Citat:
Ursprungligen postat av
EngelbertEggfjert
Tycker att jag var ganska tydlig.
Israel har gått back. Minus. Dom har genomfört saker, absolut, men i slutändan kostar det mer än det smakar. Inte lika mycket som för USA här och nu iom petrodollarn, men över tid antagligen dyrare för Israel.
Tror Netanyahu med detta hafs förseglade Israels öde. Det finns inte en sportmössa att iranierna viker sig från att skaffa kärnvapen nu. Arabvärlden har också lärt sig att enda sättet för dom att vara safe är att hålla ihop.
"Åh du är så antisemitisk bla bla". Nej. Käften med det bara.
Det är en solklar slutsats. Man landar där. Ken Dryden snackade om amerikanernas krigssimuleringar häromdagen. Det är klart man har extrapolerat ut detta. Därför man har sån panik att man kröp till korset och ville förhandla helt plötsligt. Inte likt USA.
Det är också därför den röda linjen gäller kärnprogrammet. Iran kommer aldrig vika sig där, och USA vet att man måste få dom till det pga vad man startat igång.
Det blir marktrupper, eller iranska kärnvapen, som blir utgången av detta. PUNKT.
Vi har pratat lite om "krigsspelen" för ett par veckor sedan, du och jag, och jag vill återkomma till detta, utifrån ett rent principiellt och sjömilitärt perspektiv.
Den här blockaden, som USA upprättar efter 44 dagars krig, är något som man borde ha gjort redan dag ett. Detta är något som en riktig sjömakt hade gjort rent instinktivt. Aten under antiken, Venedig under medeltiden, Holland under 1600-talet eller Storbritannien från Trafalgar till Suez, etc.
Men riktiga sjömakter har varit få mtaliga rent historiskt. De flesta välden och imperier har varit kontinentalmakter och är konstitutivt oförmögna att begripa sig på sjöherravälde. Romarriket, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Kina, Osmanska riket, Inkaväldet, Persien och USA är eller har varit kontinentalmakter och tänker som sådana.
En kontinentalmakt tar och håller terräng genom att döda fienden och utplåna hans materiel; en sjömakt förlamar motståndaren, genom att strypa hans ekonomiska möjlighet att föra krig.
Ett viktigt instrument i sjömaktens arsenal för att besegra en kontinentalmakt är just sjöblockaden, som för att fungera måste vara absolut. 90 procent av all import-/exportvolym till och från Sverige går över köl. Den flygs inte in och den rullar inte in via lastbilar. Samma sak gäller Iran. Det är detta som måste brytas.
För att besegra Iran, utan att använda marktrupp, så måste du alltså upprätta en så gott som hundraprocentigt effektiv blockad, samtidigt som du slår mot landet med hjälp av flygvapen och sjöbaserade robotar. Ingenting ska varken kunna komma in eller ut ur Iran - och du måste vara beredd på att upprätthålla blockaden över tid.
USA gjorde inte detta och har på så vis missat över en månad när det gäller att tvinga Iran på knä. Man har använt sina flygstridskrafter, vilka är utmärkta för att genomföra straffexpeditioner, eller trimma ned en fiendes handlingsfrihet under begränsad tid, men som i sig inte kan skapa en långsiktig förändring.
På marinstaben och hos Joint Chiefs of Staff känner man givetvis till det där. Man har utgått från att Iran skulle kunna blockera Hormuzsundet och att det enda rimliga svaret är en snabbt implementerad sjöblockad. Detta drabbar givetvis även USA ekonomiskt, men enligt logiken om sjöherravälde så ser sjömakten till att den är rikare och ekonomiskt starkare än sina landbaserade motståndare. Alla riktiga sjömakter (som Athen, Venedig, Nederländerna och Storbritannien) har också dominerat världsekonomi och handel, när de stod på höjden av sin makt. Den kulmineringspunkt där den iranska statsledningen inte längre förmår att utöva makt nås snabbare, eftersom landet är fattigare.
Nu tänkte inte de amerikanska politikerna så som staberna hade planerat. Man sket i att införa en sjöblockad från början och förlorade därför operativt tempo. Men så går det när en kontinentalmakt försöker bedriva sjökrig, utan att ta hänsyn till den specifika logik som råder för just detta.
Nu är blockaden förvisso på plats, men frågan är om den kommer att vara tillräckligt absolut och kunna upprätthållas under tillräckligt lång tid för att generera framgång.
