Hur ofta tänker ni på självmord?

Tänker på det i perioder. Nu är jag inne i en sån fas igen. Jag längtar tillbaka till något som inte längre finns mer än i mitt minne. Till min barndom där allt var så magiskt på något vis. Och idylliskt. Får för mig ibland att självmord är vägen tillbaka dit. Så skevt men ja..

Jag tänker inte på annat dygnet runt. NU ska det ta mig fan snart vara slut på detta elände.

Orkar helt enkelt inte med längre. Kanske någon kan få glädje av mina friska organ hoppas det.

Dagligen. Om jag inte hade haft en stark inre vetskap om att det blir värre om man tar livet av sig så hade jag gjort det redan igår.

Vad upplever du som eländigt? Och vad är det du inte orkar?

Varje vaken minut.
Sen att jag är multisjuk och går på kraftiga mediciner gör inte saken bättre.
Har tom försökt att få tag på barbiturater så jag skulle slippa 2026 men jösses det är näst intill omöjligt att få tag på sånt.

Jag vet inte riktigt vad man ska skriva när man läser ett sådant inlägg vid nyår men jag önskar dig iaööafall ett bättre år än det som nu avslutats och att 2026 kommer innebära mer livskraft och välmående ✨️❤️ Gott Nytt År 🎉

Hela 2024 fram till mars 2025 så var jag säker på att jag skulle ta mitt liv. Jag strök folks skulder, gav bort en del av vad jag ägde, skrev alla brev och jag räknade t.o.m. ut hur hög brottstyrka som repet behövde ha utifrån radien på gungställningen som jag tänkte hänga mig i, detta så att repet inte skulle kunna gå sönder.

Men när jag väl stod där på natten som min sambo hade en sovande jour på jobbet så kunde jag inte gå igenom med det, det var som att hela min kropp skrek, jag stod säkert runt 40 min med snaran runt halsen innan jag gav upp. Våra överlevnadsinstinker är inte att underskatta, och idag så vill jag inget annat än att leva, så pass så att jag t.o.m. är i en svår ålderskris. Men en sak är säker, hade skjutvapen varit lika lättillgängligt här som i USA så hade jag inte suttit här idag, då det går atr göra så snabbt på impuls.

Jag kan relatera! Saknaden efter barn- och ungdomen när livet var relativt problemfritt, allt var mer spännande, världen mer färgglad, alla vänner man hade och att bo med sina nära och kära är brutal! Denna saknan kan ibland få mig till tårar. Den triggas främst av om jag ser gamla bilder eller någon nostaligisk reel som drar mig tillbaka. Det är en vidrig känsla, då jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva en sådan "magi" igen. Det känns faktiskt som att livet slutade efter 30 och att åldrandet få började att bli en sjukdom.

Hur kan man tänka på självmord när man inte vet om det hjälper. Tänker man sig bara att man utplånar sig själv och alla minnen av en? Och att när människor dör så uppstår "ingenting" att det tar slut.

Jag har övervägt självmord. Eller undervägt?
På sin höjd.

Det var inte ett alternativ. Alternativet kändes dock inte bättre. Eller det fanns absolut inget. Men det fick gå.
Jesus har hjälpt mig., Han gör allt nytt. Det är sant. Det är, otroligt.

Jag har blivit överraskad.

Jesus är ljuset. Mörkret har inte övervunnit det ljuset. Livet.

Döden är inte så dum när man tänker på alternativet - att fortsätta leva och plågas här på denna ondskefulla planet.

Aldrig. Har aldrig sett det som en lösning och nu är jag så gammal att jag inte vill dö utan att ha städat upp lite efter mig själv först.

Dessutom tror jag att vi blir ställda till svars för alla våra gärningar på den yttersta dagen.

I ett så kallat tillstånd av icke-existens eller "döden" kan ingenting existera, vilket innebär att tid inte existerar i ett sådant tillstånd heller. Därmed, om döden vore en verklig företeelse, så skulle det ske inom det kortaste möjliga tidsförloppet, med andra ord 0 sekunder, och livet/existensen skulle förekomma ändå.