vill se dig lida och dö.

Sedan finns det de som är snabba och obrydda, som bara vill ha besöket ur världen.

Jag funkar med de bra och med de obrydda. Jag är snabb på att sammanfatta och inte svamla och det uppskattas av båda grupperna.

Narcissisterna och sadisterna triggar tyvärr mig extremt. Det kanske inte märks så mycket utåt, men hela mitt jag känns som det brinner. Har rätt dåliga erfarenheter av attacker med hämnd och liknande. En t o m sa att "Såhär gör jag för att hämnas".

Jag är ingen som behöver tvångsmedel. Är inte arg, farlig eller förvirrad. Sitter aldrig och grinar heller. Läkare i de två grupper som funkar med mig, verkar tycka tillbaka att jag är OK. De andra triggas nog lika mycket av mig som jag av dem. En började skrika redan innan jag sagt hej, han hade redan dömt mig.

Man ska heller inte glömma, vilket jag påpekar ofta, att kanske 1 % av alla psykiatrer vill bli detta. Resten vill bli något finare men de är för korkade.

En av de bästa jag har haft var en ST som var extremt ung, såg ut som ett barn. Men när jag började prata med honom fattade jag att han var som en dator i huvudet. Han fattade allt, visste allt. Men skulle tro att han sedan inte valde psykiatri.

Det var bra gjort anser jag, i och med att många av dessa som blev inlagda fick värre psyke av det.

https://sormlandsmuseum.se/globalassets/mediaflowpro/slm_p2020-0173_sundbysjukhus4.jpg

Och det ledde till psykiska problem för resten av vissas liv.

Därför är det bättre med medicinering och öppen vård, att man tackar ja till hjälp.

Detta förutsätter en fungerande psykvård, vilket alla rapporter pekar på att Sverige saknar, och det grovt.

Jag tror att det är ganska vanligt att läkarstudenter som själva har någon form av mental ohälsa söker sig till psykiatrin men det du beskriver i din lista är nog ovanliga ytterlighetsfall.

Det går inte förklara för någon som inte förstår.

En viss typ av förmåga till att tänka annorlunda kan jag varje fall inte se som någon nackdel.

Psykläkare här.

Det där med LPT är ganska mycket huvudvärk bakom kulisserna. Vi försöker undvika LPT så gott det går, mycket som måste dokumenteras, som därefter granskas, tider att hålla koll på osv. Det är inget kul med att se någon lida så mycket att dem måste tvångmedicineras, jag har aldrig träffat någon kollega som hellre tycker det är något mäktigt med det.

Sen det där med att bestämma hur länge någon är inlagd är konstant stress bara så du vet. Alla avdelningsläkare har mycket press på sig uppifrån att hålla flödet igång.

Finns en viss anledning till varför psykiater varit och fortfarande är bristvara i Sverige och många specialister duckar arbeta 100%. Det kanske verkar lätt på papper, men verkligheten är en annan.