Citat:
Ursprungligen postat av
SoulOfSophia
Jag tycker definitivt annorlunda än resten i tråden. Synen som din mamma har på dig och din psykiska ohälsa uppfattar jag som toxisk.
Vem är det som främst lider av din beroendesjukdom? Du eller din mamma? Just det, det är du. Därför borde din mamma låta bli att förvärra din situation genom skuld och skambeläggning. För hon försämrar ju ditt dåliga mående och på så sätt faktiskt ökar chanserna för att du knarkar ännu mer. Hade hon velat ditt bästa så hade hon gjort något snällt mot dig och gett dig kärlek/omsorg efter återfallet, då något sånt hade gjort att du mått bättre vilket kanske skulle leda till att du knarkar mindre. Så hade i alla fall jag behandlat någon jag älskar om denne missbrukade. Jag hade definitivt inte gjort som din mamma, för då vet jag ju att missbruket blir värre av det!?
Tråkigt men det låter som att din mamma försöker få dig att må sämre. Hon vet ju lika mycket som alla andra att man mår sämre och blir instabilare av skuld och skambeläggning, särskilt när du missbrukar för att döva något du mår dåligt av och därför har svårt att vara rationell. Varför gör hon aktivt saker som leder till att du kanske missbrukar mer och får ett sämre liv? Hon är ju inte blind utan fullt medveten om att detta kan bli konsekvenserna av det hon gör. Lite otäckt tycker jag.
Hoppas saker ordnar sig för dig!
Ja det är precis det jag menar, att få mig att känna mig som den sämsta sonen i världshistorien hjälper ju knappast med motivationen..
Klart jag förstår att det påverkar henne mycket att veta att jag tar substanser, men har alltid mörkat det för henne pga just detta, till och med när jag är påtänd och snackar med henne i telefonen så kommenterar hon ofta att det låter som jag är pigg och mår bra.. vilket gör henne glad men i själva verket så är det på grund av diverse preparat.. men det funkar… lite därför jag inte delar med mig angående detta till henne men nu råkade det vara min syster märkte att jag var påverkad när jag var där och åt middag så såklart ringer hon morsan så fort jag kommit hem..
Dock måste jag säga att min syster är heeelt tvärtom, hon är mycket förstående och hjälpsam på ett mjukt och fint sätt så henne involverar jag mer angående mitt mående. Kärlek helt enkelt. Är väldigt tacksam för henne.
Måste tillägga att min mor menar väl, hon förstår nog helt enkelt innebörden av hennes aggressiva sätt att se på det hela, hon är lite autistisk (som jag) så hon förstår nog inte riktigt hur andra blir påverkade av hennes ”rakhet”, hon är ganska keff på sociala koder osv i övrigt. Men hon är en fantastisk mamma och jag älskar henne massvis såklart trots hennes brister på känslo-fronten…