Hur många har egentligen varit mobbade?

Sen angående det jag har skrivit kan det verka som jag är en sorts slagskämpe. Men så är det verkligen inte... Jag har överlag slagits mycket lite i mitt liv.

Den killen jag sparkade till var mest för att jag höll på med en kampsports-relaterad sak när han gjorde det han gjorde bakifrån. Det var mer en reflexiv reaktion. Hade jag funderat innan hade jag troligen inte gjort det...

Men just den killen var en konstig sorts "mobbare" då han typ jävlades lite med "alla". Han gjorde smärtsamma saker ibland som han kanske såg som något sorts skämt. Mycket korkat egentligen då det väl knappast gjorde honom populär bland folk. Trots allt så kom han överlag undan med det då de flesta han utsatte för såna saker nog var ganska snälla...

Och det påminner mig lite om hur romer betedde sig i stan där jag bor. Jag anar deras beteende var lika över hela landet...

Då tiggde inne på restauranger genom att hålla upp muggar till folk som satt och åt. Överlag så sa och gjorde ingen något, inte personalen heller.

Minns att jag satt på uteservering på en krog, då en zigenar-kvinna kom förbi och tiggde. Hon höll upp en mugg till folk som satt vid serveringen, medan hon passerade förbi.

Till slut så fastnade hon för några tjejer som satt vid änden av serveringen. De sa väl de inte hade pengar om de sa något, men hon blev kvar och höll ut en mugg. Slutligen så fick tjejerna vid bordet nog eller kände sig så besvärade att de gick in. Och återigen så gjorde personalen inget...

Så likheten är väl att det är folk som tar sig friheter men folk gör inget. Dessa zigenare är säkert helt medvetna att det inte är ett ok sätt att besvära folk som sitter vid krogar eller inne på restauranger.

Barn "accepterar" inte att mobbas. De väljs ut generellt av två orsaker, den första är att de är väldigt känsliga, och mjuka barn. Det andra skälet är att de faktiskt slår tillbaka eller säger emot men är ensam mot flera.

Jag blev själv grovt mobbad i skolan. Killen som startade all mobbning och som jag minns väl som en mobbare, har jag kommit väldigt bra överens med som vuxen och haft lite kontakt med. Grejen med honom är att han endast har perspektivet av att han var svårt mobbad och utsatt. Som barn så lägger man sällan märke till andras situation och jag minns inte alls någon utsatthet för honom. Men han var aldrig populär heller så han blev säkert utsatt. Jag tror inte att man i fyrtioårsåldern fortfarande känner sig upprörd av skoltiden utan orsak (jag gick ju inte med honom hela grundskolan).

Jag anser mest att det bara var barn, när jag ser tillbaka på den tidigare skolåldern men ändå så finns det vissa element så att säga. En kille var riktigt elak och jävlig. Full av illvilja om skoldagarna. Han attackerade även en dag den mi sta tjejen (eftersom han var näst minst i klassen själv) som bar en mjuk, söt och ordentlig unge, och kastade in henne i en bänk. Bara lyfte upp henne och kastade iväg henne. Träffade honom som vuxen på en fest en gång och hans ögon var fortfarande lika vidriga, elaka och fulla av något stört.

För så är det. Somliga av mobbarna är störda. Sannolikt de flesta av dem och när en psykopat eller narcissist går till skolan som barn så gör den det och utvecklar de personlighetsstörningar som sedan kommer skilja den åt från alla andra.

Är typ alla ungar som på något vis, någon gång och oftast många gånger, är i mobbningsituationer. De flesta barn som inte är mycket timida oavbrutet genom barndomen, kastar ur sig något elakt någon gång.

Flera killar som mobbade mig har stött på mig som vuxen på krogen, eller iallafall visat intresse eller dykt upp med att gilla en på dejtingappar. Iofs så var det flickor som var de riktigt jävliga (bortsett från den killen jag nämnde som var näst minst i klassen). Jag hade tur att majoriteten av dem gick i parallellklassen och det var bara en tjej jag minns som särskilt elak innan årskurs 5 då jag bytte skola och hamnade med en riktigt elak en som stundtals var ens kompis, stundtals en utsruderad mobbare. Hånglade upp hennes bror som vuxen en trevlig kille iallafall.

Jag har tyckt sedan jag var barn att det är någsom är svårt med att ta in av alla ledsna ungar som utsätts när det gäller såsom min ganla klasskompis, att de har svårt att släppa skoltiden. Lågstadie liksom... inte för att jag inte hade det riktigt jävligt utan för att jag tror att det är olika i hur det upplevs. Sedan så hade jag iofs alltid någon att vara med, förutom i årskurs 6. Men även där när jag tittar tillbaka så var man ändå en i klassen och kom stundtals överens med typ alla i den.

Jag tror att det är svårare för barn som inte bjuds på kalas och som är ensamma på rasterna eller aldrig upplever att de är en del av gemenskapen. Sedan allt skitsnack om att barnen ska "ändra på sig" för att inte utsättas. Nej, offren ska inte förändras för att slippa stryk eller psykisk terror osv. Trots allt är de som mobbar, under pågående utveckling av personlighetsstörningar. Jag hörde aldrig sådan skit och har papper på att slolan uppgav att jag var omtycks och en snäll person. Men "problemet" kom när jag började slå tillbaka och käfta emot, det var även då när mobbningen övergick till att bli fysisk. De ungarna var även för gamla för att uppträda som de gjorde (i mellanstadiet har hjärnan börjat förstå mer och mobbning tyder på störningar när det fortsätter längre upp i åldrarna).

Jag blev riktigt mobbad ett läsår, femman. Blev fysiskt påpucklad varje morgon jag kom till skolan, av ett flertal killar.
Enda gången jag jag blev körd till skolan inföll just det året. Jag sa till farsan jag blir slagen av killarna varje dag så jag vill inte gå in i skolan.
Pappa sa;
Dumheter, finns väl inga killar som slår tjejer!

Stod ut men tuffade till mig. I sjuan gav jag en av mina värsta antagonister ett sjujävla knytnävsslag rakt i ansiktet så han ramlade i golvet. Den andre värsta antagonisten råkade ut för en bilolycka samma år och jag såg aldrig röken av fanskapet igen.

Låg- och del av mellanstadiet var bra, resten av mellanstadiet inte jätetbra. Det fanns en kille i klassen som många retade sig på, och han blev mobbad, då med glåpord. När jag blev kompis med honom mildrades det lite.

I början av högstadiet var det OK, men sedan blev han gravt mobbad, och då av elever i andra klasser med. Det trappades upp och blev allvarligt. När detta hände så blev jag också mobbad, fast inte alls lika allvarligt. Men minst en situation med verbal mobbning varje dag och ibland våld. Jag kunde inte skydda min kompis mot mobbningen alls och inga vuxna brydde sig, tills de tog in en psykolog på skolan som delade in oss i grupper och sedan skulle hon tala vett med oss.

Men de blev istället fientliga mot psykologen, ingen respekt för vuxna alls, så elever kom ut ur de mötena stärkta i att mobbningen var korrekt. Min klasskompis vägrade då att gå till skolan, men jag fick göra sista året ensam. Mobbningen mot mig varken blev värre eller bättre efter att han slutat.

Det märkliga var att det var en kille i vår klass som var ledaren kan man säga. Han mobbade min klasskamrat väldigt mycket. Men aldrig mig, inte ens när jag var ensam kvar. Han hade respekt för mig, vet inte varför.

Så den perioden var ganska kort, 2 år.

Skulle aldrig falla mig in att mobba andra.

Fy fan.
Förstärker min uppfattning att vissa lärare (inte alla) faktiskt är totala idioter.
Jag hade flera bra lärare i skolan. Sedan hade jag några så totala stolpskott till kompletta dårar att de borde omyndigförklarats. Tom. på universitet. 🤣 De fattade ju inte det själva dock. Idioter brukar tro att de är smarta.
Men minns hur de pratade och nu när man passerat deras ålder så blir det så tydligt att de bara hade sågspån och kattbajs innanför skallbenet.

Detta gäller ju t.om. när någon har ihjäl en annan person, så inte så orimligt att det skulle vara förmildrande även vid t.ex. mobbning att personen inte är medveten om effekten av sitt handlande.

Känner igen det där. Vi hade en tjej i grundskolan som nu skulle kallats mutant. Jag hade någon slags beskyddarinstinkt emot henne. Tror det var något som straffade mig emot sent omsider.
Men den tjejen sa inte ett ord under nio år! Ingen lärare ens påtalade.
Helt plötsligt under ett prov i högstadiet kissade hon ner sig på stolen hon satt på. Alla hörde och observerade. Noll reaktion. Nämdes inte ett ljud.
Så jävla märkligt.

Att folk jävlas med varandra under uppväxten är normalt och ett socialt samspel där barnen lär sig hur folk funkar och hur man ska bemöta kritik. En grupp barn kan bonda otroligt bra genom att frysa ut ett offer i gruppen, antingen på grund av genetiska defekter eller fysiska drag.

Men någonstans under 00-talet spårade det ur, och de svagaste individerna började se sig själva som offer, och blev indoktrinerade en mentalt sjuka vuxna att fortsätta vara passiva offer istället för att härdas av erfarenheterna. Vilket ger helt motsatt effekt än att bygga personlighet och karaktär

Fast mobbare är alltid de som såras när de slutligen hör någon tala till/om dem som de talar till andra.

Men de förstår inte budskapet i en ursäkt eftersom de inte kan känna ånger. Det är inte lätt att förstå saker när man saknar vissa känsloregister antar jag.

Eller så är det bara missuppfattningar.

Vi hade en kille i min högstadieklass som i sjuan mobbades hårt av ett riktigt dampunge. Dampungen var den som ledde mobbningen och fick några killar ifrån landet med sig. Den mobbade var med ifrån samma "landsort", så jag vet inte om bondpojkarna sen tidigare årskurser hade något emot killen.

Men sen vände det. Den mobbade killen började i åttan minns jag "muta" sin väg upp i den sociala hierarkin, medelst godis som han bjöd oss killar på.

I nian var rollerna ombytta. I princip alla i klassen hade tröttnat på mobbaren, då han var en riktig jobbig snubbe. Han blev utfryst och var mest ensamma hela nian minns jag.

Så killen som blev mobbad i sjuan, började mobba mobbaren i nian. Han skaffade även en häftig och trimmad moped, så hans status sköt i höjden som en raket....

Det måste varit en skön hämnd.

Finns inte många män inom skolan längre!
Dom flesta identifiera sig som kvinnor eller något annat som är oidentifierat.

Jag känner detsamma. Alla har nog fått kliringar om kläder, uttal, dialekt, skratt eller när de gjort bort sig. Men ren mobbing är nog inte så vanligt. Men visst fanns det när man va ung. Men en på 50 eller en på 100 kanske. Men sen är det svårt att sätta gränsen. Vissa är ju vana vid hård jargong, andra kanske skulle ta väldigt illa upp för samma saker. Men ofta så är det inte " vem som helst" som blir mobbad.

Jag är dock man, det är nog mycket vanligare med utfrysning och snack bakom ryggen och annan skit i kvinnornas värld.