Calle Halfvarsson och krisen inom svensk herrskidåkning

Ja det kan säkert ligga något i det du skriver, jag har inte koll på hur de tränar. Jag vet att Linn Svahn kör tre timmars långlöp i 6 min/km fart. Det verkar olidligt tråkigt om inte annat. Vad gäller Poromaa så hade de liknande problem förra säsongen och drog ner på träningen den här säsongen, men det verkar inte har funkat då hans v02max-tester var usla i oktober inför säsongsstart. De har inte hittat den optimala träningen för Poromaa, dubbel-tröskel är ju hett inom konditionsidrott just nu, vet inte om Poromaa kör det, Hedegart kör ju det tex och säkert många andra norrmän. Både Almgren och Gressier har fått värdefulla insikter (enligt egen utsago) från familjen Ingebrigtsen vad gäller just dubbeltröskel. Där den stora vinsten är att man får bättre återhämtning på de tuffare v02-max passen. Har inte så bra koll på Lars Ljungs träningsfilosofi men det är allt lite märkligt att han och Poromaa gör samma misstag med överträning två säsonger i rad nu. Blir intressant att se hur det går för Poromaa 26/27.

Synd att Calle inte blir medborgare i typ Somalia istället och kör för dem, han hade kunnat bli första afrikanen någonsin att ta en topp 50 plats i ett vinter-OS. Hade varit win win för alla.

Calle Halvarsson är inte ett mysterium. Han är ett systemfel som svensk längdåkning har normaliserat. Liknelsen med Tjuren Ferdinand är inte en stilfigur, den är en diagnos. För i filmen finns inte bara Ferdinand. Det finns de andra tjurarna också. De som stångas varje dag. De som tränar för arenan. De som vill dit, alltid. Och det är där jämförelsen med Norge blir obekväm.

När landslagschefen Anders Byström pekade och sa “honom ska vi ha” var det inte ett beslut byggt på en obruten kedja av leverans. Det var ett beslut byggt på en idé. En bild av styrka, fysik och potential som antogs räcka. Calle blev Ferdinand i en miljö som egentligen krävde en av de andra tjurarna. En som inte behöver rätt tillfälle, rätt lopp eller rätt berättelse, utan som går upp varje morgon med samma program. Nästa start ska vinnas.

Och så kommer det där ögonblicket som hela Sverige alltid väntar på. Som ett manus man kan utantill. Ett lopp där allt plötsligt stämmer. Ett lopp som får alla att tala om islossning, mognad och att “nu händer det”. För Calle fick det där ögonblicket i 10 kilometer klassiskt i tyska Oberhof. Ett världscuplopp som blev exakt motsvarigheten till när Ferdinand sätter sig på humlan. Plötslig urladdning. Plötslig aggressivitet. Plötslig fart som gör att alla runtomkring blir övertygade om att det här är den riktiga versionen.

Och direkt går maskinen igång. Landslaget pratar om att processen burit frukt. Kommentatorerna pratar om att poletten äntligen trillat ner. Publiken tänker att nu är det dags, nu kommer han bära detta in i mästerskapet. Ett enda lopp blir beviset på en hel säsong. Ett enda lopp blir kvittot på att man inte behöver ändra något.

Det är här Ferdinandproblemet blir farligt. För den där Oberhofdagen blir inte bara ett resultat. Den blir en ursäkt. Den bekräftar en kultur där det räcker att vara briljant ibland. Där man kan “leta form” i månader och ändå få status som den självklara ledaren så fort det glimtar till. Det är inte att Calle saknar kapacitet. Det är att svensk längdåkning har gjort kapacitet till något man beundrar, i stället för något man kräver att få se varje helg.

De andra tjurarna i Ferdinand vill till arenan. De behöver inte ett humlestick för att springa. De springer ändå. Där har du norrmännen. Inte som individer, utan som kultur. De går in i varje helg med ett grundantagande att de ska dominera. Favoritskap är inte ett hot, det är ett normaltillstånd. Misslyckas du är det inte en del av en lång plan, det är ett avsteg som ska korrigeras.

I Sverige blir favoritskap något man helst slipper. Och när den största profilen har ett mönster där toppar accepteras som tillräckligt, smittar det av sig. För de yngre åkarna blir budskapet tydligt. Det är tryggare att jaga än att leda. Det är säkrare att komma från skuggan än att stå i ljuset. Det är bättre att vara den som överraskar än den som förväntas vinna.

Publiken hjälper till. Vi älskar ögonblicket. Vi älskar berättelsen om när någon “får till det”. Oberhof blir då mer än ett lopp. Det blir en filmruta man kan pausa på när resten av säsongen känns tung. Vi vill se Ferdinand rasa loss. Vi vill inte se vardaglig, obeveklig dominans. Den är ju tråkig. Den ser likadan ut varje gång. Men det är den som vinner mästerskap.

Så Calle är inte fel sorts åkare. Han är fel sorts förebild. Inte för att han saknar kvalitet, utan för att han har blivit symbolen för en kultur där motivation och tävlingsmoral får vara situationsbunden. Ferdinand ville lukta på blommor. De andra tjurarna ville till arenan varje dag. Och svensk längdåkning har år efter år valt att hoppas att ett humlestick i Oberhof ska räcka som bevis för att Ferdinand egentligen är som de andra.

Angående överträning är det märkligt att det bara är ett problem på herrsidan. Och i Norge verkar det inte heller vara ett problem.

Såg på Tv4s serie ”sista procenten” där Portos med flera sprang runt i bara överkroppar. Den som väntat sig defilerade kroppar med magrutor m.m blev besviken. Blekfet eller i vart fall normaltränat var närmare sanningen. Random fotbollsspelare i divII är troligen mer muskelbyggd.

Angående överträning är det märkligt att det bara är ett problem på herrsidan. Och i Norge verkar det inte heller vara ett problem.

Såg på Tv4s serie ”sista procenten” där Portos med flera sprang runt i bara överkroppar. Den som väntat sig defilerade kroppar med magrutor m.m blev besviken. Blekfet eller i vart fall normaltränat var närmare sanningen. Random fotbollsspelare i divII är troligen mer muskelbyggd.

Så är inte Williams styrka explosivitet utan mer de egenskaper som långdistanslöpare har och de är inte otränade för det även om de inte har mycket muskler. Anger och vissa renodlade sprinters har också exempelvis helt andra kroppar än Poroma.

Så är inte Williams styrka explosivitet utan mer de egenskaper som långdistanslöpare har och de är inte otränade för det även om de inte har mycket muskler. Anger och vissa renodlade sprinters har också exempelvis helt andra kroppar än Poroma.

Marit Björgen var å andra sidan i en klass för sig på sin tid.
https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/gml8L/bjorgen-besviken-att-det-dras-upp-igen

Hon byggde ju dock muskler med sin astmamedicin

Calle Halvarsson är inget mysterium. Han är extremt stark, men ojämn. Ändå har han i åratal behandlats som självklar ledare.

Varje säsong samma mönster. Calle letar form i månader. Sen får han till ett lopp. 10 km klassiskt i Oberhof. Alla tolkar det som ett genombrott. Det är det inte. Det är ett undantag.

Det loppet används sedan som ursäkt för allt annat. Upplägget funkar. Formen finns där. Man slipper ställa krav på jämnhet och tävlingsmoral varje helg. Och när landslagets största namn tillåts leva på toppar så blir det kultur. Favoritskap undviks. Underdog blir standard.

I Norge funkar det inte så. Där ska du leverera hela tiden. Misslyckas du är det ett problem, inte en del av planen.

Calle är inte hela problemet. Men han är symbolen för varför svenska herrar alltid kliver in i mästerskap utan att kunna hantera favoritskap.

Calle är skidsportens svar på Tjuren Ferdinand. Dags att sätta honom på en kärra hem till korkeken!