Citat:
Ursprungligen postat av
cyally
I domen när han hotat en chef på anstalten så beskriver hon honom i förhör som någon som hon med stor sannolikhet tror kommer göra verklighet av sina fantasier när han kommer ut (minns inte exakt vad det handlade om, om det ens stod) - och inte ens det gjorde att han kunde fortsätta att vara inspärrad. Han kom ut inte jättelångt efteråt. Så att han gjort detta är nog föga förvånande för de som larmade om honom när han satt inspärrad. Hans fd grannar bevakade honom också till den grad att han behövde flytta från området, har för mig att de tog bilder på honom och la ut i grupper för att varna varandra, och lät inte barnen vara ute ensamma. Han var livsfarlig, men såklart kan du inte spärra in någon förrän den har begått ett brott. Och vissa personer går inte att rehabilitera. Möjligt en stund under bevakning men sedan är ju medicinering frivillig. Vet inte om det gäller honom men gissa går ju. Och när han kommer ut kan han fortsätta. Denna personen borde sitta i förvaring på livstid men sånt har vi ju inte i Sverige....
Fy fan.
Jag har kollat lite mer på hur det här faktiskt brukar landa, och det är ju långt ifrån säkert att det blir rättspsykiatri. Allt hänger på om de kan visa APS vid gärningen, inte på hur farlig han är i allmänhet. Har han varit klar, planerad och haft efterföljande beteende som tyder på verklighetsförankring så talar det snarare för fängelse än vård, hur groteskt allt än är.
Blir han bedömd som tillräknelig är livstid helt klart på bordet. Och livstid här är ju i praktiken inte livstid, utan ofta runt 15 till 18 år innan tidsbestämning kan bli aktuell. Att han nekar mord men medger gravfridsbrott är mest en processuell grej om bevisningen ändå är stenhård, vilket man får anta i ett sånt här läge.
Och även om det skulle bli livstid så vet vi hur det funkar här, förr eller senare är han ute igen. Då har han suttit av tiden utan att någon egentligen behandlat det som driver honom, bara förvarats. Uppdämda behov, samma grundproblematik och ett samhälle som förväntas hantera det efteråt.
Det är det som gör hela grejen extra obehaglig. Det är inte alls osannolikt att man om 20 år sitter och läser om något liknande igen, begånget av samma person. Fy fan.