8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

En stilla undran kära systemriddare:
Har du läst hennes brev? För Elsa själv verkar ha en helt annan uppfattning om det psykiska välmåendet.

Du säger att journaler sällan innehåller slutsatser att luta sig rättsligt på. Det är precis problemet, inte ett argument för systemet.

Om journalerna visar ett händelseförlopp som direkt motsäger socialtjänstens berättelse är det högst relevant, oavsett om de innehåller juridiska slutsatser eller inte.

Du frågar hur okunnig en förälder får vara och ändå undvika omsorgsbrist. Men frågan är felställd. Det handlar inte om okunnighet, det handlar om en förälder som följde vårdens egna instruktioner och fick fel information av dem. Ska föräldrar hållas ansvariga för vårdens misstag?

Du frågar hur flickan kunde bli symptomfri på några månader. Vi har besvarat det upprepade gånger i tråden. Hon åt för att komma hem.

Det är ett välkänt och väldokumenterat beteende hos barn i separation.

Och din slutsats om att lärdomen från det här ärendet är hur snett ett "okunnigt mediadrev" kan hamna är särskilt anmärkningsvärd.

En oberoende överläkare granskade journalerna och kom till en helt annan slutsats än socialtjänsten. Det är inte ett mediadrev. Det är oberoende medicinsk expertis.
Men det passar ju förstås inte narrativet.

Har ni sett senaste inlägget på Fallet Es FB?

Där blandar man ihop rekvisit, grund, utredning och lagbrott hejvilt.

Och som jag redan skrivit, om man fokuserar på bara en grund av flera så kommer man aldrig vinna framgång.

Utredningen kan ju ha vilken form som helst och innehålla uppgifter från en massa olika håll. Journaler kan vara en del av underlaget till utredningen men problemet är att de sällan innehåller slutsatser i den mening att man kan luta sig rättsligt på dem. Det är en tidslinje med massor av ibland motstridiga uppgifter. Ett referenssamtal där läkare resonerar kring sina slutsatser som oftast inte är av arten ja/nej utan mer i form av olika nivåer av sannolikhet blir därför vanligen tydligare och mer lättförståelig och objektivt sett mer korrekt. Och ibland också rörigare för domstolen.

Det låter som att någon i videon tror att frågan om omsorgsbrist eller vanvård inte är utredd, men, och nu har jag givetvis inte läst utredningen eller hört hur yrkandet framställdes i rätten, men det som gjordes gällande var troligen att situationen som flickan utsatts för i första hand utgjorde misshandel och i andra hand omsorgsbrist eller vanvård. Alltså samma sakomständigheter som låg till grund och utretts avseende misshandel är ju redan utredda, och gäller givetvis även påståendet om omsorgsbrist. Det är ju inga andra omständigheter som åberopas.

Frågan om samtycke gäller barnets behov av vård inte vilken grund som görs gällande och vinner framgång. Att de inte fått möjlighet att samtycka till denna grund saknar helt relevans. De får dessutom frågan i rätten. Eller möjlighet att opponera sig mot ett påstående om att det saknas samtycke till vården från nämndens sida.

Det är alltså inget olagligt med detta. Hoppas Bodström kan förklara detta för dem så att fokus kan bli på rätt saker snart, dvs visa insikt i brister och visa att de varaktigt och genomgripande har förändrats.

Tror ni att någon domstol skulle komma på tanken att efter att nyss ha skrivit en tämligen omfattande dom där dom resonerat kring risker och sannolikheter helt plötsligt skulle ändra sig och säga att nej, nu behövs vården inte längre? Det krävs en riktig förändring i föräldrarnas inställning är säkerställd.

Det andra alternativet sätt är hela situationen helt påhittad från vårdens sida.

Men det är inte helt säkert att det hjälper heller. Frågan som socialtjänsten då står inför är ju att det är ostridigt att flickan mår bättre nu än när hon var i mammans vård. Det finns ett resonemang som bygger på att mamman under 7 års tid i olika omfattning fått fel information från vården. Jag fattar ärligt talat inte hur det hänger ihop, för det finns flera logiska brister i det resonemanget men om vi nu säger att det är ett faktum. Vårdens uppgifter har inte stämt. Då uppstår frågan hur okunnig får man vara om sitt barns situation och ändå inte hamna i omsorgsbrist? Och hur i hela fridens namn förklarar man att flickan blir symptomfri på bara några månader? Det håller inte riktigt att påstå att jourhemmet helt plötsligt fick nya uppgifter från vården med tanke på att vården inte haft direkt tillgång till flickan på de senaste fem åren på grund av vårdnadshavarnas ageranden.

Den förklaringsbördan vilar tungt på föräldrarna oavsett om det blivit vilseledda eller ej.

Mitt tips är därför att vården kommer kvarstå under en längre tid, tills båda föräldrarna visar insikt. Tror inte att vårdnaden hos pappan kommer anses som att det räcker som skydd. Givetvis kommer umgänget att utökas successivt. Och flickan har fått sitt liv tillbaka, både fysiskt och psykiskt.

I litet perspektiv tror jag att lärdomen från detta ärende kommer vara hur snett ett okunnigt mediadrev kan hamna. Särskilt när det är valår. Det blir också tydligt hur viktigt det är för myndigheter att agera rättssäkert dels genom att hålla i och hålla ut när det blåser och stå fast vid korrekta beslut, dels vara självkritiska och lärande och se över varje del av sitt arbete kontinuerligt.

Syftet med en journal från sjukvården, hoppas jag att de flesta förstår, är inte att utgöra underlag för beslut om LVU.

Den innehåller alla händelser och observationer som finns runt en patient i tidsordning.

När man uppmärksammar att barnet inte haft direktkontakt med vården på fem och stor delar av innehållet i journalen är uppgifter från en av vårdnadshavarna och det finns ett glapp i uppgifterna är mycket min uppfattning att det är rilmligt att göra en orosanmälan.

Det är också fullt rimligt och i linje med vad som är bäst för barnet att man frågar läkarna genom referenssamtal vad deras oro består av, eftersom oron består i att det finns uppgifter i journalen som kommer från en vårdnadshavare och inte utgörs av objektiva klinsikt fastställda fynd. Och som man tror kanske inte stämmer.

Det är inget konstigt med hemlängtan eftersom barn i princip alltid är lojala mot sina föräldrar oavsett vad de utsatt barnen för.

Fråga gärna någon som suttit med på barnförhör där det finns misstankar om brott och där den misstänkte är förälder till barnet om hur svårt det är för ett barn att berätta om vad det blivit utsatt för även om det finns stödbevisning så att man vet vad som har hänt.

Barns referens gällande hur föräldrar är och vad som är normalt är hur det är hemma hos dem själva , först långt upp i skolålder ser de att andra inte alls har det som de har det .

Det är ditt tankemönster som är pedagogiskt viktigt för tråden. Du ger problemet ett ansikte, eller i varje fall ett namn – ”Adina” (den ädla och milda). Det påminner om Bev Keanes sätt att agera – där varje ord är valt för att verka välvilligt, samtidigt som det metodiskt används för att trycka ner andra.

Det är inget konstigt med hemlängtan eftersom barn i princip alltid är lojala mot sina föräldrar oavsett vad de utsatt barnen för.

Fråga gärna någon som suttit med på barnförhör där det finns misstankar om brott och där den misstänkte är förälder till barnet om hur svårt det är för ett barn att berätta om vad det blivit utsatt för även om det finns stödbevisning så att man vet vad som har hänt.

Har du läst vad vissa syskon i ättika- fallet eller hästbajs-fallet sagt och skrivit i brev om förälder om hur förälder är världens bästa förälder trots att de sett vad som skett under åratal

Vissa av åsikterna i den här tråden behöver inte stå i motsats till varandra. Jag håller med om att många familjehem brister i sitt uppdrag, och om man dessutom inkluderar HVB och SiS så är tyvärr landet fullt av verksamheter med stora kvalitetsbrister.

Men det är här Kurt-Sune exempelvis blandar äpplen och päron. Att ett familjehem inte uppfyller god kvalitet innebär ju inte att barn inte bör placeras. Det innebär att kvaliteten och urvalet av familjehem behöver stärkas.

Tillbaka till Fallet Elsa: En sak som slagit mig på senare tid är ironin i att många hävdar att det handlar om prestige från både vården och socialtjänstens sida... för om det är någon som kämpar för att upprätthålla ett visst narrativ, så är det väl ändå mamman?

Att de gång på gång säger att de är “helt transparenta” blir dessutom svårt att ta på allvar när dom raderar kommentarer och inte alls väljer att bemöta vissa frågor. Jämför man med "Fallet Lamine" så la dom ut i princip varenda dom (delvis maskat) och bemötte de olika anklagelserna både med egna förklaringar men också med underlag från tre (tror jag) olika externa experter dom tagit in. I Elsas fall så har man senaste tiden gjort vad... låtit kommunikationsexperter analysera tidningsartiklar och spelat in videomaterial med Läckberg och Melin. Hade det här varit ett självklart case så hade flera oboeroende experter och rättsläkare kunnat bekräfta familjen, men så är det inte.

Syftet med en journal från sjukvården, hoppas jag att de flesta förstår, är inte att utgöra underlag för beslut om LVU.

Den innehåller alla händelser och observationer som finns runt en patient i tidsordning.

När man uppmärksammar att barnet inte haft direktkontakt med vården på fem och stor delar av innehållet i journalen är uppgifter från en av vårdnadshavarna och det finns ett glapp i uppgifterna är mycket min uppfattning att det är rilmligt att göra en orosanmälan.

Det är också fullt rimligt och i linje med vad som är bäst för barnet att man frågar läkarna genom referenssamtal vad deras oro består av, eftersom oron består i att det finns uppgifter i journalen som kommer från en vårdnadshavare och inte utgörs av objektiva klinsikt fastställda fynd. Och som man tror kanske inte stämmer.