Ateister vs kristna debatt

Ju mer man lär sig om kristendomen och studerar den, desto mer rimlig är den menar du? Där är kanske felet, att många inte studerar den och därav inte inser att den har så mycket.

Jag startar den här tråden med syftet att vara en tråd där ateister och kristna (eller andra religioner) kan debattera med varandra om sanningen angående verkligheten.

Jag är kristen och tror starkt att kristendom är sanningen.
Lets go!

Som barn har jag som alla andra barn fått "uppleva det onaturliga." Det är meningen, om vi följer den naturliga utvecklingen, att vi växer ut från fantasier och anammar en mer verklighetstrogen världsuppfattning. Man måste börja se skillnaden mellan fantasier och verklighet om man vill bli vuxen på riktigt.

Egna upplevelser är egna upplevelser och har inget med samhället eller nån annan att göra. Man kan ha hur många egna upplevelser som helst, det stör väl ingen?

Men om man går ut och försöker påverka samhället och alla andra med påståenden om egna upplevelser så går man över en grundläggande gräns. Samhället är inte baserat på "privata upplevelser" och kan omöjligtvis fungera utgående från sådana "privata upplevelser", så då behöver man kunna styrka det man påstår att man upplevt på nåt sätt. Att det skulle vara att "stigmatisera" upplevelserna är inte sant, det är snarare tvärtom.

Ingen behöver utesluta nånting, varken icke-materiellt liv eller obeskrivlig makt. Vi behöver inte ens utesluta att det kan på en liten polkarandig flygande elefant bakom mitt kylskåp, som emellanåt flyger fram och viskar grundläggande sanningar i mitt öra. Jag FÅR gå omkring och tro det, och får inkorporera de framviskade sanningarna i min egen världsbild. Men jag kan INTE hävda att den elefanten, eller det icke-materiella livet och den obeskrivliga makten, finns på riktigt om jag inte kan föra det i bevis. Och jag kan framförallt inte börja kräva och hävda att resten av samhället och alla andra människor ska börja följa det jag säger, det som min lilla elefant viskat till mig.

Någonstans där går gränsen mellan trosfrihet och absurditet. Och trosfriheten ger oss alla rätt att tro på i princip vad som helt och utan bevis, i vår egen personliga trosfrihetssfär. Som tur är (för mig) ger den också rätt att förkasta en sådan egen trosbaserad världsbild och istället försöka använda en egen evidensbaserad världsbild.

Vi ska utgå ifrån det som vi vet här och nu, det är så man håller sig till fakta och verklighet. Att tanka på vad som eventuellt finns är att ägna sig åt fantasier och önsketänkande.

Varför vill du bli vuxen?

För mig är frågan varför inte? Vem vill vara som ett barn hela livet? En mening med livet är att leva fullt ut alla faser i livet: Barndomen, tonåren, vuxenlivet, ålderdomen.

Men det ska väl vara valfritt vilket man gör?

Meningen med livet är att du finns och spelar ingen roll vilka former.

Att tro på Gud handlar om känslor, inte logik. En önskan att det finns något högre medvetande som styr världen.