UG - Varför tog de Malins bebis? SOC Örebro (igen)

"Barnets bästa" har i praktiken ofta väldigt lite med ett enskilt barns faktiska bästa att göra.
Det används istället som en gummiparagraf, dvs ett retoriskt slutkort när sakargumenten tar slut.

Det här mönstret återkommer gång på gång när socialtjänsten ställs inför jobbiga frågor, inte minst från journalister. Då räcker det att säga: "Beslutet är fattat utifrån barnets bästa" och där anses diskussionen vara avslutad. Inga definitioner. Inga konkreta omständigheter. Ingen redovisning av hur bedömningen faktiskt gjorts.

Det är just här ett av LVU-processens grundläggande problem blir tydligt. Föräldern som hamnar i detta byråkratiska klister saknar reella möjligheter att försvara sig. Faktiska bevis, dokumentation och professionella utlåtanden biter ofta inte.

Istället möts man av svepande påståenden som: "Föräldrarna saknar insikt i sitt barns behov och i vad som är barnets bästa."
Men när föräldrarna ber om en exakt förklaring: vad innebär detta konkret i just vårt fall? Då blir det alltid knäpptyst.

Ett begrepp som aldrig definieras, aldrig prövas och aldrig behöver motiveras, blir inte ett skydd för barnet, utan ett skydd för systemet. Och precis så används "barnets bästa", som egentligen borde döpas om till "systemets bästa", om man läser mellan raderna.

absolut kan de vara det... men överlag gynnas nog genpolen i landet av färre lågintelligenta föräldrar, som knappt har mental kapacitet att ta hand om sig själva på ett bra sätt, sett ur ett större perspektiv, än att snöa in sig på några få undantag.

Antar att den sista naturliga sociala byggstenen ska försvagas.

Så, journalister bedriver ren och skär legal smutskastning för dom vet att ingen får uttala sig? Att få någon att framstå som dålig när den absolut inte får uttala sig är ju oärlig idioti. Samtidigt har systemet har gjort dom immuna mot att bemöta extern kritik öht.

Vad är det hela Flashback faller för menar du?

Bra poänger.
Framväxten av det hyperindividualiserade samhället skördar en del offer, tyvärr.

Idén om att frigöra människan från sina givna villkor och ge förutsättningar för att skapa sitt eget bortom klassbakgrunden var hedersam.
Dock har progressivitet inget egenvärde. Västvärlden har tappat fotfästet och värderat all förändring som något bra.

Man kan absolut tycka att familjens bästa ska väga tyngre.
Men jag vill slippa välja mellan klansamhälle och hyperindividualism. Tar gärna något mer lagom.

För mig hade det räckt att ta in fler säkerhetsventiler i processen. Oberoende parter som bidrar till bättre underlag till domstolen. Då kanske liknande fall skulle undvikas.

Men det kanske är en något naiv tanke.

Problemet i dag är att socialsekreterare i praktiken kan fabulera fritt i barnutredningar, utan personligt ansvar. Det finns inga verkliga konsekvenser för den enskilde tjänstemannen när påståenden tänjs, vinklas eller rent av saknar stöd i dokumentation.

Det skapar fullständigt orimliga incitament. För socialtjänsten lönar det sig att pressa gränserna, eftersom det är föräldrarna som sedan tvingas bemöta varje påstående i domstol. Föräldrarna får bevisbördan på sina axlar, medan socialtjänsten kan luta sig tillbaka på luddiga formuleringar, svepande värdeomdömen och subjektiva tolkningar.

Resultatet blir en omvänd bevisbörda. Föräldrar förväntas bevisa att något inte är sant, trots att socialtjänsten aldrig behövt bevisa att det är sant från början. När påståendena dessutom är medvetet vaga: Exempelvis som "bristande insikt", "oro", "oförmåga att tillgodose behov", blir de i praktiken omöjliga att bemöta.

Om tjänstemän inte hålls ansvariga för vad de skriver hamnar vi exakt där vi är i dag: ett system där lögner, halvsanningar och fria tolkningar kan få livsavgörande konsekvenser utan personlig risk för den som producerar dem. Det hör hemma i auktoritära system och inte i en rättsstat som påstår sig värna rättssäkerhet och demokratiska principer.

Att medvetet lämna felaktiga uppgifter i barnutredningar är inte ett administrativt misstag, det är ett övergrepp mot rättsstaten. Det handlar om att medvetet använda statens mest ingripande tvångsmedel mot barn och familjer. Sådant borde aldrig tolereras, inte ens i undantagsfall.

I ett fungerande demokratiskt samhälle ska socialsekreterare som medvetet ljuger i barnutredningar hållas personligt ansvariga och möta kännbara konsekvenser. Allt annat är ett systemfel. Och det är just det vi ser i dag dessvärre.

Och ändå har vi sån tilltro till myndigheter, förvaltningsrätter och domstolar i Sverige.

Låter som du är en nazist.

Har faktsikt stött på ett fall där namnet faktiskt var bra.
Vad familjerätten gjorde var så långt från barnets bästa att de själv blev ställda när frågan kom i retur "är detta till barnets bästa?", de kunde inte svara utan började nått knystat med "i våra papper står.."

så ja, det är gummiparagraf och svepande, men samtidigt förstår alla vad som avses och det är lätt klandra för felaktigheter om det nu fanns nått sätt att rättsäkert korrigera brister. (finns inte)

Tills man själv drabbas.
Då blir det smärtsamt tydligt vilket fullständigt haveri detta system är.

Det är ett skämt att statens mest ingripande åtgärd: att med tvång skilja barn från sina föräldrar i praktiken hanteras av fritidspolitiker och socionomer, utan något som helst personligt ansvar för konsekvenserna av sina beslut.

Domstolarna stämplar och godkänner ofta detta elände i tron att underlagen bygger på professionella och objektiva bedömningar. I verkligheten prövas sällan kvaliteten, bevisningen eller rimligheten i det som påstås.

Att media nu har börjat vakna är nödvändigt, och det är inte en dag för sent. För detta är inte enskilda misstag eller olyckliga undantag. Det är en allvarlig demokratisk risk som berör alla Sveriges barnfamiljer.

Huvudet på spiken (igen). Inget konkret och faktamässigt underlag för fem öre.

Och ju mer en familj förekommer i deras akter, desto lättare är det att motivera en ny utredning efter inkommen orosanmälan, där fyra långa månader gärna förlängs om fler saker som ligger familjen i fatet inkommer under tiden. (Orosanmälningar som både skolor och vårdinrättningar i regel tar mycket lätt på, varför det görs drygt 400 000 sådana årligen i Sverige, allt med hänvisning till anmälningsplikten som går före all rim och reson).

Tidigare historik – där BVC, skola, annan vårdinrättning eller insats av något slag har rentvått familjen från alla misstankar – har dessvärre ingen avgörande betydelse. I andra rättsliga sammanhang är tidigare frianden ett bevis på oskyldighet men inom socialtjänsten kan denna historik användas som ett argument för att "det funnits oro under lång tid".

Synd att den s.k. Lvu kampanjen nog gjort det ännu svårare att få tll verkliga förändringar och göra socialtjänsten mer rättssäker