Borde de Allierade ha förutsett förintelsen?

1920-tal: Nationalsocialismens ideologiska fundament
Under 1920-talet etableras den rasteoretiska ram som sedermera kom att diktera den tyska statsförvaltningens agerande. I Hitlers tidiga skrifter, främst Mein Kampf, presenteras inte antisemitismen som en perifer fördom utan som rörelsens centrala gravitationspunkt.

Genom att kategorisera det judiska elementet som en biologisk antites till den ariska rasen skapades en världsbild där samexistens var logiskt omöjlig. Det är här begreppet "Entfernung" – avlägsnande – får sin initiala betydelse. Vid denna tidpunkt var den uttalade målsättningen att genom lagstiftning och segregation göra judarnas liv i Tyskland så outhärdligt att de skulle tvingas till emigration, men språkbruket bar redan fröet till en mer radikal lösning.
Genom att konsekvent använda medicinska metaforer där judenheten beskrevs som en bacill eller en främmande kropp i folkorgansimen, förflyttades frågan från det politiska till det biologiska planet.

Denna period markerar även sammansmältningen mellan den inrikespolitiska judefrågan och den utrikespolitiska strävan efter livsrum i öst. Genom att konstruera myten om "judisk bolsjevism" skapade nazismen en fiendebild som var både inre och yttre, vilket innebar att en framtida territoriell expansion automatiskt skulle innebära att man ställdes inför miljontals människor som man definierat som existentiella hot.

Historiografiskt är detta decennium föremål för debatt mellan intentionalister, som ser en rak linje från Hitlers tidiga hatretorik till gaskamrarna, och funktionalister som menar att de ideologiska målen under 1920-talet var förhållandevis diffusa gällande de faktiska metoderna. Oavsett vilken skola man tillhör står det klart att den retoriska avhumaniseringen under 1920-talet fungerade som en nödvändig katalysator för att senare kunna genomföra den slutgiltiga lösningen när de territoriella alternativen stängdes.

1933–1938: Judefritt Tyskland
Efter maktövertagandet 1933 övergick den nationalsocialistiska rörelsen från att vara en agitatorisk kraft till att bli en statsapparat med medel att omsätta ideologi i praktisk politik. Den officiella strategin under denna period var inte fysisk utrotning, utan en systematisk och statligt sanktionerad utfrysning som syftade till att göra det dagliga livet i Tyskland omöjligt för den judiska befolkningen. Genom införandet av en mängd diskriminerande lagar, med Nürnberglagarna 1935 som den juridiska kulmen, fråntogs judarna sina medborgerliga rättigheter och sin status som tyska undersåtar. Detta skapade en medveten och växande flyktingkris där målet var ett "Judenrein" Tyskland, men där metoden förlitade sig på att andra länder skulle vara villiga att absorbera de människor som Nazityskland stötte bort.

Ekonomisk arisering och social isolering fungerade som de främsta verktygen för att uppnå detta. Judiska företag beslagtogs och judar förbjöds att utöva sina yrken inom allt från medicin och juridik till kultur och statsförvaltning. Denna politik var dock inte enbart administrativ; den understöddes av paramilitär terror och offentlig förnedring utförd av SA, vilket skapade en permanent atmosfär av rädsla. Trots regimens vilja att bli av med sin judiska befolkning uppstod tidigt en paradox i den internationella politiken. Samtidigt som Tyskland krävde att judarna skulle lämna landet, införde man drakoniska skatter på emigration, såsom Reichsfluchtsteuer, vilket i praktiken innebar att de som flydde tvingades lämna kvar nästan alla sina tillgångar. Den internationella villigheten att ta emot fattiga flyktingar var minimal.

1938: Eviankonferensen
Eviankonferensen i juli 1938 utgör en historiografisk vattendelare där den internationella migrationspolitiken ställdes på sin spets. Trots att 32 nationer samlades i Frankrike för att hantera den akuta flyktingkrisen, resulterade mötet i ett nästintill totalt diplomatiskt misslyckande. De deltagande staterna, däribland USA och Storbritannien, prioriterade inhemska ekonomiska intressen och strikta immigrationskvoter framför humanitära hänsyn. Argumenten som anfördes pendlade mellan mättade arbetsmarknader och rädsla för att ökad judisk invandring skulle underblåsa inhemsk antisemitism.

Detta internationella ointresse fick direkta konsekvenser för den tyska radikaliseringsprocessen. Den nazistiska regimen använde utfallet i sin propaganda för att påvisa de demokratiska staternas hyckleri; man konstaterade krasst att omvärlden fördömde Tysklands metoder men vägrade ta emot dess offer. Med andra ord fanns förutsättningarna för Tyskland att använda omvärldens reaktioner som propaganda på att "ingen vill ha dem" som ett led i att avhumanifiera judarnas inneboende människovärde.
Gränsernas stängning innebar att den tyska utvridningspolitiken nådde en vägs ände. När den judiska befolkningen inte längre kunde tvingas till emigration, skärptes de interna tyska diskussionerna om hur "judefrågan" skulle lösas inom territoriets gränser, vilket skapade en logisk förflyttning mot mer våldsamma alternativ.

1938–1941: Judiska befolkningen ökar & Madagaskarplanen
— 1938–1939 (Österrike och Tjeckoslovakien): Genom Anschluss och annekteringen av Sudetlandet samt upprättandet av protektoratet Böhmen-Mähren hamnade hundratusentals fler judar under nazistiskt styre.

— September 1939 (Polen): Detta var den enskilt största ökningen före 1941. Vid invasionen av Polen hamnade cirka 2 miljoner judar i den tyska ockupationszonen. Det var här systemet med storskalig ghettoisering inleddes som en temporär lösning.

— Juli 1940 (Frankrike): Madagaskarplanen formaliserades främst efter Frankrikes nederlag i juni. Det var Franz Rademacher vid tyska utrikesdepartementet som i juli 1940 presenterade ett memorandum där idén lyftes fram som en officiell statlig policy. Kort därefter tog även Reinhard Heydrich och RSHA (Rikssäkerhetsöverstyrelsen) över planeringen för att integrera den i SS:s verksamhetsområde. Eftersom Madagaskar var en fransk koloni såg nazisterna en möjlighet att i fredsvillkoren tvinga den nya Vichyregimen att avstå ön. Man tänkte sig att Madagaskar skulle bli ett tyskt mandat under SS-kontroll, fungerande som ett gigantiskt "supergetto".

— Juni 1941 (Sovjetunionen): Vid invasionen av Sovjetunionen hamnade ytterligare miljontals judar under tysk kontroll. Den främsta anledningen till att det fanns så många judar i dessa områden var att det ryska imperiet under slutet av 1700-talet skapade ett specifikt territorium kallat "det judiska bosättningsområdet". När Ryssland expanderade västerut genom Polens delningar (1772–1795) övertog man landområden där det redan bodde miljontals judar. Den ryska regimen, som var starkt antisemitisk, ville förhindra att judarna flyttade in i det egentliga Ryssland eller till de stora städerna som Moskva och Sankt Petersburg. Därför stiftades lagar som tvingade den judiska befolkningen att stanna kvar i de västra provinserna.

Madagaskarplanen föll bort på grund utav Storbritanniens dominans på havet under det pågående kriget.

Antalet judar under nazistisk kontroll hade ökat från hundratusentals till miljoner. Den tidigare politiken att tvinga individer till utvandring var helt otillräcklig för dessa volymer.

1942: Wannseekonferensen
Wannseekonferensen i januari 1942 markerar inte startpunkten för mördandet, men det är här som förintelsen transformeras till ett samordnat, statsadministrativt projekt. Vid denna tidpunkt hade krigets logistik och de stängda gränserna gjort den tidigare emigrationspolitiken irrelevant. Reinhard Heydrich samlade representanter från departement och SS för att säkerställa att hela statsapparaten – från järnvägsadministration till finansdepartement – agerade i synergi för att genomföra "den slutgiltiga lösningen".

Fokus skiftade här från lokala masskjutningar till en centralstyrd, industriell utrotningsprocess. Protokollet från mötet visar med tydlighet hur man diskuterade logistiken kring att tömma Europa på judar, där de som inte dog genom slavarbete skulle underkastas "särbehandling". Konferensen bekräftade att när det territoriella utrymmet för utvisning var uttömt och omvärldens ovilja att agera var ett konstaterat faktum, återstod i nazisternas logik endast den fysiska likvideringen som en administrativ slutpunkt. Denna institutionalisering innebar att förintelsen inte längre var beroende av enskilda officerares initiativförmåga på fältet, utan blev en integrerad och prioriterad del av den tyska krigsinsatsen.