Högkänslighet: tillgång, hinder eller feltolkning?

Det där var fint beskrivet, tycker jag särskilt hur du sätter ord på den där automatiska anpassningen. ”Social kameleont” är träffande, och jag känner igen mycket i att det sker utan att man egentligen väljer det.

Jag håller också med om att ”högkänslig” är en olycklig benämning. När jag använde ordet ”skör” var det just för att det ofta används i debatten, inte för att jag själv tycker att det fångar vad det handlar om. Som du skriver är det snarare fråga om ett finjusterat sätt att ta in intryck, inte brist på tålighet.

Det jag fastnade för mest var ändå att du beskriver hur du tränat bort delar av det men att kostnaden i form av utmattning finns kvar. Det väcker frågan om man verkligen tränar bort känsligheten, eller om man snarare lär sig att maskera och kompensera för den.

På kort sikt kan det vara väldigt funktionellt, särskilt i yrkeslivet. Men jag undrar ibland vad det gör med en i längden, när förmågan att läsa av och anpassa sig alltid är påslagen.

Ja jag känner att det är en knäckpunkt det där med översättningen. Det är verkligen mer smickrande på engelska.

Det kan säkert stämma att man maskerar den eller kompenserar den. Men egentligen är det nog att larmsystemet inte går igång lika lätt som när jag var yngre. Så det är nog att när man är äldre har man lärt sig att man kan hantera saker bättre och då blir det inte en lika stor påverkan på nervsystemet när man fångar upp något oroande.

Jag var nära på att gå in i väggen pga den där överaktiva omvärldsbevakningen. Ett stressigt jobb och det var ingen bra kombo. Det var då jag började träna på att acceptera att saker kan gå åt helvete och att det är ok att de gör det. Det har fungerat bra.

Det där du beskriver låter väldigt rimligt. Mindre ett avstängt system, mer ett larmsystem som inte längre går igång på varje signal. Erfarenhet som sänker grundspänningen snarare än tar bort känsligheten.

Jag tycker också du sätter fingret på något viktigt i att lära sig leva med det och ha verktyg, snarare än att försöka bli någon annan. För mig har det handlat mycket om att minska onödig exponering, inte om att ”härda ut”.

Av den anledningen har jag själv valt bort sociala nätverk som Facebook, Twitter och Instagram. Inte av princip, utan för att jag märker att det tar mer energi än det ger. Det konstanta flödet av intryck, affekt och halvkonflikter gör mig mer splittrad än informerad.

Det känns som samma logik som du beskriver: inte att världen blir mindre, utan att man blir mer selektiv med vad man släpper in.

Jag funderar på att starta en diskussion om högkänslighet, men vill göra det utan floskler eller självhjälpsretorik.

Jag är själv både högkänslig och introvert. För mig handlar det inte om att vara ”skör”, utan om att ta in mer ljud, stämningar, konflikter, outtalade saker. Det gör att sociala sammanhang ofta tar mycket energi, även när de i sig är trevliga.

Samtidigt upplever jag att begreppet högkänslighet ofta avfärdas: som en ursäkt, ett modeord eller ett sätt att slippa anpassa sig. Och ibland undrar jag själv var gränsen går.

Det jag är nyfiken på är:
– Hur upplever ni som känner igen er i detta?
– Har högkänslighet varit mer en tillgång eller ett hinder?
– Och för er som är skeptiska: vad är det ni tycker skaver med begreppet?

Jag är inte ute efter bekräftelse eller diagnoser, utan ett ärligt resonemang om hur olika personlighetsdrag faktiskt fungerar i praktiken.

Jag ser det positivt nu, Det har varit lite jobbigt. Man blev lite stum sen för att palla.

Om man är känslig kanske man har lättare blir liksom stum eller sluten. Så det är tråkigt. För att överleva.

Och tar till droger.

Det är vad det är.
Det jämnar ut sig.

Man får träna.
Har du rökt hasch någon gång?

Högkänslighet är för övrigt en usel benämning vilket blir tydligt när ts nämner ”skör”. Det är en felöversättning anser jag. High sensitivity skulle snarare vara högintagande, eller finkalibrerad för det är ju intryck som man är bättre på att läsa. Inte att man är skörare.

I mitt yrkesliv har det gagnat mig skulle jag säga. Jag har blivit, min introverta sida till trots, en social kameleont och kan prata med de flesta.
Jag upplever nästan alltid ömsesidig förståelse (rapport är ett bättre ord men de flesta vet inte vad det är när man skriver det). Detta pga att jag kan läsa personen och kan justera mitt tal och mina ord efter den. Det sker automatiskt och inget jag tänker så mycket på.

När jag först förstod att jag var högkänslig så tyckte jag det var bra att veta. Nu har jag kommit till en punkt där jag tränat bort mycket av de egenskaper som är förknippat med högkänslighet. Jag har dock fortfarande problem med utmattning efter viktiga möten eller vid större bullriga tillställningar.

Ja.
Om skör är det ju snarare ÖVERkänslig.

Ja. Det första är positivt,
men det senare är överkänsligt och negativt.

Ännu värre för dem som är så känsliga att de blir ledsna för vad för andra är småsaker eller inte ens märker.

Jag antar att du menar att social kameleont är det postitiva och att jag anpassar mig efter den andra är negativt?

Njae.
Att KUNNA läsa av folk är positivt,
bli utmattad av det är negativt.
Ännu värre för de, som blir deppiga.

Kameleont är "bra" om du behöver det för att klara dig,
men i grunden dåligt då du känner att du behöver göra dig till för att klara dig.
Det hade varit mycket bättre om du skulle kunna stå på dig och strunta i vad korkade människor tycker.

Nu missuppfattar du nog. Jag connectar ju med dem för att jag kan anpassa mig. När jag vunnit deras förtroende så lyssnar dem. Jag behöver inte stå på mig. Jag vet många som ”står på” sig och får kortsiktiga vinster men de kommer ingenstans i längden för de anses som jobbiga att ha att göra med.

Men det verkar som att du gör dig till.
Sådant nedlåter jag mig inte till
(Utom om det är väldigt lite göra sig till jämfört med viktigheten. Och utom då det är vänliga människor, som stör utan att veta det, då låter jag det passera.)

Det är nog ett ganska vanligt överlevnadssätt, särskilt för introverta. Man drar sig undan inte för att man vill, utan för att man behöver minska trycket.

Däremot delar jag inte vägen via droger. För mig finns det ett starkt motstånd där inte av rädsla, utan för att jag upplever det som ett sätt att döva signaler snarare än att förstå dem. Jag har aldrig testat och har heller inget intresse av det.

Jag tror snarare att det handlar om att hitta sätt att reglera belastning utan att koppla bort sig själv: vara mer selektiv med miljöer, relationer och intryck. Det är en långsammare väg, men för mig en mer hållbar sådan.

Så ja, man får träna men kanske inte på att stå ut med allt, utan på att välja bort det som faktiskt inte är nödvändigt.