Varför är ateister så känslostyrda?

Så du är också en av alla kristna som anser du inte kan ta ansvar över dina känslor.

Menar så här. Kan du inte bli syndfri. Då är det samma sak som du säger att du inte kan ta ansvar över dina känslor.

För det är negativa känslor som gör att vi synder eller hur?

Jag menar att det är ett missförstånd att Jesus skulle komma med en son negativ lära. Jesus vill att vi ska ta ansvar över våra känslor och bli helt syndfri. Han sa aldrig att det inte går, tvärtom finns verser som talar för att det går att bli helt syndfri precis som han själv.

Ja det är tekniskt sett möjligt, men i praktiken omöjligt. Det är vår psykologi som gör att vi syndar, vi alla får frestelsen att bli hatfyllda när någon är respektlös, men valet finns att stå emot. Det är inte en negativ lära, han menar att det är okej om du inte lyckas, poängen är att du vill lyckas, och erkänner att du inte kan.

Jesus sa aldrig att det är praktiskt omöjligt och självklart är det en negativ tanke du har som du inte tar ansvar för av någon anledning.

Tvärtom som sagt finns det verser som talar för att Jesus faktiskt sa att det visst är praktiker möjligt för oss alla att bli syndfria.

Till exempel denna versen

Johannesevangeliet 14:12. Där säger Jesus Kristus:

“Den som tror på mig, han skall göra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, eftersom jag går till Fadern.”

Du hävdar att jag skulle mena att det inte finns någon mening med livet, att folk bara är gegga som skapades av en slump och att allt som finns är att jaga behov precis här och nu.

Var skulle jag ha skrivit det?

Bara för att livet inte har en förutbestämd, kosmisk ritning beslutad av en Gud betyder det inte att det skulle sakna mening. Var får du sånt ifrån?

Tvärtom skulle man kunna argumentera för att meningen istället blir viktigare när vi vet att det är vi själva som skapar den.

Jag förstår att tanken på ett universum utan en skapare kan kännas tom för dig, men att vara en del av en naturlig process gör oss inte till ”gegga”. Tvärtom är det ganska svindlande att vi, genom miljarder år av evolution, har blivit varelser som kan förstå universum och skapa en moral baserad på sunt förnuft. Alltså att vi själva får se vår mening med livet – genom familj, konst, vetenskap eller empati. Det är snarare en hyllning till människans frihet än ett tecken på misär. Varifrån fick du tanken att fri sekularism skulle innebära misär? Vilka bevis har du för det?

Och du skrev att det jag påstår går emot bevisen. Vilka bevis?

Det är väl bara inom vetenskapen (biologi, fysik, astronomi) som det faktiskt finns bevis, alltså bevis på att vi faktiskt uppkommit genom naturliga processer och under lång tid, snarare genom gudomlig design som ett färdigt paket. Du nämner att det går emot bevisen, men inom naturvetenskapen ser vi snarare hur komplexitet uppstår ur enkla lagar utan behov av en extern designer. Att acceptera vetenskapliga fakta är inte att vara ”ful”, det är att förstå verkligheten som den faktiskt ser ut. Är det inte mer respektfullt mot människor att söka sanningen, även om den är utmanande, än att tro på något bara för att det känns trösterikt?

Och hur vi mår av en ”sanning” förändrar inte om denna påstådda sanning är sann eller inte. Det är en viktig diskussion hur vi mår i det moderna samhället, men en idé blir inte sann bara för att man mår bra av den. Om jag vinner på triss mår jag jättebra, men om jag bara ”tror” att jag vunnit utan att ha en vinstlott i handen så lever jag i en lögn. Att diskutera historia och vetenskap handlar om att hitta vad som är sant, inte vad som är det som känns mest bekvämt att tro.

Sekularism säger inte alls att folk ”inte är värda ett skit”. Var har du fått det ifrån? Tvärtom gäller att mänskliga rättigheter och demokrati bygger på att vi alla har ett värde i oss själva, inte på att vissa är mer värda än andra eller att vissa ska ha fler rättigheter än andra. Att folk ”inte är värda ett skit” är vad man tänkte under det kristna feodala systemet, och dit vill vi inte tillbaka.

Så, nej, sekularism säger inte alls att folk ”inte är värda något”. Tvärtom: om vi inte har en gud som bestämmer allt, blir vårt eget enskilda ansvar för varandra ännu större. Sekularism har lyft fram vikten av demokrati och mänskliga rättigheter just därför att man insett att vi måste skydda varandra här och nu. Det är ett bevis på människans inneboende styrka och empati, inte på misär.

Skriv om verkligheten i stället för att bara hitta på.

Romans 3:10–12
"As it is written: 'None is righteous, no, not one;
no one understands; no one seeks for God.
All have turned aside; together they have become worthless;
no one does good, not even one.'"

Isaiah 64:6 "We are unfit to worship you; each of our good deeds is merely a filthy rag. We dry up like leaves; our sins are storm winds sweeping us away."

Ehh, tvek

Ja, så länge båda är med på det. Då är det okej? Om de aldrig ångrar sig?

Nej, risken finns att de ångrar sig, och då är familjen förstörd. Att säga "Om de aldrig ångrar sig?" spelar ingen roll. De ska inte ens inleda en relation, så "Om de aldrig ångrar sig?" blir aldrig aktuellt.

Om det finns risk att ett beteende kan förstöra en familj så är det inte ett önskvärt beteende. Fattar du verkligen inte det?

En liknande situation är då en vuxen patient blir kär i sin terapeut och de inleder en relation. Båda är vuxna, båda vill det, men det är inte okej. Vi har bestämt att vissa roller inte får blandas eftersom den ena parten är i en beroendeställning eller i en förtroendeställning. På samma sätt har familjemedlemmar specifika roller (skydd, trygghet, osjälviskt stöd). Om man blandar in sexualitet i en brödrarelation förstör man den rollen för alltid. Man kan inte gå tillbaka till att "bara vara bröder" om det tar slut eller blir infekterat.

Förr i tiden kunde två män komma överens om att skjuta på varandra i en duell för att lösa en hederssak. Båda var med på det, båda kände till risken. Men samhället förbjöd det därför att samhället insåg att individers "samtycke" till självdestruktiva eller våldsamma handlingar skapar enorm skada för anhöriga, barn och samhällsstrukturen i stort. Deras hävdade "samtycke" är alltså irrelevant.

Samma med incest. Hävdat "samtycke" är irrelevant.

Well hur definierar man mening?

Subjektiv mening eller objektiv?

Kan det finnas Båda samtidigt? Kan det verkligen finnas subjektiv mening utan objektiv mening?

Om subjektiv mening är meningsfullt måste det då inte vara objektivt meningsfullt?

Så måste det finnas en gud som gett oss friheten att ha subjektiv mening och det har en objektiv mening i sig?

Lite reflektioner för reflektion.

Om de inte har en familj då för att alla andra är döda?

Du hävdar att jag skulle mena att det inte finns någon mening med livet, att folk bara är gegga som skapades av en slump och att allt som finns är att jaga behov precis här och nu.

Var skulle jag ha skrivit det?

Bara för att livet inte har en förutbestämd, kosmisk ritning beslutad av en Gud betyder det inte att det skulle sakna mening. Var får du sånt ifrån?

Tvärtom skulle man kunna argumentera för att meningen istället blir viktigare när vi vet att det är vi själva som skapar den.

Jag förstår att tanken på ett universum utan en skapare kan kännas tom för dig, men att vara en del av en naturlig process gör oss inte till ”gegga”. Tvärtom är det ganska svindlande att vi, genom miljarder år av evolution, har blivit varelser som kan förstå universum och skapa en moral baserad på sunt förnuft. Alltså att vi själva får se vår mening med livet – genom familj, konst, vetenskap eller empati. Det är snarare en hyllning till människans frihet än ett tecken på misär. Varifrån fick du tanken att fri sekularism skulle innebära misär? Vilka bevis har du för det?

Och du skrev att det jag påstår går emot bevisen. Vilka bevis?

Det är väl bara inom vetenskapen (biologi, fysik, astronomi) som det faktiskt finns bevis, alltså bevis på att vi faktiskt uppkommit genom naturliga processer och under lång tid, snarare genom gudomlig design som ett färdigt paket. Du nämner att det går emot bevisen, men inom naturvetenskapen ser vi snarare hur komplexitet uppstår ur enkla lagar utan behov av en extern designer. Att acceptera vetenskapliga fakta är inte att vara ”ful”, det är att förstå verkligheten som den faktiskt ser ut. Är det inte mer respektfullt mot människor att söka sanningen, även om den är utmanande, än att tro på något bara för att det känns trösterikt?

Och hur vi mår av en ”sanning” förändrar inte om denna påstådda sanning är sann eller inte. Det är en viktig diskussion hur vi mår i det moderna samhället, men en idé blir inte sann bara för att man mår bra av den. Om jag vinner på triss mår jag jättebra, men om jag bara ”tror” att jag vunnit utan att ha en vinstlott i handen så lever jag i en lögn. Att diskutera historia och vetenskap handlar om att hitta vad som är sant, inte vad som är det som känns mest bekvämt att tro.

Sekularism säger inte alls att folk ”inte är värda ett skit”. Var har du fått det ifrån? Tvärtom gäller att mänskliga rättigheter och demokrati bygger på att vi alla har ett värde i oss själva, inte på att vissa är mer värda än andra eller att vissa ska ha fler rättigheter än andra. Att folk ”inte är värda ett skit” är vad man tänkte under det kristna feodala systemet, och dit vill vi inte tillbaka.

Så, nej, sekularism säger inte alls att folk ”inte är värda något”. Tvärtom: om vi inte har en gud som bestämmer allt, blir vårt eget enskilda ansvar för varandra ännu större. Sekularism har lyft fram vikten av demokrati och mänskliga rättigheter just därför att man insett att vi måste skydda varandra här och nu. Det är ett bevis på människans inneboende styrka och empati, inte på misär.

Skriv om verkligheten i stället för att bara hitta på.

Du läste alltså inte allt jag skrev, eller så förstod du inte vad jag skrev.
Vilket är det?

Det är ett cirkelresonemang. Du antar att mening måste ha en yttre "stämpel" för att räknas, men det är tvärtom: mening är en upplevelse, inte ett föremål.

Meningen med att älska sina barn eller njuta av musik är 100 % subjektiv, men den är ju inte mindre verklig för det. Att kräva en "objektiv mening" från en Gud är som att säga att man inte kan tycka att en middag är god om inte Gud sagt att den var det.

Varför skulle en mening som dikteras ovanifrån vara mer värd än den mening vi själva skapar genom empati och förnuft? Att vi själva bestämmer vad som är meningen med livet är väl den ultimata friheten?