Rättvis fördelning av hemmasysslor

Gott nytt till er alla! Jag har noterat att det i flertal trådar framkommer att det finns en obalans i hemarbetet, eller i alla fall en upplevd obalans. Oftast till mannens nackdel.

Jag är ju av den bestämda uppfattningen att man kör ren kommunism hemma, från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Har jag mer förmåga har jag inga problem att kötta på mer, men jag pallar inte med gnället om hur det minsann inte är rättvist och jag lägger fortfarande in för lite jobb.

Frun min hade den uppfattningen i början på äktenskapet, så jag kom på en perfekt lösning att faktiskt kvantifiera hemmasysslorna.

För varje syssla som ska göras har man ett auktionssystem. Priset börjar alltid med 50 poäng och lägst bjudande får göra sysslan och får poängen. Efter en månad kollar man på poängen och får klart hur jämställt man faktiskt har det.

Så ett exempel. Någon måste ta föräldramötet för en av ungarna. Jag säger 50, frun 40, jag 30, frun 25 och jag släpper. Frun tar mötet och tjänar 25 poäng.

Då gör man med precis allt som ska göras hemma, tex handla mat, laga mat, plocka undan etc etc. Anledningen till max 50 är för att man inte ska kunna profitera på saker som den andra inte kan eller orkar fysiskt, som att byta däck. Annars kunde man ju tjäna en miljard på ett bräde.

Anywho, vi körde det en månad. Och det visade sig att jag genererade runt 2.5 gånger mer värde än hon. Trots att hon lade, eller upplevde sig lägga ner mycket mer tid än jag och var utpumpad. Medan jag hade en massa extratid och kunde pyssla med mina hobbies och hade det rätt skönt som vanligt under den månaden.

Sen dess drar jag nog än mer lass än så eftersom jag vill ha en glad fru och jag har som sagt inga problem med det. Och jag har en smart fru som fattade experimentet, så jag slipper också allt gnäll utan får genuin tacksamhet för allt jag gör.

Så lärdomen från detta experiment var, nedlagd tid är inte samma som effekt. Och det enda som man tenderar att mäta eller uppfatta är tid.

Men mäter man rätt sak får man den korrekta bilden. Så alla ni som upplever obalans, jag rekommenderar er varmt att göra samma experiment.

Efter en månad har ni svart på vitt var landet ligger och slipper gissningar.

Gift dig inte med en lat kvinna så blir det inte sånt tjaffs.

Det låter som ett sunt sätt att fördela det på. Vi kör på kommunism-spåret här och det funkar bra efter ~5 år som sambos. Då länge man hittar något som funkar för alla inblandade tänker jag.

Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ingen orkar väl hålla på med det i längden, men som ett sätt att försöka reda ut vem som egentligen gör mest/om det är obalans så låter det vettigt.

Sen hade det väl funkat knepigt i den senaste relationen jag tyckte vi hade problem med obalans, eftersom mitt ex utan bråk tog på sig arbetsuppgifter som han sedan i princip konsekvent aldrig någonsin utförde. Men då hade han inte fått sina poäng förmodar jag? Hade jag fått poängen istället när jag sen till slut blev tvungen att utföra hans uppgifter med?

Sen hade det förstås inte löst något problem för att konstatera att jag tog nästan alla poäng hade ju inte ändrat på att det var så fördelningen såg ut. Men det var ju den relationen, i en relation med en partner som utför sysslor låter det som en bra idé.

Grejen är ju att hon inte alls är lat. Hon köttar på allt hon orkar och är underbar på alla sätt. Som sagt lägger hon ner mycket mer tid och energi än jag gör. Men jag är mycket mycket mer effektiv och genererar mer värde med min arbetsinsats.

Så experimentet var för att bevisa denna tes jag hade för att få slut på diskussionen en gång för alltid.

Sen håller ju media ständigt på och kampanjar för att kvinnor alltid gör mer och då är det ju inte så konstigt att de får för sig det!

Jag ska nog föreslå detta system nästa gång saken kommer på tal (det gör den emellanåt).

Låter mer som att du är bättre på att förhandla och pressa ner "priset" på hennes arbete och välja sysslor du vet att hon "släpper" till ett högre pris.

Det låter vettigt, men de kvinnor jag levt med hade nog uppfattat det som en provokation att börja mäta på det sättet.

Jag förstod redan i unga år, att gnället om att kvinnans "dubbeljobb" inte nödvändigtvis handlade om att kvinnor gör mer, utan att kvinnor oroar sig mer, och lider mer. Dessutom har de några dagar per månad då de lever med en gnagande känsla av att något är fel och orättvist, och att de blir illa behandlade. De behöver få ett utlopp för den känslan, och därför behöver de orättvisor.

Feminister har studerat det här på höjden och tvären i säkert femtio år nu. Analysen är ofta briljant (kvinnor tar över hemarbetet, vill ha kontroll, ältar, problematiserar i onödan), men landar oftast inte i någon annan slutsats än att allt är hemskt och orättvist, och att kärnfamiljen och parrelationen måste krossas. Så mannen ska hålla sig borta från kvinnan. Men på sedvanligt feministiskt manér, så vänder man på bordet, och då blir mannen en frånvarande pappa som inte tar ansvar. Mannen kan inte göra rätt. Om han bossar är han en förtryckare, om han är hennes knähund så åker han snålskjuts på hennes "känsloarbete" och lämpar över planeringsarbetet på henne, om han håller sig borta så är han en smitare. Det ende beteendet som inte kan genera klander, är att föregripa hennes önskningar, och presentera dem som sina egna. Men till och med det skapar en sorts tomhet hos kvinnan, som hon oftast förlägger till någon diffus egenskap hos mannen. "Han gör allt rätt, men det känns ändå inte bra..."

Det jag landat i, är att det är bäst att jag gör allt, eller åtminstone det mesta av hemarbetet. Jag tycker att det är ganska roligt, och känner mig inte utnyttjad när jag gör det. Och sedan får hon väl leva med sin diffusa känsla av att "något är fel". Jag har åtminstone gjort mitt bästa.

Ja, utför man inte jobbet, eller levererar undermålig kvalitet får man förstås inte poängen.

Och detta löser ju inga problem, bara kvantifierar faktiskt jobb och inte tid som är en rätt meningslös faktor i sammanhanget.

Så i ditt fall hade du fått svart på vitt hur mycket effekt du investerar i ditt förhållande jämfört med exet. Och då kunnat uppväga detta mot hur mycket känslomässigt förhållandet gynnar dig.

Som sagt i mitt fall har jag inga problem med att trycka in mer jobb, jag har en bra kärleksfull fru som har ploppat ut ett gäng ungar till mig som gör så gott hon kan.

Så för mig är det lätt värt obalansen. Var bara skönt att få en klar bild och slippa diskussionen för all framtid.

Och ja, medan vi räknade höll man ju att bli tokig, så max en månad. Allt annat blir ju bara superanalretendent, så orkar ingen leva.

Här får du nog förklara, finns ju ingen förhandling i systemet. Bara ett lägsta pris som man kan tänka sig att göra något för, som då uppenbart är värdet på jobbet?

Ju precis, det är det vettiga. Detta var bara ett ingenjörsmässigt bevis av ovanstående.

Gör det! Avrapportera resultatet sen, sjukt spännande!