Citat:
Ursprungligen postat av
Gbggenius
Kan på sätt och vis köpa den beskrivningen.
I media och i politiken så var det rätt illa I många år.
Samma sak med universitet.
Me too i Sverige är ett utmärkt exempel på hur svenska journalistkåren totalt tappade det.
Det stannar inte där. Hela befolkningen är delaktig. HR-avdelningar är bara en omskrivning av den mer rättvisa termen: politiska kommisariat.
Vi ser samma sak när man försöker konversera praktisk ekonomi. Omöjligt i Sverige därför att det kräver enkel rak logik som korsar flera tabubelagda fält. De kognitiva dissonanserna väcker ett omöjligörande obehag bland de hjärntvättade fåren.
Från ca. 2010 kallade sig alla individualister i Sverige, unisont, som den finaste kommunistkören. Direkt någon inte höll med eller bara var lite individualistisk, så grät sig alla "individualister" hesa.
Kvinnor är den socialt känsliga gruppen av de två enda könen. Lättpåverkad, utan egentligt motstånd.
ALLA kvinnor var/är feminister.
Edit:
Man kan göra långa listor över den Svenska förljugenheten. Feminiseringen är den värsta i mina ögon.
När man "går" mgtow händer något. Man får en skön distans. Som balsam för själen och man kan börja ordna funktionalitet utan bl.a. disruptiva kvinnobehov. Efter det står man som en Stålman, med även klarsynthet som superkraft i ett destabiliserat samhälle.
Borgerliga kvinnor är feminister, precis som alla andra kvinnor.
Margret Thatcher, Ayn Rand och Erin Pizzey är tre undantag som bekräftar regeln. Det är de jag kan komma på. Sedan vet jag en svensk kvinna som är på gränsen. Men det som fäller henne är att det gynnar henne och man kan ofta se henne suga på ömkanskuken i offentligheten.
Edit 1.1:
I USA kan vi på håll se liknande hegemoniska rörelser i DIE på t.ex. universiteten.
Nyss friade deras högsta domstol en professor som vägrat praktisera DIE-radikalisering i sina klassrum.
Nu snackar vi USA och deras högsta domstol... Då är det illa.
Så i princip alla deras kvinnor är också feminister.