Fenomenet att benämna egna bekanta vid namn

Detta är en detalj jag sett och observerat under många år, inträffade igen häromdagen och kände jag ville skriva av mig.

Situationen är följande:

Du träffar en bekant, kan vara en kollega. Ni pratar om någonting personen ska göra, och den berättar om vilka som också är där. Alla dessa personer benämns vid namn, men det är helt omöjligt att du kan veta vilka dessa är eftersom de inte ingår i din umgängeskrets.

Personligen så har jag någon uppfattning om vilka den andra känner eller inte känner och skulle aldrig använda namn i en sådan situation.

—

Det har hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump.

Det är inte ett försöka till att vara elak eller trycka ned, men möjligen ser jag ett mönster i från vilken bakgrund man har. Personer med mer arbetarbakgrund refererar till alla vid namn direkt. Skulle jag ha en konversation med vår styrelseordförande på företaget skulle det vara mycket mer opersonliga referenser (ex: ”barndomsvänner”, ”tidigare kollega”) etc.

Någon annan som sett fenomenet? Är jag störd som ens observerar och försöker hitta en förklaringsmodell?

För- eller efternamn? Som 60+ är jag mest van vid efternamn i grabbiga sammanhang som sport och föreningsliv. Det kanske kommer av det militära.

Bra fråga! För och efternamn skulle jag faktiskt säga är det som används. I alla fall senaste ”incidenten”.

Rent ordbajseri skulle jag säga och inte ta illa upp. Istället för att säga de var ett gäng grappar som var och fiskade berättar han utförligt att det var Arvid, Bertil, Oskar och Pelle fast du skiter fullständigt i vilka de är.
Han gör det för att fylla ut konversationen. Är du näsvis så frågar du om Bertil fick någon fisk fast du inte har en aning om vem Bertil är. Motfrågan: Känner du Bertil? Nä säger du.

Ingen aning, men det kanske har att göra med sociala medier? Folk lever i villfarelsen att de ständigt står centrum, att alla redan vet allt om deras spännande liv osv. De behöver inte förklara vilka deras bekanta är eftersom "det vet ju alla redan".

Det kan säkert vara en klassfråga. Du-reformen slog ju igenom rejält hos en viss sorts människor och för dem är det helt otänkbart att benämna någon med titel, även om titeln ifråga bara ären gammal skolkamrat” eller ”en svåger”. Nej, det ska nämnas personnamn eftersom man betraktar alla likvärdigt oavsett om det är en före detta chef eller en barndomsvän. Det är nog inte lika vanligt bland akademiker som bland knegare.

det stämmer, jag talade med telefon igår med någon som pratade om några vänner som alla namngavs, personer jag aldrig träffat och som bor i annan stad. jag tänkte, varför får jag dessa namn ständigt uppräknade för mig

När jag läste littvet. hade jag en klasskamrat där alla var "vänner till familjen" eller "han känner jag". Peter Dalle gör en parodi på detta i filmen Yrrol. Han var precis sådan.

Men jag skulle säga att han var snarare en uppkomling med nyrika föräldrar visserligen från de absolut finaste villastaden (med hembiträde).
Jag hade många klasskamrater från gamla fina familjer som du skulle känna till om jag nämnde dom (inklusive en adelsman med väntande herrgård).
Men han var den enda som hade en sportbil som pappa köpt.

Av detta gissar jag att det är inget den riktiga överklassen kör med.

Rätt vanligt bland knegare på kneget att kalla folk vid efternamn då det kan finnas tre - fyra Anders och två - tre Erik osv. på samma arbetsplats.

Tror TS menar att han kompis berättade att han och hans kompisar var ute och fiskade, byt ut "fiskade till valfri aktivitet. Istället för att rätt och slätt säga kompisarna, grabbarna så radar han upp okända namn för TS. TS tror han försöker göra sig märkvärdig, jag tror han bara fyller ut en annars torftig konversation.

Som svar på detta, rätt beskrivet men jag har inte åt mig eller på något sätt tycker personen är märkvärdig. Finner det bara lustigt, och det har hänt alldeles för många gånger med olika personer för att man inte ska försöka hitta mönster.

Mitt senaste exempel var en bekant jag sprang på (ses kanske 2 ggr per år). Till helgen skull den ut till en kompis lantställe, och bara för att ha en konversation frågar jag om de blir många? Och sen bekanta börjar rada upp 5-6 namn (för- och efternamn) på personer jag omöjligen kan veta vilka de är.

Är inte oartig och frågar vilka de är eller gör en sak av det. Svarar bara ”aha ok trevligt” för vad säger man?

Jag är nog för gammal för att uttala mig vad som är vanligt idag, tyvärr.

Det är något jag faktiskt aktivt undviker, så jag tänker på det när det händer.

Det finns ju en grad av kännande, har en arbetskamrat jag är nära, denne berättar för mig ofta om en specifik vän denne har utanför jobbet jag aldrig träffat. Eftersom vi har återkommande detta, så känner förstås vederbörande att denne nu är bekant åtminstone till namn för mig, vilket jag accepterar.

Men så finns det en del som, typ på jobbet, säger "Alltså Olle, han ba'.." och man frågar "Vaddå, Olle på jobbet?"
"Nej alltså min polare Olle som jag bodde granne i Högdalen med ett halvår. I alla fall..."

Då är det uteslutande människor med låg IQ och EQ.