Just sett
Jacobs reaktion på SVT-dokumentären avsnitt 1. Tänkte sammanfatta vad Jakob säger. Men först, två egna poänger:
I flera intervjuer så återger Joakim det han också skrev i boken:
”När vi tittat en stund stoppade mamma plötsligt filmen och pekade på min arm. Du har monsterinsekter under huden. /../ Nu stirrade jag förskräckt på mina bara armar.
Mamma fortsatte: Dom är så små att man inte ser dom när dom äter sig in med sina sylvassa käftar. Men sen växer dom sig stora!
I nästa stund fingrade hon upp en synål i röran på soffbordet och gav den till mig. Du måste sticka ihjäl dom, sa hon.
Va?
Jag svalde. Det kändes som om jag skulle svimma. Ändå gjorde jag som hon sa, och började trevande sticka mig själv i armarna. Små droppar av blod bildades på huden. Mamma nickade allvarligt och sa: Det är monsterblod.”
I socialjournalen står dock något annat:
”1994 02 21: Mamman har berättat för fostermamman att Joakim bl.a. stuckit sig med nålar i benet och då inte visar att han känt någon smärta.”
Joakims förklaring är alltså att han stack sig själv på grund av att mamman var i någon form av psykisk trans, orsakad av grovt tablettmissbruk, så allvarligt att hon inte längre kunde skilja film från verklighet. Problemet är att beteendet inte upphör när Joakim flyttar till fosterfamilj. Även där dokumenteras exakt samma sak:
”1994 02 25: Vid ett tillfälle i familjehemmet ska Joakim ha tagit en nål och stuckit sig i foten. Han har också tappat en hörntand. Mamman och lillebror Kristoffer ska hälsa på under söndagen.”
Om förklaringen till nålstickandet är att mamman var ett tablettmissbrukande psyko i trans varför förklarar han inte sitt nålstickande beteende i fosterfamiljen med att fosterfamiljen är i psykisk trans orsakade av tablettmissbruk?
Vidare avslöjar Joakim själv, mycket tydligt, hur han har ljugit. I
konfrontationen i avsnitt 1 (54:45) säger han:
"Jag är säker på att jag vet att min mamma var helt fascinerad utav skräckfilmer, att när hon tog tabletter, zoomade iväg och trodde att dom här filmerna var helt riktiga, det är jag väldigt säker på faktiskt."
Bo-Göran konstaterar:
Men det står inte i dom här journalerna.
Joakim säger:
Mmm, det står lite mer ingripande i BUP-journalerna …
Här påstår Joakim att han hade stöd i BUP-journalerna. Problemet är bara att han inte hade tillgång till BUP-journalerna när han skrev boken 2017. Dessa fick han läsa i samband med TV4-dokumentären sent 2024, sju år senare.
Och dessutom, så står det överhuvudtaget
INTE i BUP-journalerna att mamman hallucinerade kraftigt, trodde filmer var verklighet eller var fascinerad av skräckfilm. Det finns inget sådant stöd alls. Det här är inte tolkningsfrågor. Han avslöjar själv att han medvetet har fabricerat.
Så till Jakobs reaktionsvideo.
Jocke skriver i boken:
”Jag har fortfarande mycket tydliga minnesbilder av från kvällen innan dom tog mig dit [Akutpsykiatrin i Linköping]. Den gången hotade mamma inte med att ta livet av sig. Istället berättade hon allvarligt att hon hade fått Leukemi, och lyckades på det sättet göra mig fruktansvärt upprörd. Så medan jag skrek rätt ut, gick hon lugnt till hallen, tog telefonen, och ringde psyket. När hon avslutat samtalet kom hon tillbaka till mig, där jag låg på golvet i köket, och sa: Nu ska du iväg!”
I
dokumentären berättar däremot Jakobs farmor (32:30) hur situationen såg ut i verkligheten: hur Joakims aggressioner gradvis eskalerat under lång tid, hur han var så utom kontroll att flera vuxna knappt kunde hålla honom från att skada sig själv, och hur hela familjen gemensamt bedömde att han behövde akut hjälp. Det var därför han kördes till akutpsyk-mottagningen, och personalen där ansåg att han absolut skulle stanna tills vidare. (detta styrks även av BUP-journalen).
När Jakob hör detta, i dokumentären, säger han tydligt att detta är exakt den version han alltid hört berättas inom släkten, från farmor, farfar (när han levde), mormor, morfar, och från hela släkten. Samma berättelse, konsekvent, i alla år. Det är mycket såna här saker som jag fått höra ifrån dom som är mig nära, som var med ifrån början. Och som har varit insatta i familjen och kommer ihåg. Det här är helt enkelt den historia som alltid funnits - tills Jocke skrev sin bok.
Det blir så jävla tragiskt när folk tror att det här är en komplott, att alla tror att ALLA går emot Jocke själva. Det är bara sjukt att tänka så, menar han.
När
Tomas (Jockes styvfar) i dokumentären talar i telefon med sin mamma (52:45) och säger att de inte kan göra något eftersom TV4 sprider lögner, kommenterar Jakob att exakt såhär som pappa säger, när han pratar med farmor i telefon, såhär har pratet inom gått och låtit inom hela släkten ända sen Jocke gav ut boken.
Varje gång Joakim går ut offentligt och beskriver mamman som psykotisk går djungeltrumman. Släktingar ringer varandra, mår illa, och tvingas återigen försvara samma sak. Det är fruktansvärt påfrestande att må så illa hela tiden.
Jakob menar även att hans pappa Tomas är ett levande bevis på att saker inte alls har hänt som Jocke påstår. Han säger, att min pappa har ju berättat för mig, rakt av, att om det skulle ha varit så som Jocke påstår, att mamma var en levande zombie, då hade han tagit ju Jocke själv och lämnat mamma snabbt så inåt helvete, om han hade sett nåt såntdär.
Jakob säger vidare att han aldrig upplevt något i närheten av det Joakim påstår. Mamman har varit varm, omtänksam och närvarande. Min mamma har alltid varit genuin och snäll, har alltid velat mitt bästa, säger han. Hon har skämt bort mig i hela mitt liv i princip. Kommer in på rummet med mackor och o’boy när man var liten och sådär. Frågade hur jag hade det, fråga om dom skulle se på TV ihop och sådär. En tämligen vanlig, kärleksfull mamma.
Det faktum att hon under några år tog för mycket smärtstillande, något hon själv förklarar som en tröst i sorgen kring Joakim, förändrar inte detta. Första gången Jakob märker att hon är lite påverkad är 2003, när Joakim är 19 år, inte 6 år, som Jocke hävdar.
Ett tablettmissbruk innebär inte per automatik grymhet, vansinne eller hallucinationer. Kraftiga hallucinationer är extremt ovanliga. Man kan absolut haft en trygg och kärleksfull barndom även om mamman tog lite för mycket tabletter under 4 år. Man blir ingen ond människa bara för man tar för mycket tabletter, och Hallucinationer så man totalt tappar verklighetsuppfattningen är extremt ovanligt.
Han säger, att han själv, som har haft ett tablettmissbruk på senare år (Benzo), jag kan förstå mamma. Varför hon fick ett missbruk, hur hon kände och hur hon mådde. Han skyller inte sitt missbruk på sin mamma, och han vägrar acceptera den typen av förenklade bortförklaringar. Mamma slutade helt på egen hand och sen har hon varit lika clean som hon alltid varit, säger Jakob.
Hur mamman blev när hon tog lite för mycket tabletter, det vet Jocke absolut ingenting om. Det är Jag, Chrille och syrran, och pappan och närmaste släkten som vet om det. Inte Jocke.
Bara för att man tar lite för mycket tabletter, så tar man för fan inte sin sons hand och sticker in i glödlampeuttag, skenhänger sig i sitt kök och i sitt garage, skär sig så korvstroganoffen blir röd av blod istället för tomatsås, och hittar på helt totalt sinnesrubbade grejor?
Folk är helt jävla dumma i huvet om dom tror på det.
Hade det varit så som Joakim beskriver, då hade ingen av oss barn fått bo kvar i familjen, och farsan hade lämnat morsan snabbt som ögat. Och om mormor och morfar levt, och farfar, och min farmor som lever, min pappa, och alla andra släktingar, kan intyga att det fanns inget missbruk i hemmet när Jocke var liten.
Det som står i socialpapperena är precis det som Jakob fått höra genom åren av sina föräldrar och av chrippa, släkten osv. Mamma har ju aldrig suttit hemma genom åren och sagt och berättat typ att 'Jocke fick inte bo hemma för att han tog strypgrepp på dig, Jakob'. Utan det har alltid varit den helhet som dom har berättat, att han var väldigt aggressiv och utåtagerande, och det har varit så svårt och ledsamt för mamma att prata om det här. Men jag sitter ju inte här och skriker om att 'Jocke försökte döda mig när jag var barn'. Men Jocke gör det. Han t.o.m. hittar på saker att skylla på andra för, när han inte hittar nåt konkret att skylla på.
I boken framställer Joakim sig som ensam och utstött. Det är inte sant. Han var hemma nästan varje helg under fosterhems¬tiden. Som tonåring och ung vuxen var han där ständigt. När familjen flyttade till Klosterledsgatan var han där i princip dagligen. Han bodde i samma trappuppgång som familjen då t.o.m. I boken skriver han om rotlöshet och hemlöshet. Så var det inte.
I konfrontation på slutet av avsnitt 1 … alltså jag som är hans bror och har växt upp och levt med honom, jag ser ju på Jocke att han ljuger här. Han ser ut precis sådär då. Här börjar det gå upp för Jocke att han är ertappad. Det är precis sådär han ser ut då, går i försvarsläge och blir väldigt arg för att någon ifrågasätter, och den där stelheten som han försöker maskera som oberördhet. Allt bara försvinner i ansiktet på honom liksom. Jag kan faktiskt tycka synd om honom här, samtidigt som jag blir jävligt besviken.
Ganska måttfullt av Jakob ändå.
