Citat:
Ursprungligen postat av
Vit-Brandbil
Jag håller med dig men samtidigt är det också frågan hur länge ska en person få dessa sprutor subventionerade och vad sker när man slutar med dessa?
Jag tror att vissa kommer äta mer och sämre när de slutar med sprutorna. Men vissa, när sockerbelöning uteblir pga medicin, kan hinna lägga om sin kost och mer uppskatta "riktig mat", och för dessa kan vanan bli mer permanent. För då blir det smaken på maten man vill ha, inte trösten. Det som jag tycker saknas i läkares behandling av fetma är vilket typ av ätare man är. Alla är inte samma.
Det finns tre huvudgrupper, tröstätare, de som alltid är hungriga och de som äter mer sällan men där hungern startar av ätande. Jag är sista gruppen. Har noll hunger eller aptit innan maten serveras. Då kan jag tveksamt börja äta, och sedan är det som en lampa tänds, som att kroppen startar. Det är inte jättesvårt att hålla under kontroll, mer tänka att äta en normal portion trots att det var ett tag sedan jag åt.
Vännen är den som alltid är hungrig, det blev så av medicinering. Då blev även blodsockret svajigt, det var jämnt innan, så en sockerkick upplevdes lugnande.
Jag själv har noll sockerkickar. Jag äter ogärna sötsaker, gillar dem inte, men råkar jag äta något med lite mer socker än vanligt (säg 10 %, sötare än så får jag inte ned pga äckelkänslor) då händer inget.
Jag har upplevt den avgrundsdjupa hungern på en medicin jag tog under rätt kort tid, helt sjukt att en medicin kan göra så. Kroppen signalerade svält hela tiden.
Om man ska få hjälp av vården måste de ju greppa vilken ätproblematik man har. Som jag äter har inga emotionella band alls. Jag har bara att slåss med äckelkänslor och helt avsaknad av aptit. Jag har svårt att förstå hur man kan tröstäta, min hjärna fattar inte den grejen.