Det finns en märklig sekt i trafiken där självbilden är helig, skulden alltid extern och självkritik betraktas som landsförräderi. Den kallas: lastbilschaufförskåren.
Här är alla hjältar. Alla offer. Alla missförstådda. Samtidigt.
Mantrat kommer snabbt, nästan reflexmässigt, som ett religiöst svar på all kritik:
”Utan lastbilar stannar Sverige.”
Jaha? Och utan internet stannar också Sverige – men vi låter inte IT-tekniker köra över folk på E6:an för det. Det där uttrycket är så uråldrigt att det borde pensionerats tillsammans med kassettband, telefonkiosker och tron på att det aldrig blir kö på Hallandsåsen. År 2026 är logistik mer än “stor bil kör rakt fram”. Men fortsätt gärna låtsas som om ni personligen bär hela nationen på era axlar.
När någon ändå vågar ifrågasätta beteendet kommer nästa standardursäkt:
“Det är de utländska chaufförerna.”
Fantastiskt bekvämt. Som om dålig körning vore en importvara. Nej. Det är människor som kör lastbil. Idioti har ingen nationalitet. Arrogans kräver inget pass.
Och så till favoritnumret: omkörningen.
Den långsamma. Evighetslånga. Självupptagna.
En lastbil bestämmer sig för att kasta sig ut i omkörningsfilen för att köra om en annan lastbil – med exakt samma hastighet, minus två kilometer i timmen. Resultatet?
Kilometerlånga köer.
Total trafikförlamning.
Stress, ilska och olycksrisk.
Men föraren sitter där högt upp i sin hytt och tänker:
“Alla andra kan vänta. Jag har ett viktigt egoärende här.”
Det är inte bara farligt.
Det är respektlöst.
Det är nonchalant.
Det är narcissism med släp.
En lastbil i omkörningsfilen är trafikens motsvarighet till någon som ställer sig mitt i dörröppningen och blir arg när folk vill förbi.
Hallandsåsen. Glumslövsbacken. Samma fars varje gång.
Lastbilar som inte orkar. Inte är rustade. Inte är anpassade. Ändå ska de upp. Till varje pris.
När det sedan blir stopp i kilometer efter kilometer är det aldrig lastbilens fel. Aldrig chaufförens ansvar. Alltid bilister som “inte kan köra”.
Och samtidigt – låt oss tala om miljön, denna ständigt bortglömda detalj i lastbilsromantiken. Tung lastbilstrafik är en av de största bovarna när det gäller utsläpp, partiklar, buller och vägslitage. Diesel som bränns, motorer som går på tomgång i köer som lastbilarna själva skapat, vägar som mals sönder och ska repareras om och om igen. Ändå behandlas miljöargument som något irrelevant så fort de råkar peka mot lastbilar.
Alla ska rädda klimatet – så länge det inte innebär att någon bakom ratten behöver ändra sitt beteende.
Att envisas med massiv daglig lastbilstrafik genom tätbefolkade områden är inte bara ineffektivt, det är direkt skadligt. Mer utsläpp. Mer buller. Mer stillastående trafik. Ändå ses varje förslag om nattkörning, omfördelning till järnväg eller smartare logistik som ett personligt angrepp. Som om miljöhänsyn vore en åsikt, inte ett ansvar.
Och det mest fascinerande av allt:
Frågar du en lastbilschaufför så kan en lastbilschaufför inte göra fel.
Inte praktiskt.
Inte teoretiskt.
Inte ens i tanken.
Lastbilschauffören: alltid professionell.
Alla andra: alltid idioter.
Min åsikt är därför enkel och rationell: lägg huvuddelen av lastbilstrafiken på nätterna.
Inte som straff. Som lösning.
Dagtrafiken fungerar uppenbart inte när tung trafik blandas med pendling, skolresor och vanligt liv. Och nej – inget OB-tillägg. Det är inte en hjälteinsats att inte sabotera samhällsflödet. Det är grundläggande hänsyn.
Och innan offerkören sätter igång:
Nej, detta är inte hat.
Det är kritik.
Och kritik känns alltid som hat för den som vägrar ta ansvar.
Så släpp offerkoftan.
Sluta skyll på alla andra.
Sluta bete er som om vägarna är era privata arbetsplatser där resten av samhället mest är i vägen.
För tills dess gäller en enkel sanning:
Ni är inte alltid offren.
Ni är inte alltid hjältarna.
Och alldeles för ofta är ni faktiskt problemet.
Här är alla hjältar. Alla offer. Alla missförstådda. Samtidigt.
Mantrat kommer snabbt, nästan reflexmässigt, som ett religiöst svar på all kritik:
”Utan lastbilar stannar Sverige.”
Jaha? Och utan internet stannar också Sverige – men vi låter inte IT-tekniker köra över folk på E6:an för det. Det där uttrycket är så uråldrigt att det borde pensionerats tillsammans med kassettband, telefonkiosker och tron på att det aldrig blir kö på Hallandsåsen. År 2026 är logistik mer än “stor bil kör rakt fram”. Men fortsätt gärna låtsas som om ni personligen bär hela nationen på era axlar.
När någon ändå vågar ifrågasätta beteendet kommer nästa standardursäkt:
“Det är de utländska chaufförerna.”
Fantastiskt bekvämt. Som om dålig körning vore en importvara. Nej. Det är människor som kör lastbil. Idioti har ingen nationalitet. Arrogans kräver inget pass.
Och så till favoritnumret: omkörningen.
Den långsamma. Evighetslånga. Självupptagna.
En lastbil bestämmer sig för att kasta sig ut i omkörningsfilen för att köra om en annan lastbil – med exakt samma hastighet, minus två kilometer i timmen. Resultatet?
Kilometerlånga köer.
Total trafikförlamning.
Stress, ilska och olycksrisk.
Men föraren sitter där högt upp i sin hytt och tänker:
“Alla andra kan vänta. Jag har ett viktigt egoärende här.”
Det är inte bara farligt.
Det är respektlöst.
Det är nonchalant.
Det är narcissism med släp.
En lastbil i omkörningsfilen är trafikens motsvarighet till någon som ställer sig mitt i dörröppningen och blir arg när folk vill förbi.
Hallandsåsen. Glumslövsbacken. Samma fars varje gång.
Lastbilar som inte orkar. Inte är rustade. Inte är anpassade. Ändå ska de upp. Till varje pris.
När det sedan blir stopp i kilometer efter kilometer är det aldrig lastbilens fel. Aldrig chaufförens ansvar. Alltid bilister som “inte kan köra”.
Och samtidigt – låt oss tala om miljön, denna ständigt bortglömda detalj i lastbilsromantiken. Tung lastbilstrafik är en av de största bovarna när det gäller utsläpp, partiklar, buller och vägslitage. Diesel som bränns, motorer som går på tomgång i köer som lastbilarna själva skapat, vägar som mals sönder och ska repareras om och om igen. Ändå behandlas miljöargument som något irrelevant så fort de råkar peka mot lastbilar.
Alla ska rädda klimatet – så länge det inte innebär att någon bakom ratten behöver ändra sitt beteende.
Att envisas med massiv daglig lastbilstrafik genom tätbefolkade områden är inte bara ineffektivt, det är direkt skadligt. Mer utsläpp. Mer buller. Mer stillastående trafik. Ändå ses varje förslag om nattkörning, omfördelning till järnväg eller smartare logistik som ett personligt angrepp. Som om miljöhänsyn vore en åsikt, inte ett ansvar.
Och det mest fascinerande av allt:
Frågar du en lastbilschaufför så kan en lastbilschaufför inte göra fel.
Inte praktiskt.
Inte teoretiskt.
Inte ens i tanken.
Lastbilschauffören: alltid professionell.
Alla andra: alltid idioter.
Min åsikt är därför enkel och rationell: lägg huvuddelen av lastbilstrafiken på nätterna.
Inte som straff. Som lösning.
Dagtrafiken fungerar uppenbart inte när tung trafik blandas med pendling, skolresor och vanligt liv. Och nej – inget OB-tillägg. Det är inte en hjälteinsats att inte sabotera samhällsflödet. Det är grundläggande hänsyn.
Och innan offerkören sätter igång:
Nej, detta är inte hat.
Det är kritik.
Och kritik känns alltid som hat för den som vägrar ta ansvar.
Så släpp offerkoftan.
Sluta skyll på alla andra.
Sluta bete er som om vägarna är era privata arbetsplatser där resten av samhället mest är i vägen.
För tills dess gäller en enkel sanning:
Ni är inte alltid offren.
Ni är inte alltid hjältarna.
Och alldeles för ofta är ni faktiskt problemet.
