Citat:
Ursprungligen postat av
Angelofsnow
Tack för ett pedagogiskt inlägg. Ytterligare en ny infallsvinkel. Du verkar kunnig inom LVU-lagstiftningen. Om man beaktar detta att LVU-lagstiftningen är en skyddslagstiftning så landar man ju solklart i slutsatsen att soc gjorde en korrekt bedömning.( Hur får man moderator att ändra rubrik?)
Jag hade lite problem att förstå det sista stycket. Du skriver att vårdnadshavaren är ansvarig trots felaktig info från vården. I meningarna låter det som att det är ok att blint följa vårdinstruktioner. Vore jättebra med ett förtydligande ang detta.
Ja, detta är inte så där alldeles självklart, precis som mycket annat i dessa ärenden.
Vad jag åsyftar är att man som vårdnadshavare alltid är ansvarig för sitt barns fostran, hälsa och utveckling.
Detta ansvar kvarstår även om man får felaktiga besked från vården. Men om man får felaktig information från vården och inte förstår och inte heller borde ha förstått att det är fel så är det tämligen osannolikt att en ansökan om LVU vinner bifall.
Detta vingelutrymme är ganska stort men motsatsvis finns det också situationer då man vid besked från vården som uppenbarligen är fel eller om man märker att det man genom egenvård gör skadar barnet så kan man till slut inte gömma sig bakom att ”doktorn sa ju”. Man kan inte heller inte söka vård, eller hitta på och förmedla symptom utan att röra sig i någon slags problematisk farozon.
Om en del av uppgifterna kring barnets utveckling och mående (förutom de journalen förekommande rent kliniska data) kommer från en förälder och dessa uppgifter blir allt svårare att få ihop blir nog slutsatsen att en placering med stöd av LVU är en rimlig lösning allt troligare.
Går det att ”bevisa” bristande föräldraförmåga och brister i omsorgen i en sådan här situation? Ibland, men självklart är det inte och det är därför lagstiftningen ser ut som den gör.
Hade det inte varit så skulle man fått vänta på en fällande dom för misshandel eller liknande för att kunna motivera ett tvångsomhändertagande. Tror ingen egentligen tycker att det är en bra idé när man sätter sig in i frågorna.
Så, det är ibland självklart att placering utanför hemmet behövs, ibland inte. Ibland samtycker och samverkar föräldrarna och ibland inte. Om det finns en oro kring ett barn försöker man få en bild av situationen och denna får man genom en mängd samtal med vårdnadshavare, skola, vårdpersonal och anhöriga till familjen. Detta brukar, men inte alltid ge en bild av vad som händer. Ibland finns det hotbilder mot barnen eller mot någon av vårdnadshavarna och ganska ofta är en utredning något av ett pussel där bitarna ibland inte helt passar ihop.
Som lagen tillämpas idag behövs det inte perfekta bitar i pusslet, det räcker att oron övergått till en någorlunda konkret och påtaglig risk för barnet. Detta kallar kritikerna för rättsosäker handläggning.
Jag kan inte se att något annat synsätt skulle kunna vara bättre för de skyddsvärda, alltså barnen.
Detta sagt så finns det en rad brister i lagstiftningen och tillämpningen, det är också svårt för många kommuner att behålla socialsekreterare och bygga erfarenhet. Det blir beklagligt nog fel ibland när det är bedömningar i flera steg som ska göras och detta är svåra frågor.
Som tur är är reglerna kring vårdens upphörande i vissa fall något litet enklare att uppnå än vid ansökan, även om det faktiskt krävs att omständigheten som föranledde vården varaktigt ska ha förändrats.
Men in ett fall som detta innebär det i praktiken att när oron för att mammans omsorg är skadlig inte längre finns så faller grunden för vården. Och motsatsvis, så länge den finns kvar ska också vården bestå.