8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

För att det stod så i domen eller vad? Jag förstår inte. LVU-domar är inte fakta. De bygger på den information som socialtjänsten lämnat över till domstolen. ÄR den felaktig kan beslutet bli felaktigt. Det är just därför LVU-processen är en av de farligaste och mest rättsosäkra processer vi har i vårt land.

Ur ett LVU-perspektiv så behöver man ju inte gå så långt. Många av de frågor som både de som väljer att fullt ut tro på mamman men även frågor som de som är mer tveksamma till hennes förmåga ställer sig i denna tråd gör att vård är rimlig tills man rett ut vad som är vad och vilka förmågor och förutsättningar som egentligen finns kring barnet.

Dessutom så passar medicinska ställningstaganden väldigt dåligt in i den svartvita värld av ja eller nej som domstolarna sysslar med och som socialtjänsten har att förhålla sig till. Diagnoser och orsakssamband går ibland att sätta med stor säkerhet men ganska ofta är det otydligt och resultatet bygger mer på uteslutningsmetoden än ett tydligt provsvar som bara kan betyda en sak.

Det ÄR därför svårt att flytta över medicinska risker och föräldrars ageranden kring dessa som kan bero på allt från deras intellektuella förmåga till egna vårderfarenheter och tusen saker däremellan via en orosanmälan till socialtjänsten som helt plötsligt får ansvaret för att ta reda på om den unges utveckling eller hälsa riskerar att skadas om föräldrarna inte samtycker till vård. Hur ska det gå till när ibland inte ens vården vet om det som händer är farligt eller ej?

Svaret på detta är att man ibland får ta det säkra före det osäkra och det är därför rekvisitet är ”risk” och inte konkret skada.

Inte ens om man till 100% tror på mamman och har bestämt sig för att Soc och framförallt vården gjort alla upptänkliga fel trots att man inte har tillgång till alla uppgifter i målet (nej det har ni inte, delar skyddas med stor sannolikhet av sekretess) kan man med säkerhet förklara alla delar av situationen kring barnet utan att komma till slutsatsen att det finns en risk för flickans hälsa och utveckling som hon hade det före omhändertagandet. Om den beror på vårdnadshavarens brister, vårdens eventuella misstag eller en kombination spelar ur barnets perspektiv exakt noll roll.

Vårdnadshavaren är ansvarig för barnets situation även om man har fått fel information från vården. Konstigt? Inte särskilt, eftersom manöverutrymmet för att man ”bara följt vårdens instruktioner” ändå är stort. Det krävs alltså mycket för att man ska anses agerat så felaktigt att man får ta ansvaret för sitt agerande.

Fast det blir ju inte heller sant bara för att du upprepar det i otaliga trådar på Flashback. Du vill ju inte ens förstå att lagstiftningen finns för barnens skull utan ser vuxna människors behov som viktigare än barnens rätt till en trygg och säker uppväxt och att det är en skyddslagstiftning där man ibland måste besluta om vård på skakiga grunder för att vara på säkra sidan.

Dina inlägg präglas av faktaresistens och okunskap om sakfrågorna och förståelse för olika aktörers roller i denna typ av frågor.

Du får givetvis torgföra dina åsikter, men du får nog acceptera att de vuxna i rummet skrattar lite åt din naivitet.

Tack för ett pedagogiskt inlägg. Ytterligare en ny infallsvinkel. Du verkar kunnig inom LVU-lagstiftningen. Om man beaktar detta att LVU-lagstiftningen är en skyddslagstiftning så landar man ju solklart i slutsatsen att soc gjorde en korrekt bedömning.( Hur får man moderator att ändra rubrik?)

Jag hade lite problem att förstå det sista stycket. Du skriver att vårdnadshavaren är ansvarig trots felaktig info från vården. I meningarna låter det som att det är ok att blint följa vårdinstruktioner. Vore jättebra med ett förtydligande ang detta.

Elsa är fortfarande LVUad, de har gjort fel i sin bedömning.

Ja, detta är inte så där alldeles självklart, precis som mycket annat i dessa ärenden.

Vad jag åsyftar är att man som vårdnadshavare alltid är ansvarig för sitt barns fostran, hälsa och utveckling.

Detta ansvar kvarstår även om man får felaktiga besked från vården. Men om man får felaktig information från vården och inte förstår och inte heller borde ha förstått att det är fel så är det tämligen osannolikt att en ansökan om LVU vinner bifall.

Detta vingelutrymme är ganska stort men motsatsvis finns det också situationer då man vid besked från vården som uppenbarligen är fel eller om man märker att det man genom egenvård gör skadar barnet så kan man till slut inte gömma sig bakom att ”doktorn sa ju”. Man kan inte heller inte söka vård, eller hitta på och förmedla symptom utan att röra sig i någon slags problematisk farozon.

Om en del av uppgifterna kring barnets utveckling och mående (förutom de journalen förekommande rent kliniska data) kommer från en förälder och dessa uppgifter blir allt svårare att få ihop blir nog slutsatsen att en placering med stöd av LVU är en rimlig lösning allt troligare.

Går det att ”bevisa” bristande föräldraförmåga och brister i omsorgen i en sådan här situation? Ibland, men självklart är det inte och det är därför lagstiftningen ser ut som den gör.

Hade det inte varit så skulle man fått vänta på en fällande dom för misshandel eller liknande för att kunna motivera ett tvångsomhändertagande. Tror ingen egentligen tycker att det är en bra idé när man sätter sig in i frågorna.

Så, det är ibland självklart att placering utanför hemmet behövs, ibland inte. Ibland samtycker och samverkar föräldrarna och ibland inte. Om det finns en oro kring ett barn försöker man få en bild av situationen och denna får man genom en mängd samtal med vårdnadshavare, skola, vårdpersonal och anhöriga till familjen. Detta brukar, men inte alltid ge en bild av vad som händer. Ibland finns det hotbilder mot barnen eller mot någon av vårdnadshavarna och ganska ofta är en utredning något av ett pussel där bitarna ibland inte helt passar ihop.

Som lagen tillämpas idag behövs det inte perfekta bitar i pusslet, det räcker att oron övergått till en någorlunda konkret och påtaglig risk för barnet. Detta kallar kritikerna för rättsosäker handläggning.

Jag kan inte se att något annat synsätt skulle kunna vara bättre för de skyddsvärda, alltså barnen.

Detta sagt så finns det en rad brister i lagstiftningen och tillämpningen, det är också svårt för många kommuner att behålla socialsekreterare och bygga erfarenhet. Det blir beklagligt nog fel ibland när det är bedömningar i flera steg som ska göras och detta är svåra frågor.

Som tur är är reglerna kring vårdens upphörande i vissa fall något litet enklare att uppnå än vid ansökan, även om det faktiskt krävs att omständigheten som föranledde vården varaktigt ska ha förändrats.

Men in ett fall som detta innebär det i praktiken att när oron för att mammans omsorg är skadlig inte längre finns så faller grunden för vården. Och motsatsvis, så länge den finns kvar ska också vården bestå.

Du kan inte veta det med säkerhet. Du får givetvis tycka det, men det får en myndighet, som tur är, inte bry sig om.

"...mycket pekar på felaktig bedömning av SOC" Står det i titeln. Vilket stämmer.

Du är en väldigt korkad människa.

Tack för förtydligandet. Oron för att mammans omsorg är skadlig kommer ju kvarstå så länge mamman inte får bevisa sin kompetens, vilket hon ju inte får så länge flickan är LVU:ad. Möjligen kan det rent praktiskt ske genom att umgänget med mamman trappas upp och att man i så fall ser att flickan fortsatt mår bra, antar jag. Jag gissar bara, jobbar inte med LVU-lagstiftning och är inte eg intresserad av det. Jag tycker bara det är detta fall som är intressant eftersom det innehåller många aspekter inom psykiatri, medicin m.m.

Så nu tog argumenten helt slut, eller?

Du argumenterar hela tiden genom åsiktsargument som inte har stöd i varken lagstiftning, tillämpning eller forskning.

Måste fråga, är det möjligen så att dina barn har blivit omhändertagna?

Det är inget argument som är slut. Du är ju bara helt enkelt för korkad för att förstå vad du säger och svarar på.

Titeln stämmer.

Just så. Och pappa kanske kan kliva fram och visa att han klarar av att gränssätta mot mamman eller kanske få ensam vårdnad så att det är han som bestämmer. Då skulle LVUet sannolikt falla direkt. Finns en massa möjligheter.