Den avgörande grejen är att det är Trump som har (väldigt) bråttom att få till en fred medan det är iranierna som sitter på de bästa korten, det militära underläget till trots, och därför inte alls verkar ha lika bråttom.
Dessutom verkar iranierna kunna det diplomatiska spelet mycket bättre än Vance, Witkoff och Kushner. Efter att jänkarna lämnade ett ultimatum och flög sin kos har de engagerat ett flertal länder i närregionen, diskuterat med de europeiska länderna och Irans narrativ har varit att "förhandlingarna var hårda men på väg att lyckas, och att det vara bara millimetrar kvar till en överenskommelse när amerikanerna plötsligt kom med maximalistiska krav och sen åkte iväg".
Oberoende av om det är sant eller falskt så tycks de flestra länder i regionen tro på Iran, och det gör också länder som Turkiet och Frankrike (för att ta några exempel). Rent diplomatiskt innebär det att Iran lyckats förmedla att A) de är uppriktigt intresserade av fred, B) de har varit villiga att kompromissa gällande de amerikanska kraven, och C) amerikanerna verkar inte ha förhandlat i god tro, eftersom de plötsligt ändrade sina krav. Sammantaget har det lett till att länderna i både Mellanöstern och Europa nu är övertygade om att en fred är inom räckhåll, vilket i sin tur har lett till press på USA att återuppta förhandlingarna. En press som nu verkar ha fått Trump att ge med sig, eftersom han idag hintade om att fredssamtalen kanske återupptas redan inom ett par dagar.
Den amerikanska blockaden verkar delvis vara rena bluffen, eftersom minst 9 Iran-länkade fartyg åkt igenom Hormuz sedan blockaden infördes. Officiellt säger USA bara att "de hindrat 6 fartyg" (men inget om hur många de släppt igenom, det syns dock på MarineTraffic). Bland de fartyg som åkt igenom finns t.o.m. sådana som står på USAs egen sanktionslista. En del antas vara på väg till Kina, eller vara länkade till Kina.
Det ska bli intressant att se vad som händer, eftersom USA och IRan egentligen inte har motstridiga intressen. Inte så länge man håller Israels intressen utanför förhandlingarna i alla fall. Trump behöver få så pass att han kan utropa sig som "segrare", men för honom verkar utropandet viktigare än segerns egentliga betydelse. Och han måste få igång trafiken genom Hormuz, annars är Trump & republikanerna fucked.
Vad gäller själva förhandlingarna så kommer Trump att köra den simpla "taktik" han alltid gör. För att citera direkt från hans självförhärligande bok: “My style of deal-making is quite simple and straightforward. I aim very high, and then I just keep pushing and pushing and pushing to get what I’m after.". Problemet är förstås att det inte biter på iranierna, inte överhuvudtaget.
Det beror på att den iranska förhandlingskulturen är väldigt lik Trumps, samtidigt som den har väsentliga skillnader. Den maximalistiska inledningen ingår också i den iranska förhandlingskulturen, liksom målet att få ut så mycket som möjligt. Men för iranier är det inte fråga om "vinst", den huvudsakliga drivkraften är styrka och heder. Att gå med på att kompromissa "i mitten" är för en iranier både ett tecken på svaghet och avsaknad av heder, och något som inte överhuvudtaget respekteras. En annan väsentlig skillnad är att iranier föredrar att förhandla om en millimeter i taget, och när den millimetern är förhandlad så är den "klar", förväntningen är att man inte går tillbaka och börjar omförhandla redan förhandlade millimetrar.
Därför tenderar iranska förhandlingar att dra ut på tiden, det är några millimetrar i taget och man gör allt för att kompromisslöst byta så litet mot så mycket som möjligt, hela tiden. Det viktigaste resultatet för en iransk förhandling är att man kommer ut på andra som "starkare" (eller åtminstone framstår som stark) och med "ökad heder" (eller åtminstone med hedern i behåll). Det är beundransvärt att vara slug, men det är ett tecken på svaghet och brist på heder att ljuga. Till allt detta kommer att eftersom förhandlingar är pressade, stressade tillfällen så är det väldigt viktigt att allting går artigt, lågmält och belevat till. Ofta med hjälp av överdriven artighet och hövlighet som är på gränsen till ceremoniell (liten som i Japan).
Allt det här är nu också stenhårda ramvillkor för den iranska regimen, om de vill försöka behålla kontrollen över landet. Om regimen kommer ut ur förhandlingarna med USA som gör att de framstår som "svaga" eller med "förlorad heder" så är de körda. Så förhandlingarna är av extrem betydelse också för den iranska regimen. När regeringen/regimen förhandlar å landets vägnar så står hela landets stolthet och styrka på spel. Allt detta är så djupt inrotat i den iranska/persiska nationen att det är nästan ofattbart för utomstående, det är en kultur och ett förhållningssätt som stått sig i 2500 år, med anor till en kultur som sträcker sig 7000 år tillbaka i tiden. Och det är ändå i högsta grad levande än idag, för alla iranier. Och finns det nåt land som saknar förståelsen för en sådan kultur så är det smältdegeln USA, ett land som består av invandrare från olika delar av världen och olika kulturer, och som har bra 250 kaotiska år på nacken.
Det som komplicerar förhandlingarna och gör att de kan skita sig är att Iran upplever att det läge som nu råder är "extra mycket" till deras fördel. Eftersom det är tydligt för alla att Trump har bråttom, medan de har tid. Det som också komplicerar förhandlingarna är att jänkarna inte verkar förstå vad som gäller. Så länge Trump snackade om "villkorslös kapitulation" var det omöjligt för den iranska ledningen att ens inleda diskussioner med USA. Det skulle ju ha varit ett tecken på svaghet, och regimen måste klara av att framstå som "starka" och att de har "hedern" i behåll, inför folket och nationen.
Det som med sannolikhet tolkas som "styrka" skulle vara att få bort sanktionerna, det som visar på "heder" är om de förhandlar lös ekonomisk ersättning som går till folket. Det är omvänt totalt omöjligt för regimen att helt ge med sig när det gäller uran, urananrikning och kärnkraft, det om något skulle vara ett tecken på svaghet. Däremot har deras religiösa ledare vid upprepade tillfällen sagt att Iran inte eftersträvar kärnvapen, och t.o.m. att kärnvapen är Satans verktyg (tydligen den riktiga satan, inte USA den här gången). Så att lova eller säkra att de inte bygger kärnvapen är "hedersamt". Men att komma överens om bara hälften som nåt slags "goodwill", t.ex. att Iran öppnar upp Hormuz och USA ger efter på nånting, och sen fortsätter man förhandla om resten är helt uteslutet. I Iran är en sådan kompromiss både hederslös och ett tecken på svaghet. Det är all or nothing som gäller.
Så det ska, som sagt, bli intressant att se vad som händer. Det är jävligt synd att Trump sannolikt skickar menlöse Vance, husförsäljaren Witkoff och mågen Kushner igen, det hade varit på sin plats att skicka en erfaren förhandlare som förstår den iranska/persiska kulturen. Trumps eget förhållningssätt är sällsynt trubbigt just mot iranierna, som själva kör en betydligt värre "art of the deal" som de slipat på i 2500 år. Att Trump har bråttom är sannolikt det värsta hotet mot ett avtal, han har ju redan skämt ut sig totalt i iranska ögon genom att angripa Iran under pågående förhandlingar, så om han igen avbryter förhandlingarna för att fortsätta kriget istället så måste Iran få ännu mer, när förhandlingarna eventuellt återupptas. Att ge efter för en sådan hederslös tölp är nämligen extremt svagt och skämmigt...
