Ateister vs kristna debatt

Du har rätt i att det handlar om sannolikheter, men bevis/sanning/fakta är något som vi alla kan logiskt och förnuftigt vara överens om. Bevis/sanning/fakta är en sak, men vad man sedan sannolikt kan dra för slutsatser av bevisen/sanningen/faktan är en annan sak.

Jag menar t.ex. att bevisen inte talar för evolutionsteorin utan för skapelseteorin, alltså att sannolikheten för att livet kom till utan intelligent inblandning är oerhört mycket mindre än att en intelligens varit inblandad, sedan är det en annan diskussion om intelligensen handlar om utomjordingar eller om en skapande Gud.

Det är alltså mer troligt att utomjordingar skapat livet på jorden, än att livet uppstått genom vulkaner, vindar, regn, blixtar och andra naturliga fenomen.

Jag tror det är mer rimligt att efterlivet finns, och olika kulturer beskrivet det olika. Hinduer beskriver efterlivets Delhi, Amerikaner beskriver efterlivets New York. Om det faktiskt är en verklig plats så är det rimligt att det beskrivs olika, och även att man träffar olika saker där. Folk i hela världen ser inte likadana ut, och det finns många typer av djur också. Detta ökar trovärdigheten enligt mig.

Sen är det ju faktiskt så att i väldigt många fall så beskriver hinduer efterlivets New York också. Att amerikaner beskriver efterlivets Delhi är inte någonting som händer, aldrig.

Sen överdriver du kanska kraftigt i hur mycket upplevelserna skiljer sig också, alla kulturer träffar gud i dom. Många träffar jesus, även icke-kristna, och det beskrivs att gud visar saker som får dig att känna dig trygg, så om du tror på buddha kan du i sällsynta se buddha. Men det är ovanligt. Det är betydligt vanligare att icke-kristna träffar Jesus, det händer till en oproportioneligt stor grad.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC6172100/
Denna studie säger med säkerhet att upplevelserna är äkta och inte är drömmar, illusioner, hallucinationer, resultat av syrebrist, eller någonting som händer i hjärnan. Den bevisar att medvetandet kan existera utan en hjärna.
Om miljoner beskriver samma plats till en så här detaljrik nivå när de egentligen inte borde kunnat ha medvetande överhuvudtaget enligt materialism och naturalism så bevisar det efterlivet och själen. Det finns ingen annan förklaring, sluta nu.

Jag har förstått att jag skriver stolpigt men jag har ansträngt mig för att vara begriplig här. Jag lägger ingen värdering i något utgångsläge. Jag syftar inte till att framföra tro som negativt, därför tänker jag inte heller försöka framföra det som positivt. *

Tråden debatterar ämnet inom uppfattningen av logik. Jag tittade in för att få aspekter, point of views.

* Du har hållit god ton när postare kastat skit, men du behöver också luta dig tillbaka. Alla är inte arga eller vill bråka och när det tränger mer att skriva folk på näsan än läsa vad andra skriver kan man behöva springa några varv runt huset.

Ja, att ha att göra med många konfliktiva personer kan göra det svårt att släppa ner garden när det dyker upp en i mängden som är neutral. Förlåt för det, jag kan diskutera utan murar om det passar bättre, nu när jag vet att du är trygg.

Jag är trygg. Relativt. Hej! Det jag inte förstår av din resa är när du intellektuellt kom fram till en logisk övertygelse om Jesus och gud, hur gav det dig känslan och övertygelsen? Var det som ett paradigmskifte? Före finns aldrig igen?

Det var en lång process där det i början verkade intressant med vissa bevis, och det slutade med en slags chock när jag insåg att det faktiskt är sant. Det var som om hela min värld vändes upp och ner och ingenting skulle någonsin bli detsamma igen. Fast det var nog den bästa känslan jag någonsin upplevt samtidigt, som om jag bara vill skrika mot himlen "JESUS! DU ÄR OTROLIG". Jag förstog att genom hela mitt liv och allt jag gått igenom så var han där hela tiden utan att jag visste om det. Det är som att verkligheten för första gången var sammanhållande, som att jag varit blind hela livet men för första gången kunde jag se. Nu lever jag för jesus och jag vet att vad som än händer så är det okej för han är där, rädsla finns inte längre och jag är fylld av en slags genomsyrande frid och glädje som ingen kan ta ifrån mig.

Nu när jag förstår verkligheten så kan jag nog aldrig gå tillbaka. Det är så logiskt sammanhängande att även utan fysiska bevis överhuvudtaget så skulle jag veta att gud finns. Det är så logiskt egentligen, varför finns gud, för att existensen finns. Hur skulle det annars fungera? Vi kan ju se klart och tydligt att universum existerar, och det kan inte vara en slump, så bara är det.

Att det finns berg av bevis utöver den självklarheten är bara en bonus.

Jättefint svar! Härligt att läsa.

För mig verkar inte tro väga på bevisföring men vad vet jag om framtiden, jag har omvärderat min syn på omvärlden flera gånger under livet. Du beskriver upplysning och känslan när man satt sig och inte bryr sig längre, för att man inte behöver något annat än det man funnit. Man vet allt man behöver veta och kan dö där och då, att det vore förtida är liksom ingen aspekt, det är ju med den största kärleken som vinst och det överträffar allt som tidigare hänt och allt som kommer sen.

Jag har upplevt det. I kärlek. Fysiska bevis kommer alltid värderas från läsarens läge och horisont och kan aldrig få nån annan att känna eller mer tro att den stora kärleken finns.

Ingen rädsla alls för att dö är ganska otroligt. Det låter mig leva livet som ett slags datorspel istället för en kamp för överlevnad. Jag kan spendera min energi på kärlek istället för rädsla, döden som ateist är riktigt läskig, jag kan inte tänka mig hur folk faktiskt lever så. Hur kan man ens fungera som människa om man tror att det bara är en tidsfråga innan man kommer försvinna föralltid?

Döden är en realitet, en given förutsättning i livet. Har tänkt på döden sen jag var barn. Jag hävdar inte att det är sunt, det är bara realisten i mig. Existentiell ångest är bland det mest svindlande och jag har inget svar på hur man slutar våndas i det, det gör man nog inte men man hänger inte lika ofta över branten. Tiden av 'jag idag' är bara mätbar för mig själv. Min upplevda tid, mina år, att bli äldre förflyttar egot till en mer sanningsenlig plats, till periferin även i mitt eget liv.

Det är det som är det coola med kristendom. Vi behöver inte komma till frid med döden, vi konfronterar den rakt på och vinner! Jesus den enda som någonsin vunnit en kamp mot döden, och nu när döden är besegrad är den inget hot längre.

https://www.youtube.com/playlist?list=PLEL0m_iayMojdWkG14rloehrMihuoVBk0
Lyssna på några nära döden upplevelser. De botar rädsla för döden ganska effektivt.

Så pratar en vän som förlorat sin son, "Jag är inte rädd för nåt längre, det värsta har redan hänt", säger hon.

Är din själ och/eller medvetande (osäker på om begreppen används på sätt jag inte känner till) en utpost av ett större gudomligt medvetande?

Spar NDE tills imorgon. För sent för idag men visst är det oftast betryggande.

Hennes son finns kvar. Led henne till jesus.
Vet inte. Antagligen inte, jag tror mitt och guds medvetande är separata.