Äldres egent ansvar i ensamheten?

Har funderat en del på den eviga debatten om ensamma äldre.
Det låter alltid likadant.
"Samhället sviker! Familjer flyttar iväg! För lite hemtjänst!
Alltid Yttre Yttre omständigheter.
Tänk på det, det är alltid något utifrån, aldrig tal om något egent ansvar.

Men vart har diskussionen om äldres eget beteende tagit vägen?
Min observation: Många äldre (iallafall 9 av 10 jag träffat)
är mästare på envägs-kommunikation.

De älskar att köra monologer om sin egen hälsa, gamla minnen från 70-talet eller hur allt var bättre förr.
Men försöker man att prata om sitt eget liv, om än bara lite kort, så blir det helt tyst, eller så avbryts du med "Jaja," också fortsätter deras monolog.

Du sitter och lyssnar av artighet, man "pratar" inte.
Vad äldre verkar vilja ha är bara ett huvud som nickar i takt med orden.
Mm.. det kan man väl göra någon enstaka gång för att vara snäll, men jag har svårt att se att en vänskap skulle gå ut på det.

Är det konstigt att barnbarnen och barnen drar sig undan efter ett tag? Tvåvägskommunikation är ju grunden för relationer, oavsett ålder. Äldre måste också VISA INTRESSE för andra, inte bara kräva det.
Är det tabu att säga så här?
Samtidigt är det väl schysst att ge dom en ärlig chans, genom att påtala en bidragande orsak till ensamhet?
Vad säger ni som umgås med äldre regelbundet?

Och ja, ni som ska påtala att yngre också håller på sådär, kan gärna starta en egen tråd som inte fokuserar på äldres ensamhet.
Tack.

Det ligger väl hos dig då, om du väljer att vara passiv och bara sitter och lyssnar. Agera proaktivt. Alla människor gillar att prata om sig själva, oavsett ålder, att lyssna och balansera samtal är en konst.

Beror väl på, jag vet inte om alla reflekterar över anledningen till att man har ett samtal med någon, för vems skull eller ingens?
Om jag ska ta mig ansträngningen att berätta lite kort om mitt liv till någon som är helt ointresserad, så kan jag ju lika gärna vara tyst? Eller?
Då ger jag hellre bort min tid till att låtsas lyssna, och som sagt det går väl an ibland, men det blir ju ingen vänskap av det.
En sådan där "tjingeling ska vi ta en kopp?" blir det aldrig av en sådan kommunikation.

Du blir kanske likadan som äldre? Då kommer du inte att vara samma personlighet som du är som ung.

En effekt av ensamhet är ju att man tappar "social kompetens".

Dessutom behöver månniskor hjälp med att bearbeta sina tankar och avledning från för många tankar.

Äldre har dessutom svårare rent fysiskt att söka och delta sociala kontakter.

Dvs, envägskommuninkation, dessutom fokuserad på det egna livet. Så det kan bli funderingar över färg och konsistens på morgonens toa besök mm.

Man tycker väl att starka, friska och alerta människor borde stötta svagare och mer utsatta. aMen så fungerar det inte

Det fasar jag för, men insikten redan nu känns ju lite betryggande.
Men det här fenomenet ser jag bland folk som nyss passerat 50 också, självupptagenheten kommer då krypande..

Du kanske känner igen scenariot?
En person berättar vitt och brett om sitt liv, du försöker att berätta bara något litet.
50+ tittar i mobilen, tittar bort, börjar pilla med något.
När du pratat klart 30 sek senare, då drar monologen igång igen, och du förväntas lyssna.

Där har vi det igen.
Yttre omständigheter, det är alltid alla andras fel.

Om den äldre förut i sitt liv, funkade normalt i samtal men gör det inte längre - blir ensam.
Finns det någon egen del i detta, att personen blivit för självupptagen i sin kommunikation, så att den istället blivit en energitjuv?

Minnena från det tidigare livet sysselsätter äldre mer än yngre, och dom flesta (oavsett ålder) brukar prata om det dom tänker mycket på. Långtidsminnet blir oändligt mycket större än korttidsminnet, ungdomar är framtidsorienterade - gamlingar är mer dåtidsorienterade.

Det är inte lätt att bli äldre och det är inte lätt att vara gammal.
Är man själv ung och befinner sig mitt i livet tycker jag nog att man kan kosta sig på att lyssna på de äldres tillbakablickar i livet.

Ja, det där känner man igen tyvärr.
Det är tråkigt t.ex. när man är glad i hågen och vill berätta om sitt nya jobb eller liknande händelse och när man väl fått en syl i vädret så får man bara på sin höjd ett - "kul!" tillbaka innan personen drar igång en 30 minuters monolog om samma sak man hört 10 gånger tidigare.

Många äldre hör ju dåligt med, så då är det ju meningslöst att sitta och lyssna.
Du kanske skulle spexa lite för dem, kanske trolla, så får du kanske deras fokus!

Ja, man får skylla sig själv om man blir gammal och sjuk.