Hur är det möjligt att sluta med opiater?

Är av naturen en downer, en s.k neråt kille, därmed inte alls konstigt att vid första opiat sessionen totalt kände att en pusselbit som saknats blev funnen.

Tagit opiater från och till, är inte fysiskt beroende men helt klart psykiskt. Kan ha ett par veckors uppehåll men det känns så ofantligt jobbigt, tråkigt och känslan går inte att glömma. På fem år har jag gått från tramadol ända upp till heroin, (ej skjutit), metadon, fentanyl osv, med andra ord ett milt sagt dramatiskt successiv kliv och att där nu inte finns något tyngre, (vad jag vet) att prova, förrutom hur jag intar drogen såklart, hört att om nål används är det kört.

En grej i det hela jag är glad för är att jag fysiskt inte får abstinens, eller glad och glad vet jag inte, psykiskt sett så är det allt jag vill ha efter två veckors uppehåll som jag lätt klarar av att hålla men aldrig kunna upprätthålla för att det klingar så pass bra med min personlighet...

Är rädd över det hela. Ingen kan tro att jag tar sådana preparar. Kommer från en fin familj och alltid varit älskad, aldrig haft en svår uppväxt eller så, därav är det hela jätte, jättekonstigt att jag överhuvudtaget tagit det, men på ett sätt inte. Alltid varit ängslig och orolig av mig, spänd osv, en hjärna som går på högvarv. Så fort jag tog min första opi, tram, så kunde min själ vila. Hela jag sjönk och kilovis stenar släppte..

Hur i helvete lyckas ni som slutat lyckats? Har alla förutsättningar, givit löfte efter löfte till de som älskar mig att lägga av, ändå så förmår jag mig själv inte kunna sluta. Känslan som opiater ger mig har jag aldrig kunnat känna på något sätt tidigare i mitt liv, så jävla tråkigt faktum...

Tack Du som väljer att på något sätt kunna dela med dig av information som kan få mig att lyckas tänka till, få hopp, få någonting, det är hela min anledning till detta inlägg. Trots att jag som tidigare i tråden alltid varit ängslig och spänd så var jag ändå en kille som ville någonting med livet. Ser bra ut, har arbete, är under 30 år och vill inte att mitt liv ska bli fast i ett behov av att behöva inta opiater för att känna att livet inte är värt det utan. Innan jag började så tränade jag, umgicks med vänner, hängde med på fester, såg fram emot saker. Numera är det inte så. Numera är det bara en ekande tomhet inom mig. Är så rädd att det gått så pass långt att den tomheten aldrig kommer försvinna.

Har som längst varit ren i två månader och till en början har det kunnat kännas jättebra, men tre, fyra veckor in kommer en sorts post-abstinens och hjärnspökena är totala, det har alltid fått mig att gå från att känna att livet faktiskt kan vara meningsfullt till att känna det totalt motsatta, är så svag psykiskt som aldrig håller ut...

Läs denna tråden (FB) Sluta med opiater, min kamp.

Flyttar

Opiater och andra opioider --> Drogrehabilitering
/Moderator

Du har tagit ett första steg för att vända det hela. En insikt om att du har ett problem och ber om hjälp.
Vilket är ett stort steg i rätt riktning. Du resonerar överlag rätt sunt över din situation, lyckas se att det inte bara är något oskyldigt du gör, utan du inser att du skadas av det du gör.
Sen har du en hel del försvarsmekanismer kvar.

Att resonera så som du gör "Jag har haft en perfekt uppväxt med bra föräldrar och är välutbildad" "Har ett bra jobb, ser bra ut" "...Ingen skulle någonsin tro att jag är någon som tar narkotika"
samt åt det hållet är ett fenomen som väldigt många får med i dessa sammanhang.

Det har mycket med att göra om den verklighetsförvridna bilden vi från modersmjölken blir matade med. Där vi får lära oss om vad narkotika är och hur missbrukare är och har det.
Det säger även mycket om din egen självbild och dina egna fördommar och är något du bör tänka vidare kring. Det du indirekt gör är att du distanserar dig från någon med beroende eller missbruksproblem.

Fysisk abstinens är i den större bilden en väldigt liten del. Att du tvångsmässigt börjar igen efter att ha kämpat dig genom några veckor är som du konstaterar till största del sannolikt kopplat till ditt psykiska skick. Din kropp är dock redan mer fysiskt beroende än vad du inser.
Det finns massor av exempel på individer som redan vid ditt stadie faktiskt lyckas med att sluta. Statistiskt så ligger du inte jättebra till, du vet redan att saker kan och kommer rasa brutalt inom en rätt snar framtid om du inte lyckas bryta.
Jag förundras själv över hur saker faktiskt blir jävligare och jävligare varje vända nerråt tenderar att kunna bli.
Det du måste göra är att komma fram till varför du mår dåligt utan och varför du känner dig hel med opi.

Det går inte att svara på din fråga annat än att säga att du tagit ett steg i rätt riktning och tyvär bara upprepa det alla alltid skriver. Att ju längre tid det tar för dig att hitta ett sätt att få balans utan, ju jävligare kommer det att bli och till slut har du i stort bara ditt liv kvar att rädda. Allt annat kommer du att ha förlorat.
I ditt läge skulle jag rekommendera att du under tiden stabiliserar dig på något för ett underhåll, så som en dos subutex dagligen, ser till att få eller köpa och trappa upp valfri basic SSRI + kanske med en lägre dos mirtazapin och att du kontaktar beroendemottagningen i din stad.
Du kommer kanske för stunden att bli mer ingådd på opioider. Men dina av och påperioder med så starka substanser är ett mycket större hot.
Att du skuldbelägger dig genom att poängtera att du har alla förutsättningar att sluta men att du sviker och sabbar relationer genom brutna löften är ingen förutsättning för att sluta, det är motsatsen.
Din oro över utvecklingen, börjar greppa läget och att du faktiskt ber andra om hjälp är en förutsättning. Börja skriv dagbok om du inte redan gör det. För dig själv eller fortsätt skriva här, det verkar göra en avgörande skillnad för många!

Extremt smarta tankar och bra trådstart.

Du är förälskad, alla som fått problem med opiater vet exakt vad du går igenom och var du är nu.

Jag har 20 i bagaget med opiater och jag kan säga direkt att det kostar BETYDLIGT mer än det smakat.

Du är fortfarande i smekmånaden och från där går det från ljuva och uppriktig upplyftande stunder rakt ner i avgrunden.

Du är redan, som du själv listat ut, torsk, lika torsk som vilken fullfjädrad iv-horsare som helst. Det ni båda har gemensamt är att fortsatt användande av opiater helt baseras på smekmånaden och ständig strävan att få uppleva det igen.

Varje gång du tar opiater förflyttas du från smekmånaden mot i precis motsatt riktning. Uppehåll kommer inte göra ett skit, du kommer aldrig få uppleva smekmånaden igen, det kommer sakta men säkert bytas ut mot den stereotypa bilden alla har av heroinister.


Det enda rådet jag kan ge dig även om du bara tar citodon på helgerna är - ta detta på absolut största allvar, det kommer att få dig på fall, det kan jag lova dig.



Att du inte får avtändningar är klassiskt, det kommer med full kraft. Hos alla.

Jag känner igen mig i flera saker du skrivit, bland annat i att känna att en pusselbit har fallit på plats när jag hittade min drug of choice, något jag har längtat efter att hitta utan att veta om det. Jag har inte heller förstått varför jag fastnade, naivt idealiserade jag min uppväxt och mitt liv precis som du gör. Det som hjälpte mig, och det jag kan rekommendera dig är att börja i gruppterapi för beroende. Jag fick helt nytt ljus på det mesta inom mig och fick hjälp med att göra upp med otroligt mycket, långt mer än att bara vara avhållsam från min drog.

Känner igen mig har med haft långa perioder upprepade gånger i mitt liv där jag missbrukat opiater till & från. Tyvärr är jag en sån person som måste slå i botten varje gång för jag ska få motivation att slutad. Och sen går något snett i livet & man sitter med en burk med diverse opiater i handen och dövar smärtan med, så börjar det om.

Det går allt att sluta man måste bara ha viljestyrka att göra det, det är lättare sagt än gjort när man sitter och noddar & njuter. Men någonstans på vägen så blir till & med det ut tjatat om man gör det för mycket som med allt annat. Det gäller att distrahera sig med någonting annat när man ska ta sig an att sluta inte bara ligga i sängen & stirra in i väggen för då kommer suget som på ett rullande tåg!

Jag har lyckats efter många misslyckade försök.
Sköt tom heroin men det har du ju inte gjort.
Det viktiga har du nog kommit till insikt med själv.
Tänk på att det är en dödlig sjukdom du har, dödar ungefär i samma grad som cancer om du inte slutar.
Med det sagt så kan du klara det här. Har du tagit hjälp av beroendecentrum? De kan hjälpa dig med de jobbigaste symtomen och hålla koll på dig.
Jag behövde den spärren och hjälpen när jag kickade det här jävliga.

Vill man någonting tillräckligt mycket så gör man det som krävs för att nå sina mål.

förut var opiater allt jag tänkte på nu när jag tar sub eller metadon eller whatever suger det som. fan mår t.om dåligt på det och äcklas av de alla fyfan.. ett träningpass slår hårdare antingen växer du ifrån det eller dör. Eller evigt psysksikt lidande tur man växte ifrån skitet tråkig piss drog men effektiv mot smärta i guess

Gå med i Laro så får du opioider lagligt och i princip gratis är nog enklaste lösningen men tveksamt om det är den bästa

Och gå med kemisk fotboja och låga testosteronnivåer för resten av livet? Jösses, den absolut sista utvägen som ges alldeles för lättvindigt idag.