Vansinniga uttryck för svartsjuka - Min mamma

Jag kom just att tänka på en sak jag sällan funderar på längre men som upptog otroligt mycket av min tid som barn. Det gäller min mamma och hennes svartsjuka gentemot min pappa. Jag är mest nyfiken på om det finns andra som upplevt liknande helt vansinniga uttryck för svartsjuka.

Hade man berättat dessa saker för någon bekant under den tiden så hade ingen kunnat tro att det var sant då min mamma aldrig visade detta utanför familjen. Men det pågick i princip varje dag från det att jag var 5-18 år, även om det blev lite mer sällan på senare år.

Det första exemplet jag minns är att vi satt framför teven en fredagskväll på 90-talet och kollade Fångarna på fortet. Det var ett absolut no-no att välja det programmet. Jag såg på mamma att hennes utseende förändrades och blicken blev mycket läskig och hatisk. Plötsligt flög frukten eller fikabrödet mot farsan eller så åkte kaffekopparna i väggen. "Jävla horbock!" var det hon oftast skrek till honom. "Fittorna på fortet - jag vet precis vad du sitter och snaskar i dig."

Vi kunde aldrig titta på ett TV-program med en kvinnlig programledare. Då var det helkört. Mamma reste sig upp och släpade ena benet utmed golvet väldigt demonstrativt fram och tillbaka framför teven innan hon började spotta på farsan, slå honom på kinderna eller slänga iväg hans glasögon eller rulltobak. Jag hade turen att slippa se honom slå tillbaka. Men oturen att han var världens envisaste och stannade kvar med henne i alla år.

Eller så kunde han komma hem från affären och fick höra att han bara var ute efter fittorna i kassan. Han vågade knappt hälsa på kassörskorna när hon var med. En annan gång gick det åt helvete på julafton hos släkten, en av ytterst få gånger någon annan kunde ana något. Min morbrors fru satte sig bredvid farsan och började prata med honom. Då började hon släpa benet längs golvet och skrika horbock m.m. innan hon kom till sans och började storgråta och böna och be om förlåtelse. För det gjorde hon alltid. Storbölade en kvart senare och berättade för honom hur mycket hon älskade honom.

Men det var hemskt att växa upp med. När jag var riktigt liten kröp jag in under sängen många kvällar och höll för öronen när bråket började. Senare försökte jag medla och lugna dem. Var och varannan dag, i väldigt många år. Kvällarna var bara en konstant anspänning och väntan på att hon skulle blossa upp.

Någon som känner igen sig?

Jag känner igen mig morsan var otroligt svartsjuk och gav sig på farsan fast han slog tillbaka och tog inte så mycket skit som din!

Det där är inte svartsjuka, det är psykisk sjukdom.

Fattar. Min farsa var världsmästare på att tycka synd om sig själv. Söp ner sig istället för att slå tillbaka.

Hade du något syskon att dela skiten med?
Inte för att ett syskon är en garanti för att slippa vara ensam i det.. har jag fått erfara.
Det finns inget värre än att dela hem med någon där man får trippa på tå, medla, eller vara syndabock för någon annans drama.

Påverkar det här dina relationer i vuxen ålder?

Stämmer. Hon vet att hon är sjuk men kan inte stoppa anfallen. Det kommer nästan alltid ett på morgonen innan hon fått i sig frukosten, orelaterat till svartsjuka numera då farsan är död sedan många är. Hon påstår att hon får samma utbrott när jag inte är på besök men det jag får uppleva när jag sover över har t.ex. varit att hon skriker könsord och annat sjukt: "Bajs! Bajs! Bajs! Det luktar bajs. Det är ingen som städar. Bajs bajs bajs!" Om och om igen i en timme. Eller så har hon slagit sönder kaffekannan, den av glas i kaffebryggaren. Eller slitit ner gardinerna med hela gardinstången för att "ingen jävel hjälper till att byta ut julgardinerna när det redan är februari". Oftast står hon bara framför spegeln en halvtimme och byter ut texten till könsord i någon gammal låt. "Fitta! Hora! Lilla fitta hora! Fula jävla fitta hora! Fitta hora!".

Dessvärre inte. Jag är ensambarn. Men visst är det så. Det är ganska otroligt att jag stod ut i alla år. Men mer otroligt att farsan aldrig slutade käfta emot när hon skyllde allt på honom. Hade han varit normal hade han bara stuckit men han hade själv en djup konstant depression efter att ha förlorat ett vuxet barn innan jag föddes.

Nej, det har inte påverkat mina relationer. Däremot har jag haft andra symtom under åren, bl.a. GAD och depression. Depressionen är väl det som ligger kvar mest. Även om uppväxten med familjen ökat min mottaglighet för psykisk ohälsa så beror den på andra saker också.

Oj, ja hon verkar ju ha lidit av väldigt allvarlig psykisk ohälsa faktiskt. Väldigt extremt att bli så svartsjuk av något sånt som (förmodar jag) en påklädd och anständig kvinnlig programledare i ett TV-program.

Ja fy fan vilket helvete det var, jag förstår dig!

Vad för sjukdom har hon?
Låter som tourettes blandat med mani och och demens eller något.
Men förstår inte var svartsjuken kommer in i bilden då och vad är grejen med att släpa benet efter sig?


Jag tror man stod ut mer i relationer förr, eller accepterade varandra på ett annat sätt.
Det här låter dock extremt.
Benägenheten för depression går väl i arv?

Av ren nyfikenhet, förvarnar du innan du tar hem en partner eller skärper din mamma till sig då?

Ingen aning om exakt hur hennes tillstånd skulle klassificeras. Hon har aldrig vågat berätta detaljerat för en läkare om sina symtom. Det är så vansinnigt att man inte berättar det, antar jag att hon tänker. Demens-liknande symtom kanske men knappast i 30-årsåldern. Dessutom har symtomen varit stabila i över 30 år.

Alltså, det är ju en svartsjuka också när man reagerar sådär för att ens partner ser på underhållnings-TV. Släpa benet är bara ett symtom. Ett demonstrativt sätt att visa att det som pågår inte är okej i hennes huvud just då. Det fanns säkert andra sätt också. Jag minns inte allt i detalj. Jag satt alltid bredvid henne i soffan och märkte det först på att hon blev tyst och lutade huvudet mer och mer bakåt. Sen förändrades blicken och minen blev stel. Hon stirrade intensivt på farsan som satt i sin fåtölj. Då var det bara sekunder innan det exploderade.

Så är det. Ångest är min arvedel heter ju dikten.

Hon visar det inte utåt och har alltid behandlat mina flickvänner (två stycken) med respekt. Det är bara jag och farsan som fått ta del av det. Dessutom har jag lovat henne att jag inte kommer acceptera det minsta när jag har en käresta med mig. Och jag betyder allt för henne så hon KAN behärska sig om hon verkligen måste. Så nej, har aldrig förvarnat en flickvän.

Hon låter verkligen som en karaktär.
Har/hade hon missbruk?
Klarar hon av att jobba?

Sitter du inte på helspänn när din partner är med, om ifall din mamma skulle få ett anfall?
Har hon vänner och någon form av vård?
Eller hon kanske inte lider själv av det?

Haha känner igen beteendet men det var av en dejt. Hon var så pass avundsjuk och svartsjukt psyko att hon ibland kunde iscensätta telefonsamtal med sin väninna om en falsk händelse på sitt jobb där hon låtsades ha en svartsjuk man efter sig, oc ville kolla om jag reagerade om denna rivaliserande man och när jag inte gjorde det så kastade hon saker på mig. En gång var samtalet under bilfärd och hon skrek så högt att jag höll på köra av vägen. Vissa kvinnor är verkligen sinnessjukt mentalstörda.