Att behandla skuld, skam, katastroftankar och ångest

Hejsan!
Jag är mellan 25 och 35, jag gick igenom ett helvete med diverse familjekriser med svåra sjukdomsfall och övergivelse som 17-åring och blundade för allt elände iställer för att ta hjälp, något som senare bubblade fram i ett mycket destruktivt flyktbeteende som inte bara rörde mig själv, utan tillslut även min partner.

Som 22-23åring när jag insåg vad sjutton jag höll på med, orsakade det en hyfsad stor psykisk kris som satte djupa spår i form av enorm skuld och skam trots att min partner förlåtit mig och ej tagit någon "skada".
Ett beteende jag alltså där och då bröt och var ärlig och erkände för mig själv och min partner.

Jag har på senare år funnit mig i att mitt 22-åriga jag var ung och dum och förlikat mig med det, men har mer eller mindre sedan ett par år ersatt detta flyktbeteende "omedvetet" med ett nytt, inte lika illa, inte destruktivt för någon annan än mig själv, men det går emot min moral totalt, jag mår otroligt dåligt över att känna att jag "ramlat tillbaka" och återigen går emot mina egna värderingar och min egen moral, även om det är ljusår från att vara i samma grad som det tidigare.
Det är alltså en form av missbruk/beroende.


Jag har brutit även det nya beteendet, sett även det med klara ögon i backspegeln, men nu slås jag omkull av skam, skuld, oro för att något ska jaga mig i framtiden (även fast jag rationellt vet att det ej kommer ske).

Har länge haft problem med kontrollbehov och katastroftankar typ att värsta tänkbara alltid kommer ske, något som jag förstått kommer från de upprepade trauman som kom en efter en när jag var 17-18 och tänkte för varje gång att "nu kan det inte bli värre"

Så detta bara skenar i mitt huvud, jag känner mig falsk, äcklig och värdelös men försöker förlåta mig själv med tanke på tidigare trauman och obearbetad bortknuffad ångest under lång tid.
Jag kan inte sluta älta, jag får sån här "reassurance seeking OCD" där jag hela tiden känner att jag måste hitta det rätta svaret, något förmildrande eller någon som säger att det är helt okej liksom.


Hur gör jag?
Alltså, dåtidens beteende och senaste tidens beteende är redan avslutade, men skuld, skam, ångest efter senaste tidens (ganska harmlösa grejer utom mot mig själv) misstag som leder till katastroftankar och oro för att ens vara I närheten av samma destruktiva mönster jag hade som 22-åring tynger mig enormt!



Tack för att ni tagit er tiden att läsa, skulle vara så uppskattat om någon gått igenom liknande och kan få mig vidare!



Edit: Jag erkänner självklart att jag gjort fel, jag skyller inte på någon annan!

Det är relativt vanligt för yngre människor att inte känna att de är i kontroll över sitt liv. Vissa klarar det bättre, andra inte lika bra.

Jag tycker att du verkar ha viss självinsikt och en stor önskan att må bra, men en del av ångesten är att bära den själv. Ett första steg är att prata med någon, kanske en kurator, få hjälp att samla tankarna. Denne kanske sedan kan se om det finns någon djupare orsak, kanske kemiskt i hjärnan som kan balanseras med en liten dos läke/naturmedel.

Ja, jag vill ju helst undvika läkemedel dock.

Jag har stor självinsikt och rannsakar mig själv och mina misstag enormt mycket, det är därför jag fastnar i detta mönster där jag inte kan "sluta" liksom.

Jag skulle vilja känna att "Okej, det var fel, ingen skada skedd" acceptera det, lära mig, samt gå vidare istället för att det bara ska gå om och om igen i huvudet

Ett sätt att motverka ältande (över sådant som hänt) och oro (för framtiden) är mindfulness/meditation. Tillsammans med antidepressiva gjorde mindfulness underverk för mig - äntligen fick jag lite andrum i mitt inre och den där kakafonin av dynga som ständigt pågick blev betydligt lugnare. Om du inte redan gör det så ladda ner en gratisapp och kör 2-3 veckor.

Det du gör är vad man kallar att "intellektualisera" dina problem, och när man gör det så tänker man också rationellt att de borde försvinna. Men de gör inte det, helt enkelt för att det du tänker är inte vad du känner.

Jag förstår om du vill undvika läkemedel. Vad du då bör sikta in dig på är en slags terapi där du kan få hjälp att känna de insikter du nått på intellektuell väg. Det kan vara t ex hypnosterapi, gestaltning eller andra alternativa metoder. Men ibland räcker det med att säga allt det här till någon annan för att det ska ge viss effekt, alltså typ en kurator.

Oavsett hur du gör, så skulle jag med bestämdhet säga att en del av din stress är att bära detta ensam.

Du är inte dina handlingar och varje dag är en ny dag. Har du gjort dum skit förr så fixa det om du kan eller lev med det.

Du hindras från att älta när du fystränar intensivt eller löser uppgifter som kräver koncentration.
Att inte älta alls är orealistiskt, så bestäm tider på dygnet som du får älta fritt.
Undersök om personer, platser och miljöer triggar ältandet, i så fall byt, om du kan.
Ändra ältandet från varför-frågor till hur-frågor. Det dämpar skuld och skam.
Vad du än gör, ska du inte simma mot strömmen utan simma så att du tar dig ut ur det värsta till lite lugnare vatten.

Sök hjälp i vården det kan kanske hjälpa dig att bolla dina tankar med en psykolog!

Håll fast vid att sova minst 6-7 timmar varje natt. I det syftet är B-vitaminer och aminosyror och mineraler naturliga hjälpmedel. Inget kaffe efter klockan 18. Via drömmarna bearbetas många undermedvetna rädslor och även gamla minnen - så skriv ner drömmar direkt när du vaknar.

Bara så att du kan fokusera på det problem du har, så har du inte OCD. Det blir förvirrande om du läser om den sjukdomen och försöker applicera på dig själv.

Det du lever i är kontroll och förlust av kontroll. Det är en verklig inställning till livet. Det handlar också om att man i detta fall faktiskt även sätter sig själv i centrum. Att minnas tillbaka och skambelägga sig själv, det funkar faktiskt lite som motsatsen, att ständigt tycka att man själv är bäst. Man har enormt fokus. Man tycker att man själv är viktigast.

Att inte övertänka, det kan man träna på omman inte är i krisläge då man inte kan lugna ned sig. Man kan börja med att bestämma att efter att solen gått ned, får man inte älta. PUNKT. Finns flera liknande övningar.

Det är inte jättekonstigt om man får katastroftankar om dåliga saker faktiskt hänt. Det blir väldigt utmanande att våga släppa de tankarna. Har man katastroftanken är man iallafall förberedd. Det krävs helande och mod att våga göra sig sårbar och konstatera att det som händer det händer.

Jag vet inte direkt om det handlar om sexmissbruk eller självskadebeteende eller vad det nu kan vara.
Du behöver inte berätta och kanske bäst att du inte gör det.
Om du t.ex. skulle berätta att du inte kan hålla dig från att äta kött fast du är vegan skulle jag gapskratta.

Prova kolla på någon video om anknytningsteori och se om det kan verka mer träffande.
Det handlar typ om att man utvecklar en anknytningstyp som kan vara mer eller mindre "mogen".

Tyvärr så gör du saken värre av att hålla dig undan och älta. För att minska reaktionerna måste du utsätta dig för kontrollerade nivåer av det som stressar dig, men för att läka behöver du undvika det som triggar dig. Där har du en anledning till att det är krångligt med psykiska problem. Om du inte kan gå till en psykolog så kan du prova prata med en vän eller främling. Hittar du någon som vill hjälpa chatta med dig här så kanske det hjälper.

Om moralen är problemet så kan du ändra moral, så länge det råder moralrelativism i samhället så slipper förhålla dig till puritaner och what not. Du är människa och det har du inte valt, kan du inte kontrollera dig så behöver du inte skylla på dig själv.

Till att börja med kan du arbeta med hälsan, det är svårare att motstå frestelser när man inte sovit, inte ätit och inte haft kul. Försök distansera dig från problemet, börja något nytt som tar bort den där tiden du hade för självskameri.

Oj vad mycket svar, tack för att ni tog er tiden att läsa!

Ja, som någon av er listat ut, det var väl en form av sex/porrberoende bägge gånger.
Och nej bara för att klargöra, det handlar inte om det där förbjudna vi alla hatar, bara så vi har den saken klar ☺️

Jag har läst det ni skrivit, försökt inse att inte en enda människa mer än mig påverkats av detta, mer än att jag känner mig äcklig och objektifierande.
Det handlar om diverse chattsidor/forum på nätet med en unken eller om inte annat objektifierande kvinnosyn, något jag tagit del av och verkligen inte kan stå för längre.
Det handlar om vuxna och inget annat, återigen.

Jag tror jag mer eller mindre använt detta destruktiva beteende som ett sätt att finna en gemenskap, en gemenskap i att i privata chattar diskutera, kommentera och objektifiera kändisar, instagrammodeller osv, kanske en piss i Nilen men för mig har detta varit raka motsatsen till den jag är och den jag vill vara.

Jag jämför mig med de värsta av de värsta(av någon anledning) trots att detta egentligen för världen är en helt harmlös grej som inte skadat eller orsakat smärta för någon annan än mig själv, pga att min moral och min verkliga kvinnosyn krockar så stenhårt med detta.


Jag vet inte varför jag blir helt lamslagen av detta, men jag har ett mycket fungerande samvete och är oerhört självgranskande, vilket gör att jag är enormt hård mot mig själv och inte ger mig själv minsta lilla milimeter av ursäkt.



Återigen, tack till alla er som svarat, jag blir alldeles varm inombords av att få sån respons, det trodde jag aldrig om flashback.
Tack ❤️