Stig Dagerman skrev en gång en novell med titeln "Att döda ett barn" där ett barn dör i en trafikolycka. Den filmatiserades av Gösta Werner 1953, och omskakade då den svenska publiken med sin iskalla skildring av en tragedi: https://www.filmarkivet.se/movies/att-doda-ett-barn/
I Sverige har vi inte haft krig på länge, men i de krig som pågår i världen dör många oskyldiga barn; i Ukraina och i Mellanöstern. Den senaste händelsen som tagits upp i media är bombningen av en grundskola för flickor i Iran, där 170 skolbarn dog. Möjligen kommer detta att behandlas som ett krigsbrott, det talas redan om den saken.
Ingen verkar dock bry sig särskilt mycket om händelsen, döda barn väcker inte längre någon större uppmärksamhet eller indignation, även vår generation har blivit avtrubbad. I USA uttalar sig tvärtom MAGA-ideologen och CPAC-ledarn Matt Schlapp cyniskt om saken och menar att barnen är bättre döda än iförda burka och offer för religiös extremism. https://newrepublic.com/post/207415/cpac-head-iranian-schoolgirls-better-dead-than-burqa
Samtidigt har Pete Hegseth i avsikt att effektivisera krigföringen och frigöra den från pk-avvägningar gjort stora nedskärningar i Pentagons enhet Civilian Protection Center of Excellence, som haft till uppgift att begränsa krigsinsatsers påverkan på civilbefolkningen (bl a av skälet att motverka framtida hat och uppror) men nu står utan två tredjedelar av sina resurser. https://www.theatlantic.com/national-security/2026/03/us-civilian-casualties-iran/686292/
Guernica, Song My och så vidare tycks fortsätta, makthavarna bryr sig inte. Man påminns snarast om Per Lagerkvist beskrivning i romanen Dvärgen om en vid makten närstående person som bara känner glädje vid krig och död, och som hatar kärlek och barmhärtighet.
Hur usel och eländig kan världen bli?
I Sverige har vi inte haft krig på länge, men i de krig som pågår i världen dör många oskyldiga barn; i Ukraina och i Mellanöstern. Den senaste händelsen som tagits upp i media är bombningen av en grundskola för flickor i Iran, där 170 skolbarn dog. Möjligen kommer detta att behandlas som ett krigsbrott, det talas redan om den saken.
Ingen verkar dock bry sig särskilt mycket om händelsen, döda barn väcker inte längre någon större uppmärksamhet eller indignation, även vår generation har blivit avtrubbad. I USA uttalar sig tvärtom MAGA-ideologen och CPAC-ledarn Matt Schlapp cyniskt om saken och menar att barnen är bättre döda än iförda burka och offer för religiös extremism. https://newrepublic.com/post/207415/cpac-head-iranian-schoolgirls-better-dead-than-burqa
Samtidigt har Pete Hegseth i avsikt att effektivisera krigföringen och frigöra den från pk-avvägningar gjort stora nedskärningar i Pentagons enhet Civilian Protection Center of Excellence, som haft till uppgift att begränsa krigsinsatsers påverkan på civilbefolkningen (bl a av skälet att motverka framtida hat och uppror) men nu står utan två tredjedelar av sina resurser. https://www.theatlantic.com/national-security/2026/03/us-civilian-casualties-iran/686292/
Guernica, Song My och så vidare tycks fortsätta, makthavarna bryr sig inte. Man påminns snarast om Per Lagerkvist beskrivning i romanen Dvärgen om en vid makten närstående person som bara känner glädje vid krig och död, och som hatar kärlek och barmhärtighet.
Hur usel och eländig kan världen bli?