Citat:
Ursprungligen postat av
Ajogen
Nämndemannen: "Ohyggligt liten chans att vinna"
Förvaltningsrätten går i stort sett alltid på socialtjänstens linje när det gäller LVU-ärenden och möjlighet till kvalitetsgranskning av utredningarna är små. Det hävdar en före detta nämndeman.
Det är så här det ser ut.
Anledningen? Pga prestige. som uppmärksammats i reportage, artiklar och kommentarer i tråden.
Du är antingen här med uppsåt till att förvränga verkligheten eller har själv svårt att erkänna för dig själv att ditt perspektiv på hur illa ställt vårt rättssamhälle är när det kommer till dessa frågor.
Det är väl ganska givet att förvaltningsrätten går på socialtjänstens linje. De har ju samma lagar och riktlinjer att förhålla sig till när de fattat sina beslut. Om det vore annorlunda så skulle ju någon part göra fel. Förvaltningsrätten är ju mer en extra koll, där man går igenom allt igen och kan se saker med nya fräscha ögon — en typ av säkerhet för att inte göra fel.
Vad ligger det för prestige i att omhänderta ett barn. Det finns ju extremt många anmälningar som aldrig går vidare. Det är en hårt belastad myndighet där folk och personal beklagat sig över att de inte hinner med att utreda mindre allvarliga fall.
Jag är iaf i samma linje som rätt många som sitter med alla dokument är. I den grupp som tror på mamman och inte har ekonomisk eller känslomässigt vinning finns det inte en enda person som har den tillgången.
Vem är det som lever i en förvrängd verklighet?
Just i detta fall, när flickan blir så pass mycket friskare så är det ju rätt tydligt. I många fall kan man ju aldrig veta om ett omhänderta var rätt eller inte eftersom man aldrig kan få veta vad som annars hänt. I fallet med ”lilla hjärtat” hade ju de biologiska föräldrarna senare kunnat hävdat att soc gjorde fel — om de inte fått tillbaka flickan och då vållat hennes död.
Sociales har ett svårt arbete eftersom de gör ett val av två dåliga val, hur det än gör så finns det delar som talar för att göra motsatsen. Det har folk väldigt svårt att ta in. Inga föräldrar är 100% fel på samma sätt som inga föräldrar är 100% rätt. Den avvägningen är svår eftersom barn även klarar en hel del jobbiga saker i en familj. Var gränsen går är svår och är olika för olika barn.
Men att fabricera en sjukdomsbild, undanhålla flickan från att träffa sjukvården, förespråka mer avancerad vård samt missad skolgång är barnmisshandel i en väldig speciell form. Mammans personlighet, just att hon är vältalig och sannolikt inte korkad, gör det hela nästan mer komplicerad och obehagligt. Hon är ju till viss del manipulerande. Både hennes tidigare man och nya man, verkar het tafatta kring detta utan lyder och litar på mamman full ut.
Jag tycker det är någon form av MbP, även om mamman inte direkt gjort flickan sjukare, men att få flickan, vårdpersonal och omgivning att tro att man är sjukare än man är är ju ändå på något sätt att göra någon sjukare.
Otroligt intressant fall.