Ja, den moderna sjuksköterskeutbildningen är ju ökänd för det: den är dels väldigt slapp och enkel, och dels innehåller den så mycket snömos - typ "omvårdnadsteorier" - som bara är flum. Inget som en sjuksköterska har nytta av på riktigt på en vårdavdelning. En hel termin går också åt till att skriva C-uppsats, men denna skrivs i par (!) och kvalitetskraven är mycket lägre än på t.ex. en filosofisk fakultet. Men de ska formellt ha skrivit en C-uppsats för att få forskarbehörighet... något som inte heller säger något om hur en sjuksköterska tar hand om sina patienter.
De borde återgå till det gamla systemet som gällde in på 1960-talet, där sjuksköterskeeleverna började arbeta några pass i veckan på en vårdavdelning redan ifrån första veckan. Vårdavdelningarna byttes regelbundet, så att eleverna fick erfarenhet av olika typer av vård och patienter. De började med biträdesuppgifter, sedan undersköterskeuppgifter o.s.v.. Det var mycket färdighetsträningar på utbildningen, mycket mer än idag, och allteftersom de lärt sig nya uppgifter genom att träna på först dockor och sedn på varandra, så fick de göra dessa arbetsuppgifter på sin avdelning.
På det sättet var sjuksköterskorna fullständigt fullärda och kunde stoppas in på vilken avdelning som helst och sköta sitt arbete självständigt, direkt efter examen. Så är det inte idag; man hör skräckberättelser om sjuksköterskor som inte klarar av att bädda en säng UTAN en patient i... och än mindre när det ligger en patient där. Men de har ju forskarbehörighet!
Och DESSUTOM hann de förr med de teoretiska medicinska ämnena - anatomi, fysiologi, patologi, farmakologi o.s.v. - till en HÖGRE nivå än idag!