Det var ett par år sedan som jag tittade på detta ämne. Det finns en samlingstråd om Jesus historicitet, men som jag förstår det inte någon som fokuserar på Muhammed?
Det finns först och främst en kristen konspiratoriker vid namn Jay Smith och en miljö runt honom som hävdar att Muhammed aldrig har funnits.
Det är dock konsensus om att han funnits inom seriös forskning. Medinas konstitution är ansedd som en autentisk historisk källa från Muhammeds tid. Geopolitiskt lämnade också den islamiska tidiga expansionen spår som står sig och ett huvudargument för Muhammeds historicitet är att stridande tidiga sekter alla var eniga om att det funnits en man vid namn Muhammed från Mecka och även hans stams namn vill jag minnas? Detta även gällande sekter som denna utsaga var maktpolitiskt negativ för.
Anledningen till konspirationen om att han inte funnits florerar beror främst på att alla Islams historier om Muhammed är historiskt sett betraktade som senare påhitt helt utan koppling till tiden, mannen och miljön. Sahih Muslim och Bukhari samt Shias samlingar ses som "ovanligt opålitliga historiska källor" av seriösa nutida religionshistoriker.
I denna långa video låter Harvard Dr Javad Hashmi världens främsta expert på sunnans historicitet, Dr Joshua Little gå igenom anledningarna till detta:
https://youtu.be/Bz4vMUUxhag?si=T6fScxMSreTD9mJ7
Min sammanfattning:
Det finns mer att fokusera på, som mynten från de tidiga Kaliferna med oislamiska bilder på gubbar och kors. Ahmad al-Jallad är intressant att titta på vad gäller de tiotusentals inskriptioner på stenar och klippor från arabiska halvön som visar att den var monoteistisk, i huvudsak kristen sedan ett par århundraden. Detta motsäger Islams narrativ till exempel om att Muhammed rensade Kaaban från 365 (?) olika avgudabilder och statyer.
Koranen är det däremot konsensus om att den är mycket välbevarad och från aktuell tid. Den boken är dock mycket, mycket svårtydd utan kronologi, massa svårtydda referenser, korta och fragmentariska berättelser.
De allra flesta muslimer, imamer och sheiker använder därför olika delar av sunnan för att uttolka Koranen. Moderna forskare konkluderar dock att denna Sunna (levnadsberättelser och biografi om Muhammed) så smått började uppstå 150 år efter Muhammeds död utan någon som helst koppling till ett minne.
Samtidigt har alltså Koranen funnits från början och de tidiga muslimerna visste mycket väl att minnet av Muhammed var fullständigt nödvändigt för att förstå Koranen och därmed följa Islam. Samtidigt kontrollerade muslimerna området, om än med olika interna stridigheter, oavbrutet hela tiden.
De hade alltså mycket bättre förutsättningar än vad gäller tidig kristendom att bevara minnet av religionens grundare. Ändå har vi nära på nada trovärdiga berättelser och en massa de facto uppdiktade.
Det tyder på att de tidiga muslimerna och ledarna aktivt rensade bort minnet av profeten Muhammed. Varför tror ni att alla ville gömma bort honom och hur han betedde sig?
Det finns först och främst en kristen konspiratoriker vid namn Jay Smith och en miljö runt honom som hävdar att Muhammed aldrig har funnits.
Det är dock konsensus om att han funnits inom seriös forskning. Medinas konstitution är ansedd som en autentisk historisk källa från Muhammeds tid. Geopolitiskt lämnade också den islamiska tidiga expansionen spår som står sig och ett huvudargument för Muhammeds historicitet är att stridande tidiga sekter alla var eniga om att det funnits en man vid namn Muhammed från Mecka och även hans stams namn vill jag minnas? Detta även gällande sekter som denna utsaga var maktpolitiskt negativ för.
Anledningen till konspirationen om att han inte funnits florerar beror främst på att alla Islams historier om Muhammed är historiskt sett betraktade som senare påhitt helt utan koppling till tiden, mannen och miljön. Sahih Muslim och Bukhari samt Shias samlingar ses som "ovanligt opålitliga historiska källor" av seriösa nutida religionshistoriker.
I denna långa video låter Harvard Dr Javad Hashmi världens främsta expert på sunnans historicitet, Dr Joshua Little gå igenom anledningarna till detta:
https://youtu.be/Bz4vMUUxhag?si=T6fScxMSreTD9mJ7
Min sammanfattning:
Vad gäller traditionerna, eller sunnan bestående av rapporter av vad Muhammed påstås ha sagt och gjort så ska jag nu gå igenom fler anledningar till att de saknar trovärdighet. Jag har redan nämnt det mycket stora tidsgap mellan Muhammed och när samlingarna skrevs ned. Det är en norm i religiösa miljöer att muntliga historier växer och ändras, särskilt så över så här lång tid och utan att det fanns några som helst kontrollmekanismer för att verifiera berättelserna. Det som Islams narrativ hävdar för att styrka trovärdigheten är en kedja av trovärdiga personer som påstås ha vidarefört berättelserna. Givetvis är en lista på namn som påstås vidarefört berättelserna inte något som imponerar på de som använder sig av kritisk historieforskning.
Även om personerna i listan ses som ärevördiga så finns det inget samband mellan ärevördighet och gott minne. Forskningen visar också att användandet av rapporter av den kedja av vidareförare, kallad Isnad, som muslimer sätter all sin tilltro till uppstod först cirka hundra år efter Muhammed. Som av en händelse för att fylla detta gap sägs de första som fört vidare berättelserna alla ha levt extremt länge, men senare när det fanns ett närmare minne av vidareförarna så levde de helt plötsligt normalt långa liv.
Jag har också nämnt att haditherna är absolut fulla av motsägelser. Förvisso har de som sammanställt de mest ansedda samlingarna, vid namn sahih, medvetet sorterat bort motsägelser, men ändå kvarstår en del och tittar man på helheten så finner man en regel att för varje hadith så finns det en annan hadith som hävdar motsatsen.
Traditionerna rapporterar själva att fabriceringar av hadither förekom i enorm skala. Många av haditherna är tydliga projiceringar av aktuella sekteristiska strider där hadither fabricerats för att visa att den egna sekten hade Muhammed i ryggen. Även sahih hadither visar prov på detta.
Det är också en hel del övernaturliga fenomen som beskrivs i haditherna. Begreppet sunnah utvecklades från att beteckna en god lokal sed till att hundra år efter Muhammed död börja användas för att beskriva profetens och hans kompanjoners seder. Går man till ett så sent datum som hundrafemtio år efter Muhammeds död så var haditherna fortfarande ett marginaliserat fenomen.
Det är frånvaro av hadither i tidiga källor och en enormt snabb växt av dem hundrafemtio år senare. I tidiga källor nämns inte Muhammed i trosbekännelsen.
Haditherna motsäger utomstående skriftliga källor och arkeologiska fynd.
Ju tidigare haditherna skrevs ned desto mer variationer finns det mellan dem, vilket minskar i samband med att de auktoriseras och systematiseras. Studier av haditherna för olika teman visar på samma mönster av förändringar och de påminner absolut om viskningsleken. Berättelser om olika teman kommer i samma skriftliga form med återkommande gemensamma omständigheter. Sammantaget påminner alla dessa fenomen och mönster om klassiskt populärt sagoberättande.
I de miljöer som haditherna skrevs ned finns ingen kontinuitet från miljön kring Koranens skapande. Haditherna visar alla tecken på att komma ur olika stridande fraktioners försök att förstå och sätta Koranen i ett för dem själva fördelaktigt sammanhang. Det har inte funnits någon verksam metod för att urskilja autentiska från fabricerade hadither och detta gäller även dem som traditioner håller för trovärdiga.
Även om personerna i listan ses som ärevördiga så finns det inget samband mellan ärevördighet och gott minne. Forskningen visar också att användandet av rapporter av den kedja av vidareförare, kallad Isnad, som muslimer sätter all sin tilltro till uppstod först cirka hundra år efter Muhammed. Som av en händelse för att fylla detta gap sägs de första som fört vidare berättelserna alla ha levt extremt länge, men senare när det fanns ett närmare minne av vidareförarna så levde de helt plötsligt normalt långa liv.
Jag har också nämnt att haditherna är absolut fulla av motsägelser. Förvisso har de som sammanställt de mest ansedda samlingarna, vid namn sahih, medvetet sorterat bort motsägelser, men ändå kvarstår en del och tittar man på helheten så finner man en regel att för varje hadith så finns det en annan hadith som hävdar motsatsen.
Traditionerna rapporterar själva att fabriceringar av hadither förekom i enorm skala. Många av haditherna är tydliga projiceringar av aktuella sekteristiska strider där hadither fabricerats för att visa att den egna sekten hade Muhammed i ryggen. Även sahih hadither visar prov på detta.
Det är också en hel del övernaturliga fenomen som beskrivs i haditherna. Begreppet sunnah utvecklades från att beteckna en god lokal sed till att hundra år efter Muhammed död börja användas för att beskriva profetens och hans kompanjoners seder. Går man till ett så sent datum som hundrafemtio år efter Muhammeds död så var haditherna fortfarande ett marginaliserat fenomen.
Det är frånvaro av hadither i tidiga källor och en enormt snabb växt av dem hundrafemtio år senare. I tidiga källor nämns inte Muhammed i trosbekännelsen.
Haditherna motsäger utomstående skriftliga källor och arkeologiska fynd.
Ju tidigare haditherna skrevs ned desto mer variationer finns det mellan dem, vilket minskar i samband med att de auktoriseras och systematiseras. Studier av haditherna för olika teman visar på samma mönster av förändringar och de påminner absolut om viskningsleken. Berättelser om olika teman kommer i samma skriftliga form med återkommande gemensamma omständigheter. Sammantaget påminner alla dessa fenomen och mönster om klassiskt populärt sagoberättande.
I de miljöer som haditherna skrevs ned finns ingen kontinuitet från miljön kring Koranens skapande. Haditherna visar alla tecken på att komma ur olika stridande fraktioners försök att förstå och sätta Koranen i ett för dem själva fördelaktigt sammanhang. Det har inte funnits någon verksam metod för att urskilja autentiska från fabricerade hadither och detta gäller även dem som traditioner håller för trovärdiga.
Det finns mer att fokusera på, som mynten från de tidiga Kaliferna med oislamiska bilder på gubbar och kors. Ahmad al-Jallad är intressant att titta på vad gäller de tiotusentals inskriptioner på stenar och klippor från arabiska halvön som visar att den var monoteistisk, i huvudsak kristen sedan ett par århundraden. Detta motsäger Islams narrativ till exempel om att Muhammed rensade Kaaban från 365 (?) olika avgudabilder och statyer.
Koranen är det däremot konsensus om att den är mycket välbevarad och från aktuell tid. Den boken är dock mycket, mycket svårtydd utan kronologi, massa svårtydda referenser, korta och fragmentariska berättelser.
De allra flesta muslimer, imamer och sheiker använder därför olika delar av sunnan för att uttolka Koranen. Moderna forskare konkluderar dock att denna Sunna (levnadsberättelser och biografi om Muhammed) så smått började uppstå 150 år efter Muhammeds död utan någon som helst koppling till ett minne.
Samtidigt har alltså Koranen funnits från början och de tidiga muslimerna visste mycket väl att minnet av Muhammed var fullständigt nödvändigt för att förstå Koranen och därmed följa Islam. Samtidigt kontrollerade muslimerna området, om än med olika interna stridigheter, oavbrutet hela tiden.
De hade alltså mycket bättre förutsättningar än vad gäller tidig kristendom att bevara minnet av religionens grundare. Ändå har vi nära på nada trovärdiga berättelser och en massa de facto uppdiktade.
Det tyder på att de tidiga muslimerna och ledarna aktivt rensade bort minnet av profeten Muhammed. Varför tror ni att alla ville gömma bort honom och hur han betedde sig?
