Förortssvenskan, ett samhällsproblem

Här pratar tillåmed ursvenska ungdomar förortssvenska. I Frölunda.

Det går att förstå frustrationen i ditt inlägg, men problemet är att du blandar ihop flera olika nivåer och därmed drar för långtgående slutsatser. Att en sociolekt sprider sig bland ungdomar är inte ett tecken på samhällelig kollaps eller ”naiv försiktighet”, utan ett välkänt språksociologiskt fenomen. Alla tider har haft sina ungdomsspråk som vuxenvärlden förfasat sig över. Rinkebysvenska, som du kritiserar, fyller i grunden samma funktion som arbetarklasslang, raggarslang eller ungdomsjargong gjort tidigare: den markerar grupptillhörighet, motstånd och identitet. Det betyder inte att den ersätter standardsvenskan eller att ungdomar saknar förmåga att tala korrekt svenska när situationen kräver det.

Du beskriver språket som ”en sörja” av lånord och slang, men det är i praktiken hur alla språk utvecklas. Svenskan i sig är full av lån från tyska, franska och engelska, och det som i dag uppfattas som ”ren svenska” var en gång i tiden något nytt och kritiserat. Att ett språk förändras är inte i sig ett problem. Det avgörande är om människor behärskar flera register och kan växla mellan dem. Där finns det begränsat stöd för påståendet att dagens ungdomar generellt inte kan det.

När du kopplar språket till en ”negativ subkultur” och antyder att den per automatik leder till sämre beteende blir resonemanget svagare. Språk är inte orsak till normbrott eller kriminalitet, utan ett uttryck för sociala sammanhang. Samma uttryck kan användas ironiskt, lekfullt eller performativt utan att talaren faktiskt lever enligt de värderingar du tillskriver orden. Att ungdomar säger ”wallah” på tunnelbanan är inte ett bevis på indoktrinering, utan ofta just imitation, provokation och grupplek. Det kan vara störande, ja, men det är inte samma sak som att samhället förlorar kontrollen.

Idén om att staten eller kommunerna ska ”komma åt problemet” genom språklära riskerar dessutom att skjuta helt fel. Skolan har redan i uppdrag att lära ut standardsvenska, formellt språk och anpassning efter situation. Att ytterligare politisera språkbruk riskerar snarare att göra sociolekten mer attraktiv som motståndssymbol. Ungdomar slutar inte tala på ett visst sätt för att riksdagen säger åt dem att göra det – tvärtom tenderar förbud och pekpinnar att förstärka exakt det beteende man vill bort ifrån.

När du frågar hur man höjer statusen för rikssvenskan är det egentligen där diskussionen borde ligga. Status skapas inte genom förbud utan genom förebilder, krav i vuxenvärlden och tydliga sammanhang där ett vårdat språk faktiskt ger fördelar. Arbetsliv, högre utbildning, offentliga sammanhang och medier spelar större roll än klassrumsparagrafer. Om ungdomar märker att tydlig svenska är språket för inflytande, respekt och ansvar, då kommer de också att använda den när det spelar roll.

Slutligen finns det en risk i tonen i ditt inlägg. När språkbruket beskrivs som ”för jävligt” och kopplas till skam och förlöjligande, försvårar det snarare än underlättar samtalet. Kritik kan absolut vara berättigad, men om den uppfattas som förakt snarare än omsorg om språk och samhälle, då slår den tillbaka. Vill man påverka normer måste man skilja på att ogilla ett uttryck och att förklara varför vissa språkformer behövs i vissa sammanhang.

Kort sagt: det är rimligt att försvara rikssvenskan som gemensamt samhällsspråk, men det är tveksamt att utmåla ungdomssociolekter som ett samhällshot. Språk förändras, ungdomar testar gränser och samhällets uppgift är inte att kväsa det, utan att se till att nästa generation behärskar fler språkregister än ett – inte färre.

Värre är det med influensen det har på standardsvenskan. "Bror" och "vännen" är standard bland vita högstadiekids från den lägre medelklassen, och de förstår inte varför lärarna rödmarkerar meningar som "Jag lånar av dig hundra kronor".

Det största problemet är den skrivna svenskan inte influeras lika mycket som den talade, och att de kids som har ett "blattigt" språk, har svårt att läsa skriven standardsvenska, för de förstår inte meningsbyggnaden. Det skapar en jättelik samhällsgrupp som helt saknar eget högnivåspråk, vilket bokstavligen gör det svårt för dem att utvecklas rent intellektuellt.

Jo, och det var en stor anledning till att jag flyttade därifrån innan jag och min fru skaffade barn

Fy fan för att höra sina barn prata så

Inte säger du väll "Köpt en ny TV för 12 lax"?

Värre med infödda svenskars usla svenska, ser det ständigt på Flashback.

Stavfel:
väll, sammarbeta, allmännhet, förens

Särskrivningar:
vänster luder, jätte-bra

Anglicismer o dyl:
Canada, disinformation, 3.5%, determinerad, armera, ignorans
(vet att de sista är ord men hur de används)

Andra vanliga våldtäkter på vårt vackra språk:
i stort sätt, stadsminister, 7:e januari, legio (som synonym till "legitim"), endå/ändå, dem/de

Blattar hör man åtminstone rappa på svenska och de väger upp med nya ord.
När svenskar förstör och urholkar sitt modersmål finns det inget förmildrande. Bland de värsta är amerikaniserade bimbos i Stockholm som slänger in engelska ord konstant.

Här pratar tillåmed ursvenska ungdomar förortssvenska. I Frölunda.

Kan tycka att det är lite lustiga värderingar om man tycker att stavfel är värre än förortssvenska

Benägen att hålla med lite om amerikaniserade bimbos. Störande..Ofta tillhörande en annan typ av kultur. De rikas kultur. Och de blir tydligen inte färre de heller om man ska se till statistiken. Det finns väl över 500 miljardärer i Sverige om jag inte minns fel.

Hoppsan en lite ordpolis.
Du tycker uppenbarligen förortens missbruk av slang hör svenskan till.
Kryp du ner i ditt håla i förorten där du kommer ifrån.