Vem är den kända debattören som greps för mordbrand? Tråden om Tobias Hübinette

Upprepade våldtäktsförsök och självmordshot – nu åtalas Tobias Hübinette
Vänsterextremisten Tobias Hübinette åtalas efter en längre period av trakasserier mot sin sambo, vänsteraktivisten Daphne Arbouz. Polisen har säkrat 21 sidor meddelanden med återkommande självmordshot och erkända våldtäktsförsök.

Vänsterextremisten Tobias Hübinette åtalas nu efter omfattande trakasserier, upprepade hot om självmord och egna erkännanden om minst 80 våldtäktsförsök mot sin sambo.

Konflikten tog sin början när sambon – vänsteraktivist och integrationssamordnare – vägrade skaffa barn med Hübinette. I stället fick hon en dotter genom insemination med en homosexuell vän, ett barn som Hübinette tröttnat på att arbeta övertid för att försörja.

I den 21 sidor långa SMS-konversation som polisen säkrat lägger Hübinette själv skulden för sitt alkohol- och porrmissbruk på sambon och de andra papporna, samtidigt som han riktar hot om att ”förstöra livet” för dem.

Åtal har väckts för olaga hot och ofredande. Rättegången ska hållas den 27 maj i Stockholms tingsrätt.

Om att anses vara en kvinnohatare och en potentiell kvinnomördare
Mot bakgrund av #metoo-kampanjen så är det lika bra att berätta ”som det är” (eller snarare vad som skedde) då det jag nu berättar har gått och gnagt på mig ända sedan kampanjen spred sig till Sverige:

Under många år så har det funnits ett mer eller mindre starkt rykte om och kring mig som säger att jag är en kvinnohatare och en misogyn man (jag har också fått höra att jag är ”macho”) då jag tros och sägs och nog även anses ha försökt döda min f d fru genom att med våld ha brutit mig in i hennes lägenhet och anlagt en brand där och därmed ha försökt att bränna upp och bränna ihjäl henne.

Denna stämpel och detta stigma som jag har på mig föranleddes av att flera tidningar beskrev en händelse som ägde rum på våren 2006 just på det sättet och tack vare detta rykte så vägrade exempelvis ett dussintal svenska högskoleinstitutioner och högskolor att ta in och ta emot mig efter att jag erhöll forskningsmedel på hösten under samma år och det var enbart därför som jag till slut hamnade på Mångkulturellt centrum och på grund av detta rykte så har egentligen hela mitt yrkesliv och mitt privatliv påverkats i grunden sedan dess och helt och hållet och på alla sätt och vis negativt och till det sämre. Om sanningen ska fram så går det nog inte att överdriva hur illa det har gått för mig sedan dess i jämförelse med hur bra det med rätt så stor sannolikhet hade kunnat ha gått för mig idag om inte media hade hängt ut mig som en potentiell kvinnomördare på våren 2006.

Den korta bakgrunden till denna händelse som många eller kanske de allra allra flesta fortfarande tror ägde rum såsom media beskrev den är att jag under många år var gift med en annan person som också är adopterad från Sydkorea. Då jag samtidigt jobbade inom mediabranschen och bl a var med och avslöjade ett mycket stort antal högerextremister så hade min dåvarande fru och jag kommit överens om att alla pengar jag tjänade (och jag tjänade väldigt mycket pengar under dessa år då jag ibland kunde ha 2-3 heltidstjänster samtidigt i löner räknat inklusive en doktorandtjänst vid Stockholms universitet och inte minst så jobbade jag dynget runt i stort sett under närmare tio års tid) skulle sättas in på hennes konto och som jag inte hade någon kontroll över och vi hade också skrivit ett äktenskapsförord som sade att hon ägde allt som vi ägde då hon var orolig för att en s k ”överklassnazist” skulle stämma mig och vinna och därmed ruinera oss med hjälp av ett saftigt skadestånd (jag tror att hon fr a blev livrädd när jag var med och avslöjade Kamprad samt när jag började bli lite väl fixerad vid Bernadotte:arna, hovet och adeln och det kan jag mycket väl förstå så här i efterhand). Eftersom jag inte ägde någonting ”på pappret” och inte ens hade ett bankkonto som jag förfogade över och hade tillgång till så kunde vi inte bli ruinerade om någon skulle stämma mig och vinna, resonerade hon.

Jag var samtidigt under dessa år mycket aktiv i adoptionssammanhang och i Adopterade koreaners förening (AKF) och hjälpte och stöttade även många adopterade på olika sätt och både i deras yrkesliv och privat. En av dem var en adopterad man som jag träffade inom AKF och som har haft det mycket jobbigt under uppväxten och som bl a placerades på institution och i fosterhem (tyvärr har alltför många adopterade i Sverige råkat väldigt illa ut). Denne man som jag stöttade och uppmuntrade när han började studera på högskolan för att starta om sitt liv på nytt blev dock tillsammans med min dåvarande fru bakom min rygg. Efter att min f d fru och f d vän hade blivit tillsammans så lade de också beslag på alla pengar som vi tillsammans hade tjänat in och på den tiden var vi båda miljonärer i kontanter (jag var och blev helt enkelt miljonär innan 30) då vi fr a hade en månatlig boendekostnad som uppgick till knappt 1200 kr och vilket gjorde att vi kunde lägga undan minst 60 000 kr (och ibland mer än så) per månad i många år p g a att jag hade så många medieuppdrag och andra extrajobb vid sidan av samtidigt som vi båda uppbar doktorandlöner. Jag erhöll en summa som uppgick till 300 000 kr efter skilsmässan men de många miljonerna behöll de båda själva då de ville lämna allt (d v s mig) bakom sig och starta ett nytt liv tillsammans (och vilket är fullt förståeligt och mänskligt) och köpa en lägenhet och skaffa barn och eftersom jag inte ägde någonting rent juridiskt så fick jag bara acceptera läget.

Jag fick också bo kvar ensam i lägenheten där jag och min f d fru hade bott tillsammans i närmare tio år och hon lämnade även kvar flera av sina ägodelar i lägenheten inklusive en del kläder. En morgon några månader efter att min f d fru och min f d vän från AKF hade lämnat mig och blivit tillsammans och innan jag själv skulle åka iväg på en konferens i Sydkorea så fick jag ett plötsligt raserianfall och samlade ihop hennes kläder och slängde dem i en hög på lägenhetsbalkongen samt hällde diskmedel, tvättmedel och lacknafta över dem och tog mig därefter till institutionen där jag hade ett antal studentuppgifter kvar att rätta innan flygresan. Jag tog också en tur till min f d väns lägenhet (jag visste att han inte var hemma) och markerade mitt missnöje gentemot denne genom att droppa ned lacknafta i dennes brevinkast och pressa in en svedd dagstidning i dennes postfack. Samtidigt medan jag var frånvarande så tog dock kläderna eld på lägenhetsbalkongen då detta var på våren och det var fint väder och varmt och soligt ute och när jag återvände hem för att hämta upp min packning och ta mig till Arlanda så greps jag av polis p g a branden som hade uppstått på balkongen utan min vetenskap och utan min intention och som ledde till att de flesta av kläderna förstördes och att balkonggolvet sveddes innan elden slocknade (p g a en regnskur har jag för mig).

Omedelbart därefter så började tidningarna skriva om att jag med våld hade brutit mig in i en lägenhet där min f d fru bodde och befann sig (och kanske också hennes nye man, d v s min f d vän) och anlagt en brand där för att försöka döda henne (i alla fall så uppfattade de allra flesta av läsarna att det var det som var min ”plan”). Detta blev också den linje som åklagaren gick på och jag åtalades därför för mordbrand men i rättegången som följde efter att jag hade suttit häktad i ett antal veckor så frikändes jag men dömdes dock för att ha hotat min f d vän från AKF. På rättegången befann sig även min f d fru och min f d vän vilka båda vittnade om att jag inte på något sätt hade försökt att döda någon av dem, att jag var ensam i lägenheten och att de heller inte kände sig hotade av mig på något sätt.

Inga tidningar skrev dock om att det var så det hela slutade eller dementerade det de tidigare hade skrivit och informerade därmed heller inte sina läsare om att de hade rapporterat fel och sedan dess så har jag fått dras med ryktet om att jag en gång försökte döda min f d fru och att jag på grund av det är en kvinnohatare av högsta rang för de män som dödar eller försöker döda kvinnor är naturligtvis och på alla sätt och vis också det (d v s kvinnomördarna är så klart de allra värsta och de allra vidrigaste av alla män). För bara några veckor sedan så träffade jag en av de journalister som hängde ut mig efter noter och just beskrev den händelse jag här beskriver som att jag försökte döda min f d fru genom att tända eld på henne, nämligen Aftonbladet-journalisten Oisín Cantwell, och därefter så har jag funderat på att berätta om det som verkligen hände och efter att #metoo-kampanjen drog igång så har min vilja att berätta vad som egentligen hände växt sig ännu starkare.

Gissningsvis så kommer jag dock att få leva med kvinnohatstämpeln (och vilken ju också är ett slags socialt stigma) på mig till döddagar liksom med ryktet om att jag är en man som en gång försökte döda en kvinna och som till på köpet var min f d fru (och vilket så klart gör det ännu värre om det nu hade varit så) och kanske är det heller inte mer än rätt för naturligtvis så är det inte på något sätt okej att förstöra sin f d partners kläder och självklart så är det inte på något sätt okej att åka hem till sin f d vän när denne inte är hemma och lämna spår efter sig som de allra flesta skulle uppfatta som hotfulla.