Måste själv bevisa att hon inte skadat sin bebis: ”Fruktansvärt”

https://www.tv4.se/artikel/3u051kE7Ird1qZH3O20uDA/maste-sjaelv-bevisa-att-hon-inte-slagit-sin-bebis-fruktansvaert
Vad säger ni om detta?

Det är väl ingen nyhet att det råder omvänd bevisbörda i barnavårdsärenden. Hade socialtjänsten bara fått mer resurser (vilket de alltid tjatar om) så hade alla barn kunnat omhändertas direkt på BB och sedan lämnas tillbaka efter godkänd utredning av föräldrarna. Men där är vi inte riktigt än.

Pappan såg misstänktssamt ut som en misshandlare, förstår beslutet ändå.

Nåja, det är inte KONSTIGT om ett barn som har en massa frakturer omhändertas. Det skulle vara tjänstefel om det inte skulle ske, och sedan skulle misshandeln kanske trappas upp och barnet skulle avlida. Och då skulle alla säga att "tänk att socialen visste att han hade frakturer men de gjorde ingenting!". Så SÅ märkligt var inte det här fallet, även om det är enormt tråkigt för alla parter såklart om det nu är sant att pojken har sjukdomen.

Det finns mycket värre fall, där barn inte haft några skador alls, och det överhuvudtaget inte funnits bevis för någon vanvård heller, men där socialtanterna har skrivit påståenden i sina utredningar som föräldrarna knappast kan motbevisa - för att det INTE GÅR att motbevisa. Typ "föräldrarna saknar empatisk förmåga", "föräldrarna förstår inte barnens behov". Och detta har räckt för att få igenom ett LVU.

Ibland tvingar de föräldrarna att flytta till ett utredningshem med barnen, med hotet om att ta barnen omedelbart annars, och personalen på utredningshemmet får veta i förväg vad socialtanterna vill att de ska komma fram till. T.ex. "mamman är utvecklingsstörd", och då letar personalen efter tecken på att mamman är utvecklingsstörd, tolkar oskyldiga misstag hon gör som att hon är utvecklingsstörd, provocerar fram yttranden från mamman som ska bevisa att hon är utvecklingsstörd o.s.v.. Dessa observationer hamnar sedan i utredningen som domstolen ska ta ställning till.

Det är bra, en bebis måste lita på omgivningen för att skydda hen om inte föräldrarna klarar av det. Varför får jag alltid känslan att vi inte får hela sanningen i sådana här reportage?

Slutade de kolla efter nya frakturer efter omplaceringen? Barnet verkar ju ha blivit undersökt av experter nu.

"Mamman visar sig ha bindvävssjukdomen hEDS, en ärftlig sjukdom som bland annat kan ge lättare blåmärken och skörare skelett. Barnet har 50 procents risk att ärva sjukdomen. I hela Lamines skelett finns tecken på benskörhet, vilket innebär att ett vanligt blöjbyte kan ge frakturer".

Varför skaffar de då barn?

Ja man undrar vad som driver dem;
sjukdomen kännetecknas också av kronisk smärta.

Man har inte granskat familjehemmet trots nya skador. De som misshandlar barnet på familjehemmet måste naturligtvis åtalas!

Det låter lite som att mamman inte visste om detta. Från att man börjar få problem med EDS och söker vård, till diagnos tar i snitt 11 år. Det är en sjukdom som går under radarn för man anser att de kvinnor som uppvisar symptomen är SVBK.

Svensk rättssäkerhet – nu i omvänd version. Först tar staten barnet, sedan får föräldrarna bevisa att de inte gjort något. Effektivt system om målet är att slippa bevisa något själv.

Och när det går snett? Då får vi reportage såsom i Uppdrag granskning för några år sedan, eller nyligen om hur socialtjänsten i t.ex. Örebro byggt beslut på rena spekulationer, “observationer” och kreativa tolkningar av verkligheten.

Men oroa er inte – när myndigheten haft fel händer det absolut ingenting. Barnets första år är borta, men handläggaren får fortsätta utreda nästa familj som om inget hänt. Systemet fungerar ju. Och vi får ytterligare en traumatiserad familj.

Hon älskar väl negerstock och söta små mulattbarn.