Jag börjar mer och mer inse att SD aldrig kommer lyckas med det de påstår sig vilja göra, minska invandringen och skapa ordning. Problemet är att de i grunden driver samma nyliberala politik som skapade hela situationen från början.
Efter Palmes död svängde (S) från folkhems-socialdemokrati till nyliberal “modernisering”. Marknaden skulle styra, staten backa. Det var där den svenska modellen började monteras ned. När man inte längre kunde erbjuda trygghet genom arbete och gemenskap började man istället jaga moralisk status, idén om Sverige som “humanitär stormakt”. Det blev en sorts ersättning för det gamla folkhemmet.
Samtidigt behöver nyliberalismen ständigt ny arbetskraft för att hålla nere lönerna och pressa välfärden. Det är därför alla partier, oavsett färg, i praktiken driver en politik som gör landet beroende av invandring. Det är inte en slump, det är inbyggt i systemet.
Reinfeldts “öppna era hjärtan” var inte ett misstag utan en logisk följd av samma ideologi: billiga händer, låga löner, mer konsumtion, medan staten ska göra så lite som möjligt. Identitetspolitiken och postmodernismen som följde är egentligen bara nyliberalismens kulturella gren: individen ska stå i centrum, kollektivet lösas upp, och all gemenskap ersättas med symbolpolitik och känslor.
SD började som ett nationalistiskt och konservativt parti, men har för länge sedan tappat fotfästet. De pratar om “svensk kultur” men röstar gång på gång för globalismens ekonomi. De säger sig värna trygghet men vill ha marknadshyror, privatiserad vård och skattesänkningar. Det är samma recept som förstörde samhällsgemenskapen.
Så länge politiken bygger på nyliberal ekonomi, spelar det ingen roll vem som pratar om gränser, kultur eller integration. Systemet kräver invandring och saboterar varje försök till sammanhållning.
SD slåss mot symptomen av den ideologi de själva stödjer.
Efter Palmes död svängde (S) från folkhems-socialdemokrati till nyliberal “modernisering”. Marknaden skulle styra, staten backa. Det var där den svenska modellen började monteras ned. När man inte längre kunde erbjuda trygghet genom arbete och gemenskap började man istället jaga moralisk status, idén om Sverige som “humanitär stormakt”. Det blev en sorts ersättning för det gamla folkhemmet.
Samtidigt behöver nyliberalismen ständigt ny arbetskraft för att hålla nere lönerna och pressa välfärden. Det är därför alla partier, oavsett färg, i praktiken driver en politik som gör landet beroende av invandring. Det är inte en slump, det är inbyggt i systemet.
Reinfeldts “öppna era hjärtan” var inte ett misstag utan en logisk följd av samma ideologi: billiga händer, låga löner, mer konsumtion, medan staten ska göra så lite som möjligt. Identitetspolitiken och postmodernismen som följde är egentligen bara nyliberalismens kulturella gren: individen ska stå i centrum, kollektivet lösas upp, och all gemenskap ersättas med symbolpolitik och känslor.
SD började som ett nationalistiskt och konservativt parti, men har för länge sedan tappat fotfästet. De pratar om “svensk kultur” men röstar gång på gång för globalismens ekonomi. De säger sig värna trygghet men vill ha marknadshyror, privatiserad vård och skattesänkningar. Det är samma recept som förstörde samhällsgemenskapen.
Så länge politiken bygger på nyliberal ekonomi, spelar det ingen roll vem som pratar om gränser, kultur eller integration. Systemet kräver invandring och saboterar varje försök till sammanhållning.
SD slåss mot symptomen av den ideologi de själva stödjer.