Band, artister som fick stora hits med låtar men hatade dom

Hatar och hatar, men det blir väl att de tröttnar på vissa låtar. Som jag fattat det var Cornelis Wreesvijk rejält trött på att folk alltid ville höra Hönan Agda och Brev från kolonien. Och det kan man förstå; han blev folkkär med två rena tramslåtar som skiljde sig väldigt mycket från det han senare producerade.

Radiohead eller åtminstone Thom Yorke hatar låten Creep.

Hur var det nu med Randy Meisner och Glenn Freys Eagles-bråk? Hade inte det delvis att göra med att Randy Meisner först vägrade sjunga "Take It to the Limit" live?

Hair-metal bandet Warrant blev tillsagda att albumet de höll på att spela in behövde en låt till.
De spenderade 15 minuter och skrev ned texten på en pizzakartong och gjorde så låten Cherry pie som blev deras största hit, trots att den är totalt urfånig.

Sista hiten av ett sådant band innan lodisrocken aka grungen tog över

Gary Numan ska tydligen avsky Cars, hans mest kända och populära låt.

Rätt vanligt förr att band övertalades att spela in låtar de kände noll för till soundtracks. Man skulle blåsa nytt liv i karriärer eller nå nya marknader. Känns som ett rätt dött fenomen idag.

kurt cobain gilla inte smells like teen spirit o skämdes över att spela den.

robert plant gillar inte stairway to heaven

Ja, Simple Minds var ju inte heller på något vis "kommersiellt döda" när de spelade in Don't You Forget About Me - de fyllde hela stadions vid denna tid, redan före denna soundtrack-singel., Med Sparkle in the Rain (1984) hade de tagit steget från ett "hett new wave klubb-band" och kritikerfavoriter till ett band med verkligt arenasound och det fungerade i stort sett bra, även om det fanns en del inre spänningar i bandet. Jag antar att det var deras manager Bruce Findlay som i första hand fick dem med på att spela in Don't You, men Jim Kerr har alltid varit tydlig i intervjuer med attt han inte tyckte att den riktigt passade in i deras sound, deras sätt att göra låtar. Den yttre bekräftelsen på detta var att den inte togs med på nästa album, som kom ut sådär tio månader senare.

Simple Minds tidiga album från början av 80-talet står sig väldigt bra än idag, de är inspirerande både för musiker och icke-musiker, och när de kom var de mycket innovativa. Jag gillar förrresten det mesta de gjorde under årtiondet och även flera album de har gjort senare (dock inte Real Life, som framstår som ett sömnpiller). Dessutom ofta ett utmärkt liveband.

David Bowie tyckte i efterhand att de album han gjorde åren efter Let's Dance - Tonight (1984) och Never Let Me Down (1986) var mediokra, och att han tappade stinget genom att han anpassade sig för mycket till ett 80-talistiskt rock/r'n'b-sound. "Den nya publiken drog mig med sig", ungefär. Jag tycker själv inte att Tonight är ett dåligt album, men han befann sig ju inte längre i framkanten av vad som hände inom musiken och på NLMD märks det att han ofta bara kör på utan riktning.

Gene Simmons i Kiss har sagt att han alltid hatat I was made for lovin' you

Hat vet jag inte, men Ritchie Blackmore har iaf sagt att Smoke on the water knappast är hans favorit med Purple

Med Robert Plant är det väl att han har sjungit den alldeles för många gånger och dessutom påminner den honom om Jimmy Page och hela Zep-eran-. Tror att mycket som har med Zep att göra känns uttröskat för Plant numera, han fick nog en överdos av det under Page/Plant-turnéerna på 90-talet. Han vill säkert inte göra Immigrant Song heller.

Purple själva insisterade 1972 på att det var Never Before som skulle bli förstasingeln från Machine Head, de fattade inget när skivbolaget förklarade "klart att vi släpper Smoke on the Water först, det är ju den som är hitsingeln!". You must be joking, sade Gillan och Lord men fick se sig överbevisade när Smoke on the Water blev en global hit.