UG - Varför tog de Malins bebis? SOC Örebro (igen)

Det du tagit del av stämmer det väl överens med det som lyfts fram i domarna?

Jag förstår resonemanget men det bygger på ett antagande som inte delas av lagstiftning eller praxis, nämligen att brister i samspel och anknytning under extrem stress därför inte ska tillmätas avgörande betydelse. I LVU-prövningar särskilt när det gäller spädbarn, är frågan inte om förälderns reaktioner är mänskligt begripliga utan om barnet här och nu exponeras för en påtaglig risk. Förklaringar till varför brister uppstår förändrar inte det faktum att risken kan föreligga oavsett orsak.

Att institutionsmiljön är belastande och kan påverka förälderns mående är relevant att beakta, men det innebär inte att observationer därifrån saknar värde. Tvärtom används utredningshem just för att pröva omsorgsförmåga under press, eftersom spädbarn kräver stabil omsorg även i krävande situationer.

Att en förälder inte förmår upprätthålla tillräcklig tillgänglighet och samspel i en sådan miljö kan därför, rättsligt sett tala för fortsatt skyddsbehov snarare än emot.

Förslaget om föräldrastöd i hemmet är ett alternativ men det är inte ett motbevis mot LVU. När bedömningen är att frivilliga insatser inte är tillräckliga eller att föräldern saknar insikt i omsorgsbristerna, är tvångsvård rättsligt möjlig även om andra lösningar hade varit önskvärda i teorin. LVU förutsätter inte att alla mindre ingripande åtgärder ska ha prövats i praktiken, utan att de bedöms otillräckliga i den aktuella situationen.

När det gäller orosanmälningar har du rätt i att ribban är låg och att antalet i sig inte är avgörande. I detta fall har dock anmälningarna följts upp av egna observationer och professionella bedömningar över tid, vilket gör att beslutet inte vilar på anmälningar som sådana utan på dokumenterade omsorgsbrister.

Det är korrekt att samstämmighet inte automatiskt innebär att bedömningen är ofelbar. Däremot väger samstämmiga bedömningar från flera professionella aktörer tungt i rättslig prövning, särskilt när det gäller ett mycket litet barn. Att rådata inte alltid är fullt tillgänglig förändrar inte domstolens uppgift, som är att bedöma om den samlade utredningen når upp till kravet på påtaglig risk.

Någon som kan länka domen igen?

Om Malin är en lämplig förälder kommer det INTE vara svårt för henne att få tillbaka vårdnaden/delad vårdnad. Det är INTE svårt om man är normalt funtad.

Jag är övertygad av att soc tar bra beslut oftast men detta fall är inte ett sånt. Här har soc gjort fel och det finns inget att diskutera.

Jag övertygad om att det är ett lotteri och att systemet fångar upp barn som INTE behöver skyddas och som då istället skadas för livet av systemet och staten,.

Vem är en socionom att avgöra vem som är en undermålig förälder? Frågan är vad som är bäst för barn och vad forskning tydligt visar är att det blir inte bättre för barnet av att placera det, det blir värre och det leder till ännu värre sociala problem längre fram.

Dessutom så fuskar socialsekreterare i sina utredningar och föräldrarna är kanske inte så undermåliga som de vill ge sken av? För vad socialsekreterare faktiskt gör är att skriva berättelser (läs: sagor) om familjer och använder det som "bevis" i domstol. Det är ju helt rubbat ur ett demokratiskt perspektiv.

Nej du.. den här makten måste omedelbart plockas av socionomer. Det är totalt livsfarligt att så underutbildade tjänstemän ska få avgöra var svenska barn ska bo och fatta livsavgörande beslut.

Det du skriver finns det empiriska bevis. MÅNGA idag vuxna som vittnar om hur de behandlats som unga av soc och skickats mellan hem fram och tillbaka.

Nej, inte alls. Socialtjänsten har i princip inte träffat mamman utan lejt bort all utredning till cederängen i västerås (läs men sitt ned, katastrofföretag) som kom fram till efter 10 veckors utredning av ej fackkunnig personal att Malin troligtvis inte är någon fara för barnet. Idag är Läkare, barnmorska, bio-pappan, Malin och advokaterna alla överens om att det är delad vårdnad man söker. Den enda som säger emot är socialtjänsten. När motivering till fortsatt umgängesbegränsning efterfrågas byts det ämne. Åtgärdsplan (som soc är skyldiga att ordna) efterfrågats flera gånger, inget svar via epost men ibland via telefon (inspelas så klart) och här är det ännu värre. Ingen åtgärdsplan.

Jag har sett det själv. Har drabbade vänner och gått igenom deras journaler och jämfört mot utredningen som lämnats till domstol och nämnd. Alla rykten om soc stämmer. Precis allt. De skruvar på vad professionella sagt. Ändrar läkarjournaler, hittar på egna diagnoser för att få igenom LVU- Ja de går helt enkelt över lik för att få som de vill i domstol. Och det värsta av allt...

De gör det helt ostraffat.

Detta måste få ett slut. Det är inte bra för någon och i synnerhet inte för barnen.

Jag förstår resonemanget men det bygger på ett antagande som inte delas av lagstiftning eller praxis, nämligen att brister i samspel och anknytning under extrem stress därför inte ska tillmätas avgörande betydelse. I LVU-prövningar särskilt när det gäller spädbarn, är frågan inte om förälderns reaktioner är mänskligt begripliga utan om barnet här och nu exponeras för en påtaglig risk. Förklaringar till varför brister uppstår förändrar inte det faktum att risken kan föreligga oavsett orsak.
Att institutionsmiljön är belastande och kan påverka förälderns mående är relevant att beakta, men det innebär inte att observationer därifrån saknar värde. Tvärtom används utredningshem just för att pröva omsorgsförmåga under press, eftersom spädbarn kräver stabil omsorg även i krävande situationer. Att en förälder inte förmår upprätthålla tillräcklig tillgänglighet och samspel i en sådan miljö kan därför, rättsligt sett tala för fortsatt skyddsbehov snarare än emot.
Förslaget om föräldrastöd i hemmet är ett alternativ men det är inte ett motbevis mot LVU. När bedömningen är att frivilliga insatser inte är tillräckliga eller att föräldern saknar insikt i omsorgsbristerna, är tvångsvård rättsligt möjlig även om andra lösningar hade varit önskvärda i teorin. LVU förutsätter inte att alla mindre ingripande åtgärder ska ha prövats i praktiken, utan att de bedöms otillräckliga i den aktuella situationen.
När det gäller orosanmälningar har du rätt i att ribban är låg och att antalet i sig inte är avgörande. I detta fall har dock anmälningarna följts upp av egna observationer och professionella bedömningar över tid, vilket gör att beslutet inte vilar på anmälningar som sådana utan på dokumenterade omsorgsbrister.
Det är korrekt att samstämmighet inte automatiskt innebär att bedömningen är ofelbar. Däremot väger samstämmiga bedömningar från flera professionella aktörer tungt i rättslig prövning, särskilt när det gäller ett mycket litet barn. Att rådata inte alltid är fullt tillgänglig förändrar inte domstolens uppgift, som är att bedöma om den samlade utredningen når upp till kravet på påtaglig risk.

Min familj blev utsatt för en utredning 25 år sedan baserad på en okynnes anmälan från en lärare på skolan jag och mitt syskon gick. Visade sig sen att samma lärare anmält 5+ familjer, alla med söner. Soc kryddade utredningen med citat jag aldrig sagt och ställde väldigt mycket ledande frågor tex "visst är det så att du är rädd för din far?" Och så vidare. Det är inte bra för barnen, nej. Det är inte bra för föräldrarna heller och när barnen växer upp saknas totalt tillit till denna myndighet.

Jag tycker att du lyfter fram relevanta punkter som borde ha lyft fram i UG. Själv inslaget i UG fick det att framstå som att hela bedömningen har gjorts utifrån en falsk IF diagnos. Jag anser att det hade varit viktigt att lyfta fram de brister i utredningshemmet som du nämner.