Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Ja, jag vet att det är det som gäller. Det är ett beklagligt misstag och något man pekar på i försvaret.
Men det förtar inte det faktum att mamman med all rimlig säkerhet, utifrån hur insatt hon var i vården och att hon skötte administrationen av droppet, visste exakt vilken dos och kalorimängd hon gav. Samt vilken procentuell andel detta motsvarade.
Det är centralt.
Sen förtjänar de kritik för slarv. Absolut. Men det kan hända i en stressad vardag. Därmed inte sagt att det är ok.
Men det förtar inte det faktum att mamman med all rimlig säkerhet, utifrån hur insatt hon var i vården och att hon skötte administrationen av droppet, visste exakt vilken dos och kalorimängd hon gav. Samt vilken procentuell andel detta motsvarade.
Det är centralt.
Sen förtjänar de kritik för slarv. Absolut. Men det kan hända i en stressad vardag. Därmed inte sagt att det är ok.
Jag hoppas verkligen inte att du jobbar som läkare, för du verkar inte känna till grundreglerna för hur läkemedel distribueras och hur delegering fungerar i Sverige.
Näringsdroppet är läkemedelsklassat. Det är inte mammans sak att ifrågasätta dosen. Det är helt och hållet läkarens ansvar att dosera rätt.
Mamman fick med giltig delegering och utbildning ge den av läkaren föreskrivna dosen till sin dotter. Det är allt hon ska göra. Det är allt hon kan göra enligt regelverket.
Hon ska inte gissa. Hon ska inte känna till den kliniska beräkningen bakom dosen. Hon ska inte ifrågasätta ordinationen. Hon ska ge den föreskrivna dosen.
INGET ANNAT.
Det är delegering. Det är läkemedelsansvar. Det är hur det fungerar i hela den svenska vården.
Och när läkaren ordinerar fel dos, vilket bekräftats i det här fallet är det läkarens ansvar. Inte patientens. Inte förälderns. Inte assistentens.
Läkarens.
Om du verkligen är läkare borde du veta detta utan och innan.
Men det tror jag knappast att du är.
Har du läst någon dom i ärendet?
Förvaltningsrätten konstaterar inte mindre än åtta saker i sin dom. Och såvitt kan förstås av kammarrättsdomen så håller de med.
Och jo, det finns ett vittne, en läkare som uppger på fråga från advokat Herr att han ”spetsar väl kanske till det när man skriver sådana intyg”. Han uppger också att frågan var uppe vid varje kontakt med mamman. Helt förkastligt eftersom risken är att mamman också hamnar i riskzonen för att därmed begått ett bidragsbrott. Mamman visste och kan inte komma undan den vetskapen.
Att det användes som argument ett tag är ett stort taktiskt misstag som när det faller dessvärre samtidigt smular sönder trovärdigheten i resten av argumenten.
Frågan var dessutom inte särskilt stor för någon av instanserna. Där handlar det om hur mammans ”inkännande med barnet, som det kommer till uttryck, det sätt på vilket hon har kontakt med vården samt den information hon lämnar och den hon inte lämnar förhindrar sjukvården från att verifiera och klar-lägga omfattningen av barnets besvär och behov av lämpliga medicinska åtgärder.”
Du hittar som vanligt bara på.
Förvaltningsrätten konstaterar inte mindre än åtta saker i sin dom. Och såvitt kan förstås av kammarrättsdomen så håller de med.
Och jo, det finns ett vittne, en läkare som uppger på fråga från advokat Herr att han ”spetsar väl kanske till det när man skriver sådana intyg”. Han uppger också att frågan var uppe vid varje kontakt med mamman. Helt förkastligt eftersom risken är att mamman också hamnar i riskzonen för att därmed begått ett bidragsbrott. Mamman visste och kan inte komma undan den vetskapen.
Att det användes som argument ett tag är ett stort taktiskt misstag som när det faller dessvärre samtidigt smular sönder trovärdigheten i resten av argumenten.
Frågan var dessutom inte särskilt stor för någon av instanserna. Där handlar det om hur mammans ”inkännande med barnet, som det kommer till uttryck, det sätt på vilket hon har kontakt med vården samt den information hon lämnar och den hon inte lämnar förhindrar sjukvården från att verifiera och klar-lägga omfattningen av barnets besvär och behov av lämpliga medicinska åtgärder.”
Du hittar som vanligt bara på.
Citat:
Visste mamman vilken dos droppet innebar? Att den inte motsvarade 100% av näringsintaget? Det vet vi faktiskt inte med säkerhet.
Men det vi vet är följande.
Journalen innehöll felaktiga uppgifter, erkänt av läkaren själv. Om mamman läste journalen och litade på den, vilket är vad patienter och anhöriga förväntas göra, visste hon inte vad som faktiskt stod i läkarens huvud om den muntliga dialogen.
Och om läkaren påstår att de hade en muntlig dialog om 40% vid varje besök, varför finns det då inga anteckningar om detta i journalen? Varför kommunicerades det aldrig skriftligt? Varför fick mamman aldrig ett formellt nutritionsschema som dokumenterade exakt vad droppet täckte och vad som förväntades komma från vanlig mat?
Det är vårdens ansvar att kommunicera läkemedelsdosering skriftligt och tydligt. Inte muntligt vid läkarbesök som sedan inte dokumenteras.
Och det mest avgörande av allt: ansvarig läkare sade under ed att det inte är familjens ansvar att kontrollera kaloriintaget.
Hans egna ord.
Stopp!
"Bortom all rimlig tvivel" är beviskravet i brottmål. Inte i förvaltningsrätt. Inte i LVU-ärenden.
Det är ett fundamentalt juridiskt misstag som avslöjar att du inte ens känner till grunderna för den processtyp du debatterar.
I LVU-ärenden är beviskravet betydligt lägre. Det räcker med att det finns en "påtaglig risk", vilket i praktiken innebär att en känsla av oro, filtrerad genom socialtjänstens beslutsunderlag, kan räcka för att omhänderta ett barn.
Och domstolen konstaterar ingenting. De BEDÖMER utifrån det underlag de fått presenterat för sig av socialtjänsten.
Det är precis den tankevurpan jag redan påpekat i tråden till systemtroende kompis Lilla My. Du blandar ihop brottmålsrättens beviskrav med förvaltningsrättens bedömningsgrunder. Det är inte samma sak. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Och det är just den förvirringen som gör LVU-processen så extremt rättsosäker. Föräldern behandlas i praktiken som om beviskravet vore omvänt, då hen måste bevisa sin oskuld mot en myndighet som kontrollerar hela informationsflödet till domstolen.
Det kallas inte rättssäkerhet.
Det kallas en kafkaprocess på svenska.
Ja, och hur förklarar du det?
Om Elsa behöll vikten och växte normalt trots ett näringsdropp som bara täckte 40% av energibehovet, vad bevisar det egentligen?
Det bevisar att hon åt tillräckligt med vanlig mat för att kompensera.
Och vem uppmuntrade henne att äta? Mamman. Samma mamma som ni påstår inte brydde sig om sitt barns näringsstatus.
Men det skapar omedelbart ett nytt problem för din argumentation. Om Elsa åt tillräckligt och växte normalt, varför ordinerade då vården tarmvila vid upprepade tillfällen? Varför hade hon ett näringsdropp direkt i blodbanan överhuvudtaget? Varför beviljades familjen heltidsassistans dygnet runt? Varför tog läkarna upp amputation som ett möjligt behandlingsalternativ?
Allt detta ordinerades av vården, inte av mamman.
Antingen hade vården rätt när de ordinerade dessa omfattande åtgärder – och då var Elsas tillstånd allvarligt och frågan är vems fel det var att behandlingen inte fungerade optimalt.
Eller också hade vården fel och då är frågan varför en mamma ska straffas med LVU för att ha följt felaktiga medicinska ordinationer.
Normal tillväxt och viktutveckling bevisar inte att mamman visste allt om droppets exakta täckningsgrad.
Det bevisar att Elsa åt. Precis som mamman försökte få henne att göra hela tiden.
Det är precis det jag gjort: förklarat hur LVU-processen faktiskt fungerar på ett pedagogiskt sätt.
Men du förstår fortfarande inte det grundläggande: det är helt och hållet socialtjänsten som styr över materialet som lämnas till domstolen.
Därför kan och ska man ifrågasätta domslut, LVU-processens konstruktion och socialtjänstens ansvar. När socialtjänsten lämnar över vinklat och felaktigt material till domstolen kan ett barn placeras felaktigt och olagligt.
Och det är det värsta brott staten kan begå mot en enskild medborgare.
Inte för att det sker med ondska eller uppsåt i varje enskilt fall. Utan för att systemet är konstruerat på ett sätt som möjliggör det. Helt utan insyn, utan personligt ansvar och utan nödbroms när det väl gått fel.
Staten har gett socialtjänsten extrem makt över det heligaste vi har våra barn. Utan motsvarande ansvar. Utan oberoende granskning. Och utan reella konsekvenser när de missbrukar den makten.
Det är inte ett demokratiskt system. Det är ett system som väntar på nästa Adam. Nästa Lilla Hjärtat. Nästa Elsa.
Ja, dosen visste hon säkert, det är vad som stod på påsen.
Men vad dosen faktiskt motsvarade näringsmässigt för ett specifikt barn med PIPO, med hänsyn till sjukdomsbild, tillväxt, aktivitetsnivå och totalt energibehov, det är en klinisk beräkning som kräver specialistkompetens inom nutrition och tarmsjukdomar.
Det kan inte en förälder veta. Det ska inte en förälder behöva veta.
Hon litade på vården. Precis som alla patienter och anhöriga förväntas göra.
Och hennes fokus låg på det hon faktiskt kunde se att hennes dotter blev sämre och sämre. Att något inte stämde. Att ingen lyssnade.
Det är inte omsorgsbrist. Det är en engagerad och kärleksfull mamma som kämpade för sin dotters liv med de verktyg hon hade, mot ett system som konsekvent vägrade lyssna.
Och sedan straffades hon för vårdens oförmåga att höra henne.
Men det vi vet är följande.
Journalen innehöll felaktiga uppgifter, erkänt av läkaren själv. Om mamman läste journalen och litade på den, vilket är vad patienter och anhöriga förväntas göra, visste hon inte vad som faktiskt stod i läkarens huvud om den muntliga dialogen.
Och om läkaren påstår att de hade en muntlig dialog om 40% vid varje besök, varför finns det då inga anteckningar om detta i journalen? Varför kommunicerades det aldrig skriftligt? Varför fick mamman aldrig ett formellt nutritionsschema som dokumenterade exakt vad droppet täckte och vad som förväntades komma från vanlig mat?
Det är vårdens ansvar att kommunicera läkemedelsdosering skriftligt och tydligt. Inte muntligt vid läkarbesök som sedan inte dokumenteras.
Och det mest avgörande av allt: ansvarig läkare sade under ed att det inte är familjens ansvar att kontrollera kaloriintaget.
Hans egna ord.
Stopp!
"Bortom all rimlig tvivel" är beviskravet i brottmål. Inte i förvaltningsrätt. Inte i LVU-ärenden.
Det är ett fundamentalt juridiskt misstag som avslöjar att du inte ens känner till grunderna för den processtyp du debatterar.
I LVU-ärenden är beviskravet betydligt lägre. Det räcker med att det finns en "påtaglig risk", vilket i praktiken innebär att en känsla av oro, filtrerad genom socialtjänstens beslutsunderlag, kan räcka för att omhänderta ett barn.
Och domstolen konstaterar ingenting. De BEDÖMER utifrån det underlag de fått presenterat för sig av socialtjänsten.
Det är precis den tankevurpan jag redan påpekat i tråden till systemtroende kompis Lilla My. Du blandar ihop brottmålsrättens beviskrav med förvaltningsrättens bedömningsgrunder. Det är inte samma sak. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Och det är just den förvirringen som gör LVU-processen så extremt rättsosäker. Föräldern behandlas i praktiken som om beviskravet vore omvänt, då hen måste bevisa sin oskuld mot en myndighet som kontrollerar hela informationsflödet till domstolen.
Det kallas inte rättssäkerhet.
Det kallas en kafkaprocess på svenska.
Ja, och hur förklarar du det?
Om Elsa behöll vikten och växte normalt trots ett näringsdropp som bara täckte 40% av energibehovet, vad bevisar det egentligen?
Det bevisar att hon åt tillräckligt med vanlig mat för att kompensera.
Och vem uppmuntrade henne att äta? Mamman. Samma mamma som ni påstår inte brydde sig om sitt barns näringsstatus.
Men det skapar omedelbart ett nytt problem för din argumentation. Om Elsa åt tillräckligt och växte normalt, varför ordinerade då vården tarmvila vid upprepade tillfällen? Varför hade hon ett näringsdropp direkt i blodbanan överhuvudtaget? Varför beviljades familjen heltidsassistans dygnet runt? Varför tog läkarna upp amputation som ett möjligt behandlingsalternativ?
Allt detta ordinerades av vården, inte av mamman.
Antingen hade vården rätt när de ordinerade dessa omfattande åtgärder – och då var Elsas tillstånd allvarligt och frågan är vems fel det var att behandlingen inte fungerade optimalt.
Eller också hade vården fel och då är frågan varför en mamma ska straffas med LVU för att ha följt felaktiga medicinska ordinationer.
Normal tillväxt och viktutveckling bevisar inte att mamman visste allt om droppets exakta täckningsgrad.
Det bevisar att Elsa åt. Precis som mamman försökte få henne att göra hela tiden.
Det är precis det jag gjort: förklarat hur LVU-processen faktiskt fungerar på ett pedagogiskt sätt.
Men du förstår fortfarande inte det grundläggande: det är helt och hållet socialtjänsten som styr över materialet som lämnas till domstolen.
Därför kan och ska man ifrågasätta domslut, LVU-processens konstruktion och socialtjänstens ansvar. När socialtjänsten lämnar över vinklat och felaktigt material till domstolen kan ett barn placeras felaktigt och olagligt.
Och det är det värsta brott staten kan begå mot en enskild medborgare.
Inte för att det sker med ondska eller uppsåt i varje enskilt fall. Utan för att systemet är konstruerat på ett sätt som möjliggör det. Helt utan insyn, utan personligt ansvar och utan nödbroms när det väl gått fel.
Staten har gett socialtjänsten extrem makt över det heligaste vi har våra barn. Utan motsvarande ansvar. Utan oberoende granskning. Och utan reella konsekvenser när de missbrukar den makten.
Det är inte ett demokratiskt system. Det är ett system som väntar på nästa Adam. Nästa Lilla Hjärtat. Nästa Elsa.
Ja, dosen visste hon säkert, det är vad som stod på påsen.
Men vad dosen faktiskt motsvarade näringsmässigt för ett specifikt barn med PIPO, med hänsyn till sjukdomsbild, tillväxt, aktivitetsnivå och totalt energibehov, det är en klinisk beräkning som kräver specialistkompetens inom nutrition och tarmsjukdomar.
Det kan inte en förälder veta. Det ska inte en förälder behöva veta.
Hon litade på vården. Precis som alla patienter och anhöriga förväntas göra.
Och hennes fokus låg på det hon faktiskt kunde se att hennes dotter blev sämre och sämre. Att något inte stämde. Att ingen lyssnade.
Det är inte omsorgsbrist. Det är en engagerad och kärleksfull mamma som kämpade för sin dotters liv med de verktyg hon hade, mot ett system som konsekvent vägrade lyssna.
Och sedan straffades hon för vårdens oförmåga att höra henne.
Citat:
Jag hoppas verkligen inte att du jobbar som läkare, för du verkar inte känna till grundreglerna för hur läkemedel distribueras och hur delegering fungerar i Sverige.
Näringsdroppet är läkemedelsklassat. Det är inte mammans sak att ifrågasätta dosen. Det är helt och hållet läkarens ansvar att dosera rätt.
Mamman fick med giltig delegering och utbildning ge den av läkaren föreskrivna dosen till sin dotter. Det är allt hon ska göra. Det är allt hon kan göra enligt regelverket.
Hon ska inte gissa. Hon ska inte känna till den kliniska beräkningen bakom dosen. Hon ska inte ifrågasätta ordinationen. Hon ska ge den föreskrivna dosen.
INGET ANNAT.
Det är delegering. Det är läkemedelsansvar. Det är hur det fungerar i hela den svenska vården.
Och när läkaren ordinerar fel dos, vilket bekräftats i det här fallet är det läkarens ansvar. Inte patientens. Inte förälderns. Inte assistentens.
Läkarens.
Om du verkligen är läkare borde du veta detta utan och innan.
Men det tror jag knappast att du är.
Näringsdroppet är läkemedelsklassat. Det är inte mammans sak att ifrågasätta dosen. Det är helt och hållet läkarens ansvar att dosera rätt.
Mamman fick med giltig delegering och utbildning ge den av läkaren föreskrivna dosen till sin dotter. Det är allt hon ska göra. Det är allt hon kan göra enligt regelverket.
Hon ska inte gissa. Hon ska inte känna till den kliniska beräkningen bakom dosen. Hon ska inte ifrågasätta ordinationen. Hon ska ge den föreskrivna dosen.
INGET ANNAT.
Det är delegering. Det är läkemedelsansvar. Det är hur det fungerar i hela den svenska vården.
Och när läkaren ordinerar fel dos, vilket bekräftats i det här fallet är det läkarens ansvar. Inte patientens. Inte förälderns. Inte assistentens.
Läkarens.
Om du verkligen är läkare borde du veta detta utan och innan.
Men det tror jag knappast att du är.
Du får tro precis vad du vill. Det kommer du göra oavsett vad som läggs fram gentemot dig i detta fallet.
Du underskattar för övrigt patienters möjlighet att själv dosera. Typ I diabetiker blir t.ex. så pass förtrogna med sin diagnos att de doserar det själva. Menar du på att vi ska in och detaljstyra ordinationer där?
Om en läkare hade skrivit fel på en ordination i journalen och ordinerat en tiodubbel dos av insulin och mamman okritiskt hade gett den dosen och barnet skadats allvarligt, hade det enbart varit vårdens fel eller borde mamman utifrån erfarenhet och god insikt i läkemedlet rimligt ha förstått att dosen var alldeles för hög i förhållande till vad som förväntas?
Fel av vården? Absolut, fel ordination, ett misstag. Fel att ge den som vårdgivare och som assistent? Helt klart. Borde man ha märkt det och fattat? Absolut.
Inte sagt i efterhand att man inte förstod varför barnet mådde dåligt efter varje injektion.
Citat:
Det kan ingen av oss veta med säkerhet, vi får förhålla oss till det som framkommit offentligt.Men du noterade ju själv att tillväxtkurvan var normal. Och det är faktiskt ett viktigt påpekande.
Om Elsa växte normalt och höll vikten, då åt hon uppenbarligen vanlig mat som kompenserade för droppets otillräckliga täckning. Och vem uppmuntrade henne att äta? Mamman. Samma mamma som påstås ha brustit i omsorgen.
Citat:
Vad är det som är så konstigt med det?Hon var aktiv i en patientförening. Hon läste på om olika behandlingsalternativ. Hon kämpade och gjorde allt för att hennes svårt sjuka dotter inte skulle behöva lida.
Precis som vilken engagerad förälder som helst skulle ha gjort i samma situation.
Och det är fortfarande vården som utför sådana ingrepp. Inte mamman. En förälder som frågar sin läkare om ett behandlingsalternativ hon hört talas om på ett patientläger är inte farlig d,et är ansvarsfullt föräldraskap.
Läkarens svar på en sådan fråga är antingen ja, nej eller låt oss utreda det vidare. Det är läkarens medicinska bedömning som avgör, inte förälderns fråga.
Men i socialtjänstens beslutsunderlag klipptes kontexten bort. Patientföreningen försvann. Föreläsningen försvann. Den medicinska diskussionen försvann.
Kvar stod bara en mamma som ville operera bort sin dotters tarm.
Det är inte en beskrivning av verkligheten. Det är ett narrativ konstruerat för att uppnå ett förutbestämt resultat. Klipp och klistra i vanlig ordning, precis som socialtjänsten alltid gör vid LVU.
Citat:
Det är inte vad jag sagt. Jag har konsekvent hävdat att det finns betydligt mindre ingripande metoder som hade kunnat användas, dvs metoder som inte innefattar total isolation från den biologiska familjen och syskonen.Det är 2026. Och ändå håller vi på med exakt samma sak som 1902 när vantartslagen infördes. Ränderna går aldrig ur svensk socialtjänst.
Socialtjänsten skadar barn och deras föräldrar för livet, istället för att göra vad de egentligen ska göra. Arbeta förebyggande. Stödja familjer. Ge rätt hjälp i rätt tid.
Det här är inte barnskydd.
Det är terrorism mot svenska barnfamiljer.
Ett barn isoleras från sin mamma, sina syskon och sitt biologiska nätverk på obestämd tid baserat på en felaktig orosanmälan från en vård som gett fel information om ett läkemedel och sedan vägrat erkänna sina egna misstag.
Och systemet rullar vidare. Utan bromsar. Utan personligt ansvar. Utan konsekvenser.
Precis som det gjort sedan 1902.
Och ni systemriddare står och hurrar åt detta system. Varför?
Citat:
Ju mer kompetent och påläst mamman var, desto mer borde hon ha förstått att dosen var fel, resonerar du. Men en kompetent förälder som litar på vårdens ordinationer och larmar när något känns fel är inte inkompetent. Det är precis hur systemet är tänkt att fungera.Läkaren ordinerar. Föräldern larmar när något inte stämmer. Vården lyssnar och justerar.
Mamman gjorde sin del. Vården gjorde inte sin.
Och nu används hennes kompetens som argument mot henne.
Det är kafkalogik. Ingenting annat.
Du försöker som vanligt styra bort från frågan.
Att en läkare med mammans vetskap gör ett dokumentationsfel förtar givetvis inte barnets rätt till skydd mot vanvård eller omsorgsbrist. Det vore ju en fullständigt miserabel ordning för barnen.
Tänk om det vore så som du påstår och en ensamstående vårdnadshavare begår ett sexualbrott mot ett barn och så skriver läkaren fel dag i journalen. När kurtsune ritar sin drömvärld skulle man inte kunna skydda ett barn i en sådan situation pga rättssäkerhet för vårdnadshavaren. Detta är faktiskt (förutom vad bristen i barnets miljö består av) exakt samma situation som i detta ärende.
Din okunnighet är verkligen helt i en egen klass, det får man ändå ge dig!
Att en läkare med mammans vetskap gör ett dokumentationsfel förtar givetvis inte barnets rätt till skydd mot vanvård eller omsorgsbrist. Det vore ju en fullständigt miserabel ordning för barnen.
Tänk om det vore så som du påstår och en ensamstående vårdnadshavare begår ett sexualbrott mot ett barn och så skriver läkaren fel dag i journalen. När kurtsune ritar sin drömvärld skulle man inte kunna skydda ett barn i en sådan situation pga rättssäkerhet för vårdnadshavaren. Detta är faktiskt (förutom vad bristen i barnets miljö består av) exakt samma situation som i detta ärende.
Din okunnighet är verkligen helt i en egen klass, det får man ändå ge dig!
Citat:
Skydd från vad då?
Från en mamma som följde vårdens instruktioner för ett läkemedel och straffades för vårdens egna grova misstag? Från en familj utan sociala problem som bara ville sitt barn väl?
Och nu påstår du att ett dokumentationsfel i läkemedelsjournalen som legat till grund för orosanmälan, utredning, beslutsunderlag och domslut saknar relevans?
Det är inte ett litet dokumentationsfel. Det har fullständigt kontaminerat hela beslutsunderlaget
Och sedan talar du om flickans rätt till skydd.
Förstår du inte vad som händer med ett barn när man tar det från sin biologiska familj på obestämd tid?
Det är inget skydd. Det är att traumatisera ett barn svårt för livet.
Det här är inte skyddsåtgärder. Det är rena maffiametoder från statens sida, där en myndighet utan personligt ansvar kan slita ett barn från sin familj baserat på ett felaktigt och missvisande underlag, dölja bevis bakom sekretess och sedan påstå att dokumentationsfel saknar relevans.
I en rättsstat vid brottmål hade det här aldrig accepterats.
Men i LVU-processens värld kallas det "barnets bästa".
Från en mamma som följde vårdens instruktioner för ett läkemedel och straffades för vårdens egna grova misstag? Från en familj utan sociala problem som bara ville sitt barn väl?
Och nu påstår du att ett dokumentationsfel i läkemedelsjournalen som legat till grund för orosanmälan, utredning, beslutsunderlag och domslut saknar relevans?
Det är inte ett litet dokumentationsfel. Det har fullständigt kontaminerat hela beslutsunderlaget
Och sedan talar du om flickans rätt till skydd.
Förstår du inte vad som händer med ett barn när man tar det från sin biologiska familj på obestämd tid?
Det är inget skydd. Det är att traumatisera ett barn svårt för livet.
Det här är inte skyddsåtgärder. Det är rena maffiametoder från statens sida, där en myndighet utan personligt ansvar kan slita ett barn från sin familj baserat på ett felaktigt och missvisande underlag, dölja bevis bakom sekretess och sedan påstå att dokumentationsfel saknar relevans.
I en rättsstat vid brottmål hade det här aldrig accepterats.
Men i LVU-processens värld kallas det "barnets bästa".
Citat:
Du verkar ju överhuvudtaget inte fatta poängen.
Vården har inte doserat fel, de har haft en dialog om droppet muntligen men har brustit i att uppdatera läkemedelslistan. Beklagligt? Ja. Rörigt för den underläkare/AT som ska skriva röntgenremiss så att det ser fel ut? Absolut.
Visste mamman vilken dos droppet innebar? Att den inte motsvarade 100% av näringsintaget?
Bortom all rimlig tvivel. Det är det rätten konstaterar. Då kan man inte i efterhand komma och påstå att man fick fel information från vården och att man inte förstod att det var därför hon mådde illa och var trött utifråm näringsbrist.
Speciellt när hon behöll vikten och växte normalt. Samtidigt.
Du kan inte hävda att rätten gör en felbedömning när du själv inte förefaller inse varför de bedömer som de gör.
Mamman visste exakt vilken dos näringsdropp hon gav barnet och vad den motsvarade. Och det hade varit enormt lätt att leda i bevis om hon upplevde att den var för låg.
Vården har inte doserat fel, de har haft en dialog om droppet muntligen men har brustit i att uppdatera läkemedelslistan. Beklagligt? Ja. Rörigt för den underläkare/AT som ska skriva röntgenremiss så att det ser fel ut? Absolut.
Visste mamman vilken dos droppet innebar? Att den inte motsvarade 100% av näringsintaget?
Bortom all rimlig tvivel. Det är det rätten konstaterar. Då kan man inte i efterhand komma och påstå att man fick fel information från vården och att man inte förstod att det var därför hon mådde illa och var trött utifråm näringsbrist.
Speciellt när hon behöll vikten och växte normalt. Samtidigt.
Du kan inte hävda att rätten gör en felbedömning när du själv inte förefaller inse varför de bedömer som de gör.
Mamman visste exakt vilken dos näringsdropp hon gav barnet och vad den motsvarade. Och det hade varit enormt lätt att leda i bevis om hon upplevde att den var för låg.
Citat:
Vården har medgett att den skriftliga ordinationen i läkemedelslistan var fel men att de muntligen hade flera samtal kring vad dosen var och att de var överens.
Detta är absolut inte ovanligt när det kommer till klinisk praxis. Vid mediciner där ordination ofta ändras som tex levaxin eller prednisolon, så kan det absolut hända att den muntliga ordinationen inte speglas i läkemedelslistan fast ordinerande läkare och patient är medvetna om vilken dos som egentligen gäller.
Detta är absolut inte ovanligt när det kommer till klinisk praxis. Vid mediciner där ordination ofta ändras som tex levaxin eller prednisolon, så kan det absolut hända att den muntliga ordinationen inte speglas i läkemedelslistan fast ordinerande läkare och patient är medvetna om vilken dos som egentligen gäller.
Alltså va lallar du om egentligen?
Försöker du göra en parodi på en narcissistisk läkare som saknar allt vad förstånd heter?
Så du förväntar dig alltså att mamman skulle va synsk och "känna" att det är just droppets näringsmängd som är felaktigt?
Hon ska alltså "känna" på något mystiskt vis att vården gjort fel i just detta, när man annars inte ska ifrågasätta läkarens omdöme och kompetens?
Du låter snarare som en häxdoktor som lägger allt ansvar på patienter och dess anhöriga och om det går fel.
Mamman, Pappan och Elsa utsätts för "Moment 22"
Om du faktiskt är läkare är ditt agerande och råd här i tråden djupt oetiskt och omdömeslöst.
Att hävda att en förälder ska behöva "googla fram'"rätt medicinsk dosering för att korrigera vårdens egna misstag är ett fullständigt vansinnigt och oprofessionellt resonemang!
Om en förälder hade följt ett sådant råd hade det kunnat sluta i ännu värre katastrof, och Socialtjänsten hade kunnat använda det som bevis för att föräldern utgör en fara för barnet.
Att en "läkare" ens föreslår något sådant är grund för att ifrågasätta lämplighet och legitimation.
Citat:
Det är inte bara jag som har dessa åsikter, de delas av allt fler, inklusive seriösa politiker som insett vilket grovt systemfel det här är med att socialtjänsten handlägger LVU. Något de uppenbarligen inte klarar av att hantera på ett rättssäkert sätt.
Och det som beskrivs där instämmer jag i till hundra procent, efter att själv ha satt mig in i hur socialtjänsten bedriver utredningar i barnärenden och sett resultatet med egna ögon.
Det håller inte måttet. Det är på en fullständig Kalle Anka-nivå, när det gäller statens kanske mest repressiva ingrepp i en medborgares liv.
Det är inte längre bara drabbade föräldrar och "rättshaverister" som säger det. Det är riksdagspolitiker, forskare, jurister och journalister som ser samma mönster och drar samma slutsatser.
Frågan är inte längre om systemet är trasigt.
Frågan är hur länge till det får fortsätta förstöra barns och familjers liv innan någon faktiskt gör något åt det.
Hur många fler Elsa, Adam, Lamine och Leo behövs för att du ska förstå att det här inte är ett handhavandefel?
Det är ett grovt systemfel.
Är hon en rättshaverist hon också? Nej. Det här är inte rättshaverism. Det är sunt förnuft. Det är att värna demokratin. Och det är att på allvar skydda barnen, inte bara på pappret och i domslut, utan i verkligheten.
Varje nytt namn på den listan är ett barn som betalat priset för ett systems oförmåga att granska sig självt. Varje nytt namn borde vara en väckarklocka.
Men systemriddarna sover vidare.
https://www.nynashamnsposten.se/insandare/placering-av-barn-och-unga-bor-flyttas-fran-socialtjansten/
Och det som beskrivs där instämmer jag i till hundra procent, efter att själv ha satt mig in i hur socialtjänsten bedriver utredningar i barnärenden och sett resultatet med egna ögon.
Det håller inte måttet. Det är på en fullständig Kalle Anka-nivå, när det gäller statens kanske mest repressiva ingrepp i en medborgares liv.
Det är inte längre bara drabbade föräldrar och "rättshaverister" som säger det. Det är riksdagspolitiker, forskare, jurister och journalister som ser samma mönster och drar samma slutsatser.
Frågan är inte längre om systemet är trasigt.
Frågan är hur länge till det får fortsätta förstöra barns och familjers liv innan någon faktiskt gör något åt det.
Hur många fler Elsa, Adam, Lamine och Leo behövs för att du ska förstå att det här inte är ett handhavandefel?
Det är ett grovt systemfel.
Är hon en rättshaverist hon också? Nej. Det här är inte rättshaverism. Det är sunt förnuft. Det är att värna demokratin. Och det är att på allvar skydda barnen, inte bara på pappret och i domslut, utan i verkligheten.
Varje nytt namn på den listan är ett barn som betalat priset för ett systems oförmåga att granska sig självt. Varje nytt namn borde vara en väckarklocka.
Men systemriddarna sover vidare.
https://www.nynashamnsposten.se/insandare/placering-av-barn-och-unga-bor-flyttas-fran-socialtjansten/
Citat:
Insändaren gäller tonåringar som placeras och handlar till största delen om att de växt upp i dålig miljö eller varit på glid innan placering dvs haft med sig tungt bagage redan när de placerats , visar väl snarare på att insändaren menar att det ska ske insatser tidigt
Miss Cherrypicking - Nu LJUGER DU igen!
Det som faktiskt står i den insändaren av Solveig Sigridsdotter Thörnblom (C) som Kurt- Sune länkade till - Är ytterligare ett BEVIS på hur du ljuger SVART PÅ VITT.
https://www.nynashamnsposten.se/insandare/placering-av-barn-och-unga-bor-flyttas-fran-socialtjansten/
adina här försöker få det till att det handlar om "resursbrist" och enbart "tonåringar på glid"
men Thörnbloms ord som Expert och tidigare Kriminalreporter är glasklara:
”Jag reagerade på hur godtyckligt barn kunde omhändertas, ibland på bristfälliga grunder.”
”Jag har även följt nationellt uppmärksammade fall där prestige tycks ha gått före barnets bästa, och där myndigheten inte rättat till uppenbara misstag”
Att ignorera både en Medicine Doktor (Cocozza) och Thörnbloms vittnesmål för att istället sprida desinformation är ohederligt.
Din Trovärdighet är = 0.
Denna ensidiga agenda mot just mammor, framstår som direkt patologisk.
Du plockar citat ur sin kontext och drar slutsatser som är helt felaktiga, sedan förvränger och delar detta som det vore fakta.
Det är verkligen empatistört agerande,
liksom resten av den fega Pöbeln i tråden med sitt Drevande mot en OSKYLDIG KÄRLEKSFULL MAMMA!
Det handlar om Institutionell Narcissism där man håller varandra om ryggen.
Det skapas även Samordnade DREV på nätet, gentemot patienter som blivit felbehandlade och föräldrar som blivit utsatta av Socialtjänsten för att de anmält och/ eller gått ut i media.
__________________
Senast redigerad av Justice2u 2026-04-15 kl. 23:23.
Senast redigerad av Justice2u 2026-04-15 kl. 23:23.
Ja läser du inte vad jag skriver? Jag har refererat till domarna ordagrant.
Ni har fått för er att domstolar KONSTATERAR vid LVU-mål.
Det gör de inte. Det kan de inte.
Domstolar BEDÖMER sannolikheter utifrån de uppgifter socialtjänsten lämnat över till dem. Inget mer. Inget mindre.
Och socialtjänsten styr helt berättelsen från första orosanmälan till sista sidan i beslutsunderlaget. I värsta fall handlar det om rena sagoberättelser som domstolen sedan sitter och bedömer som om de vore verklighet.
Det är inte fakta. Det är inte konstateranden. Det är BEDÖMNINGAR utifrån uppgifter som socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och vinkla efter eget tycke och smak.
Och hur de gjort det förblir en hemlighet för alla inblandade. För domstolen. För nämnden. För föräldrarna. För deras juridiska ombud.
Domstolen bedömer alltså en berättelse vars tillkomst ingen utomstående känner till.
Hur sjukt är inte det?
Det är allt som behöver sägas.
Vad är det jag hittat på exakt? Du ger sällan några sakliga svar, utan det är bara tillmälen och etiketter i vanlig ordning från din sida. Om något är fel av det jag skrivit, vad skulle det vara?
Har jag beskrivit LVU-processen fel, eller vad är det frågan om?
Citat:
Nu börjar det stå klart vad som är fundamentalt fel med ert resonemang.Ni har fått för er att domstolar KONSTATERAR vid LVU-mål.
Det gör de inte. Det kan de inte.
Domstolar BEDÖMER sannolikheter utifrån de uppgifter socialtjänsten lämnat över till dem. Inget mer. Inget mindre.
Och socialtjänsten styr helt berättelsen från första orosanmälan till sista sidan i beslutsunderlaget. I värsta fall handlar det om rena sagoberättelser som domstolen sedan sitter och bedömer som om de vore verklighet.
Det är inte fakta. Det är inte konstateranden. Det är BEDÖMNINGAR utifrån uppgifter som socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och vinkla efter eget tycke och smak.
Och hur de gjort det förblir en hemlighet för alla inblandade. För domstolen. För nämnden. För föräldrarna. För deras juridiska ombud.
Domstolen bedömer alltså en berättelse vars tillkomst ingen utomstående känner till.
Hur sjukt är inte det?
Citat:
En läkare som erkänt att han medvetet skriver felaktiga uppgifter i journaler är inte ett trovärdigt vittne.Och jo, det finns ett vittne, en läkare som uppger på fråga från advokat Herr att han ”spetsar väl kanske till det när man skriver sådana intyg”. Han uppger också att frågan var uppe vid varje kontakt med mamman. Helt förkastligt eftersom risken är att mamman också hamnar i riskzonen för att därmed begått ett bidragsbrott. Mamman visste och kan inte komma undan den vetskapen.
Det är allt som behöver sägas.
Vad är det jag hittat på exakt? Du ger sällan några sakliga svar, utan det är bara tillmälen och etiketter i vanlig ordning från din sida. Om något är fel av det jag skrivit, vad skulle det vara?
Har jag beskrivit LVU-processen fel, eller vad är det frågan om?
Citat:
Du försöker som vanligt styra bort från frågan.
Att en läkare med mammans vetskap gör ett dokumentationsfel förtar givetvis inte barnets rätt till skydd mot vanvård eller omsorgsbrist. Det vore ju en fullständigt miserabel ordning för barnen.
Tänk om det vore så som du påstår och en ensamstående vårdnadshavare begår ett sexualbrott mot ett barn och så skriver läkaren fel dag i journalen. När kurtsune ritar sin drömvärld skulle man inte kunna skydda ett barn i en sådan situation pga rättssäkerhet för vårdnadshavaren. Detta är faktiskt (förutom vad bristen i barnets miljö består av) exakt samma situation som i detta ärende.
Din okunnighet är verkligen helt i en egen klass, det får man ändå ge dig!
Att en läkare med mammans vetskap gör ett dokumentationsfel förtar givetvis inte barnets rätt till skydd mot vanvård eller omsorgsbrist. Det vore ju en fullständigt miserabel ordning för barnen.
Tänk om det vore så som du påstår och en ensamstående vårdnadshavare begår ett sexualbrott mot ett barn och så skriver läkaren fel dag i journalen. När kurtsune ritar sin drömvärld skulle man inte kunna skydda ett barn i en sådan situation pga rättssäkerhet för vårdnadshavaren. Detta är faktiskt (förutom vad bristen i barnets miljö består av) exakt samma situation som i detta ärende.
Din okunnighet är verkligen helt i en egen klass, det får man ändå ge dig!
Nu har du lyckats med konststycket att sätta rekord i helt obegripligt halmgubberi.
Att jämföra fallet Elsa, där en engagerad mamma följde vårdens instruktioner för ett läkemedel och straffades för vårdens egna dokumenterade misstag, med ett sexualbrott mot ett barn är så extremt och verklighetsfrånvänt att det knappast förtjänar ett seriöst svar.
Men det får ett ändå.
I ditt scenario handlar dokumentationsfelet om fel datum, ett perifert administrativt misstag som inte påverkar det faktiska brottet.
I fallet Elsa handlar dokumentationsfelet om fundamentet i hela ärendet: läkemedlets dosering, som är den direkta förklaringen till Elsas försämrade hälsa, som är grunden för orosanmälan, som är grunden för LVU:et.
Det är inte ens i närheten av samma sak.
Och läkaren erkände inte bara ett misstag. Han erkände att han medvetet "spetsade till" uppgifterna. Det är inte slarv. Det är en medveten handling som kontaminerar hela beviskedjan.
Men det mest avslöjande är att du efter hundratals inlägg i den här tråden fortfarande tar till sexualbrottsliknelser när sakargumenten är slut.
Det säger allt om var du befinner dig i den här debatten.
Längst ner i träsket.
Aha, ja just det, du har uppvisat exakt noll förmåga till lateralt tänkande och förstår därför inte att lagstiftningen ser likadan ut oberoende av vilken situation som ska hanteras. Ett dokumentationsfel är ett dokumentationsfel och omsorgsbrister är omsorgsbrister. Felet i sexualbrottärendet kan till och med göra så att brottmålet faller, men givetvis påverkar det inte barnets rätt till skydd.
Och på samma sätt är det som tur är här. Du väljer dessutom att bortse från saker som framgår av domarna när det inte passar dig. Mamman vet om att hon fått 40% och om du kan släppa myndighetsföraktet i 10 minuter så kanske du kan fundera på vilken påverkan det får för ärendet istället. Vi andra väntar nämligen på din insikt. Är det måhända förgäves?
Dessutom är huvudfrågan en helt annan, nämligen har mammans sätt att selektera information gjort att vården inte kunnat anpassa insatserna efter barnets behov och har detta utgjort en omsorgsbrist som riskerar att påverka barnets hälsa och utveckling? Kan du ge oss ett svar på vad din uppfattning är om denna fråga. Har mamman påverkat vårdens möjlighet att ge barnet rätt vård? Ja eller nej? Är det för lateralt också kanske?
Om du kan tänka dig att bortse från att socionomer alltid ljuger och vinklar, förvaltningsrätten litar blint på socialtjänsten, att ett grovt dokumentationsfel gör att hela processen är rättsosäker och att vården på grund av placeringen utanför hemmet gör att ett barn aldrig mer kommer bli sig självt igen vilket 200 års traumaforskning visar och trots att det är ett systemfel med två-tre fall som stöd plus några kompisar, alltså.
Och på samma sätt är det som tur är här. Du väljer dessutom att bortse från saker som framgår av domarna när det inte passar dig. Mamman vet om att hon fått 40% och om du kan släppa myndighetsföraktet i 10 minuter så kanske du kan fundera på vilken påverkan det får för ärendet istället. Vi andra väntar nämligen på din insikt. Är det måhända förgäves?
Dessutom är huvudfrågan en helt annan, nämligen har mammans sätt att selektera information gjort att vården inte kunnat anpassa insatserna efter barnets behov och har detta utgjort en omsorgsbrist som riskerar att påverka barnets hälsa och utveckling? Kan du ge oss ett svar på vad din uppfattning är om denna fråga. Har mamman påverkat vårdens möjlighet att ge barnet rätt vård? Ja eller nej? Är det för lateralt också kanske?
Om du kan tänka dig att bortse från att socionomer alltid ljuger och vinklar, förvaltningsrätten litar blint på socialtjänsten, att ett grovt dokumentationsfel gör att hela processen är rättsosäker och att vården på grund av placeringen utanför hemmet gör att ett barn aldrig mer kommer bli sig självt igen vilket 200 års traumaforskning visar och trots att det är ett systemfel med två-tre fall som stöd plus några kompisar, alltså.
Citat:
Nu har du lyckats med konststycket att sätta rekord i helt obegripligt halmgubberi.
Att jämföra fallet Elsa, där en engagerad mamma följde vårdens instruktioner för ett läkemedel och straffades för vårdens egna dokumenterade misstag, med ett sexualbrott mot ett barn är så extremt och verklighetsfrånvänt att det knappast förtjänar ett seriöst svar.
Men det får ett ändå.
I ditt scenario handlar dokumentationsfelet om fel datum, ett perifert administrativt misstag som inte påverkar det faktiska brottet.
I fallet Elsa handlar dokumentationsfelet om fundamentet i hela ärendet: läkemedlets dosering, som är den direkta förklaringen till Elsas försämrade hälsa, som är grunden för orosanmälan, som är grunden för LVU:et.
Det är inte ens i närheten av samma sak.
Och läkaren erkände inte bara ett misstag. Han erkände att han medvetet "spetsade till" uppgifterna. Det är inte slarv. Det är en medveten handling som kontaminerar hela beviskedjan.
Men det mest avslöjande är att du efter hundratals inlägg i den här tråden fortfarande tar till sexualbrottsliknelser när sakargumenten är slut.
Det säger allt om var du befinner dig i den här debatten.
Längst ner i träsket.
Att jämföra fallet Elsa, där en engagerad mamma följde vårdens instruktioner för ett läkemedel och straffades för vårdens egna dokumenterade misstag, med ett sexualbrott mot ett barn är så extremt och verklighetsfrånvänt att det knappast förtjänar ett seriöst svar.
Men det får ett ändå.
I ditt scenario handlar dokumentationsfelet om fel datum, ett perifert administrativt misstag som inte påverkar det faktiska brottet.
I fallet Elsa handlar dokumentationsfelet om fundamentet i hela ärendet: läkemedlets dosering, som är den direkta förklaringen till Elsas försämrade hälsa, som är grunden för orosanmälan, som är grunden för LVU:et.
Det är inte ens i närheten av samma sak.
Och läkaren erkände inte bara ett misstag. Han erkände att han medvetet "spetsade till" uppgifterna. Det är inte slarv. Det är en medveten handling som kontaminerar hela beviskedjan.
Men det mest avslöjande är att du efter hundratals inlägg i den här tråden fortfarande tar till sexualbrottsliknelser när sakargumenten är slut.
Det säger allt om var du befinner dig i den här debatten.
Längst ner i träsket.
Då kan du inte läsa domar och du har för en gång skull helt rätt, ibland orkar jag i ärlighetens namn inte läsa vad du skriver för det är på så låg nivå.
Jag hittar formuleringen "förvaltningsrätten konstaterar" och "konstaterar förvaltningsrätten" åtta gånger i förvaltningsrättens dom. Men de menar väl inte vad de skriver riktigt kanske, det är ju bara uppdiktat ändå? Eller?
Du håller ju på med etiketter i princip i varenda mening du skriver så jag tar inte åt mig särskilt mycket av din kritik när det bara handlar om att jag kallar dig för det du är.
Hade du valt ett annat tonläge och kanske valt att ta bort de orden som jag skriver med versaler (de finns dessvärre i var och en av dina meningar) kanske någon kan börja ta dig på allvar. Det är bara tendentiöst, osakligt och rättshaveristiskt att uttrycka sig på detta sätt. Har du inte märkt att du är helt ensam om det. Hur fungerar det för dig i livet i stort?
FUNDAMENTALT fel.
RENA SAGOBERÄTTELSER.
FRITT fått KOMPONERA ihop.
Hur SJUKT är inte det.
En HEMLIGHET för alla inblandade.
Socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och VINKLA EFTER EGEN TYCKE OCH SMAK.
Jag hittar formuleringen "förvaltningsrätten konstaterar" och "konstaterar förvaltningsrätten" åtta gånger i förvaltningsrättens dom. Men de menar väl inte vad de skriver riktigt kanske, det är ju bara uppdiktat ändå? Eller?
Du håller ju på med etiketter i princip i varenda mening du skriver så jag tar inte åt mig särskilt mycket av din kritik när det bara handlar om att jag kallar dig för det du är.
Hade du valt ett annat tonläge och kanske valt att ta bort de orden som jag skriver med versaler (de finns dessvärre i var och en av dina meningar) kanske någon kan börja ta dig på allvar. Det är bara tendentiöst, osakligt och rättshaveristiskt att uttrycka sig på detta sätt. Har du inte märkt att du är helt ensam om det. Hur fungerar det för dig i livet i stort?
FUNDAMENTALT fel.
RENA SAGOBERÄTTELSER.
FRITT fått KOMPONERA ihop.
Hur SJUKT är inte det.
En HEMLIGHET för alla inblandade.
Socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och VINKLA EFTER EGEN TYCKE OCH SMAK.
Citat:
Ja läser du inte vad jag skriver? Jag har refererat till domarna ordagrant.
Nu börjar det stå klart vad som är fundamentalt fel med ert resonemang.
Ni har fått för er att domstolar KONSTATERAR vid LVU-mål.
Det gör de inte. Det kan de inte.
Domstolar BEDÖMER sannolikheter utifrån de uppgifter socialtjänsten lämnat över till dem. Inget mer. Inget mindre.
Och socialtjänsten styr helt berättelsen från första orosanmälan till sista sidan i beslutsunderlaget. I värsta fall handlar det om rena sagoberättelser som domstolen sedan sitter och bedömer som om de vore verklighet.
Det är inte fakta. Det är inte konstateranden. Det är BEDÖMNINGAR utifrån uppgifter som socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och vinkla efter eget tycke och smak.
Och hur de gjort det förblir en hemlighet för alla inblandade. För domstolen. För nämnden. För föräldrarna. För deras juridiska ombud.
Domstolen bedömer alltså en berättelse vars tillkomst ingen utomstående känner till.
Hur sjukt är inte det?
En läkare som erkänt att han medvetet skriver felaktiga uppgifter i journaler är inte ett trovärdigt vittne.
Det är allt som behöver sägas.
Vad är det jag hittat på exakt? Du ger sällan några sakliga svar, utan det är bara tillmälen och etiketter i vanlig ordning från din sida. Om något är fel av det jag skrivit, vad skulle det vara?
Har jag beskrivit LVU-processen fel, eller vad är det frågan om?
Nu börjar det stå klart vad som är fundamentalt fel med ert resonemang.
Ni har fått för er att domstolar KONSTATERAR vid LVU-mål.
Det gör de inte. Det kan de inte.
Domstolar BEDÖMER sannolikheter utifrån de uppgifter socialtjänsten lämnat över till dem. Inget mer. Inget mindre.
Och socialtjänsten styr helt berättelsen från första orosanmälan till sista sidan i beslutsunderlaget. I värsta fall handlar det om rena sagoberättelser som domstolen sedan sitter och bedömer som om de vore verklighet.
Det är inte fakta. Det är inte konstateranden. Det är BEDÖMNINGAR utifrån uppgifter som socialtjänsten fritt fått komponera ihop: klippa, klistra och vinkla efter eget tycke och smak.
Och hur de gjort det förblir en hemlighet för alla inblandade. För domstolen. För nämnden. För föräldrarna. För deras juridiska ombud.
Domstolen bedömer alltså en berättelse vars tillkomst ingen utomstående känner till.
Hur sjukt är inte det?
En läkare som erkänt att han medvetet skriver felaktiga uppgifter i journaler är inte ett trovärdigt vittne.
Det är allt som behöver sägas.
Vad är det jag hittat på exakt? Du ger sällan några sakliga svar, utan det är bara tillmälen och etiketter i vanlig ordning från din sida. Om något är fel av det jag skrivit, vad skulle det vara?
Har jag beskrivit LVU-processen fel, eller vad är det frågan om?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera