Sämsta bok?

Allt jag läst med Nikanor Teratologen har varit aslarvigt. Pretentiös skit av den sort som ibland hamnar i en skoltidning.

Började också läsa "K" av Katarina Frostensson, men fick avbryta. Kändes som något sorts konstigt prank, där någon gör sig lustig över "svåra" författare.

Tilläggas ska att jag normalt sett bara läser kvalitetslitteratur, och inte inbillar mig att jag kan bedöma deckare eller feelgood. Men jag började på "Snabba Cash", och insåg direkt var den där "korthuggna", "coola" stilen som alla deckardrottningar siktar på, kommer ifrån. Böcker för folk som tycker att dialogen i Beck-filmer är höjden av coolt.

Några usla:

Den vita massajen av Corinne Hofmann
Ändå inte den sämsta. Jag lärde mig en del om massajernas traditioner och hur livet kunde se ut för dem för cirka 30 år sen. Blev nyfiken under bokens gång och googlade en del. Därför inte bortslösad tid.

Den vita massajens dotter av Corinne Hofmann
Den här tar nog priset för sämsta bok. Handlar ingenting om massajer utan om vilket mottagande boken får i tyskspråkiga världen och hur författaren löser lägenhet, dagisplats et c väl hemma igen i kombination om skryt hur attraktiv vissa män tyckte författaren var, hur bra hon var som försäljare och hur söt dottern är. Borde aldrig skrivits och än mindre publicerats. Helt oförklarligt att jag läste ut den.

Från och med nu av Martina Haag
Inget kan övertyga mig om att det inte gick till så här: Martina måste skriva ny bok. Sätter sig motvilligt och krafsar ner några idéer. Börjar skriva. Tittar på klockan. Konstaterar att hon arbetar i 5 timmar. Lite mer än en halv arbetsdag. Perfekt. Boken är klar, från idé till sista sida skriven.
Nej, jag överdriver inte.

Det är något som inte stämmer av Martina Haag
Jag har haft noll intresse av denna men nu såg jag den i går på bibblan och har jullov och en massa tid. Varför inte? Ja, man ska ju lita på magkänslan, som boken lär oss. Dvs min första. Att boken är ointressant.
Enorm koka soppa på en spik. Otrohetsaffären och skilsmässan var tillräckligt med stoff för att ha avhandlats i en artikel på några sidor i Amelia. Därför vävs en fullkomligt långsökt och krystad sidoberättelse om när huvudpersonen är fjällguide också in. Tokroliga (ej roliga alls) möten med norrmän och konstiga skräckhistorier får också skrivas in.
En kompis hävdar att man känner Martinas smärta. Alltså, nej? Att upprepa hur ”ont” det gör gör inte boken eller smärtan mer levande. Dessutom tycker jag den delen var orealistiskt beskriven. Precis alla jag känner (inklusive jag själv) blir lika krossade av att jämföra sig med den nya och allt hon har och är som man själv inte har och är. Ingen tanke alls verkar ligga där. Ingen avundsjuka. Inga ångestankar att en annan kvinna just nu får hans uppmärksamhet, tankar, kyssar, ömhet, intimitet på olika sätt. Inget självhat över allt man inte är. Verkar mest vara motvilja mot att bli singel efter 15 års äktenskap och övergången i en ny vardag som gör ont.
Den här upplagan hade filmomslaget på framsidan. Vad jag förstått har de gjort om en del i filmen (undrar varför…) vilket gör att nya omslaget blir helt obegripligt. Men min kompis gillade boken och jag har förstått att den blev uppskattad av många. Så icke av the Cleo. 😡

Han kom hem och sa det är slut av Nadia Kandil
Ok, delad förstaplats med Den vita massjens dotter. Oläsbar. Var på vippen att mejla Norstedts. Inte författarens fel utan förlagets. Tycker det är en skam att lura folk att köpa böcker som, utan överdrift, mina högstadieelever, samtliga av dem, skulle skriva bättre uppsatser än denna bok. Man tänker att Norstedts är ett kvalitetsförlag och att man därför kan chansa och köpa från dem? Martina Haag går att läsa, hur ytligt och fånigt och hafsigt det än är. Det här gör faktiskt inte det.

Martina Haag säljer nog mycket på kändisskapet. Marknadsföringsbiten. Att folk fått som en bit skvaller i fiktionen. Hon är väl inte riktigt en författare vars prosa man njuter av.

Hon var ju wanna-be-skådis från början och många av böckerna är väl skrivna med tanken på att hon själv ska kunna spela huvudrollen i filmatiseringen.

Vänta nu ... har jag förstått det här rätt? Du läser en usel bok av Corinne Hofmann, och därför tycker du det verkar vara en bra idé att läsa en till? Och du läser en hopplös bok av Martina Haag, och sedan har du inget bättre för dig än att ge dig på ytterligare en? Varför detta självplågeri? Det är ju inte som att det saknas andra författare i världen.

Jag tyckte faktiskt om Underbar och älskad av alla! Iaf filmen. Tror tom jag såg den två gånger. Var visserligen väldigt länge sen. Hennes bok om när hon började springa tyckte jag också var lite rolig. Men de senaste har tyvärr inte varit bra. Enligt mig, då. Andra verkar ha uppskattat dem.
Och skvallret… ja. Som sagt var: det var inte mycket. Också omöjligt att veta för en utomstående vad som är sant och vad som är hittepå.


Vad! Har blir man uppläxad av katten så här dan före julafton och allt!
Jag gav visserligen Den vita massajen en stjärna på Goodreads MEN den var som sagt var lite allmänbildande. Hade hoppats att uppföljaren också skulle vara det. Men helt klart oförklarligt att jag läste ut den, uppföljaren alltså.
Martina Haag har skrivit ok underhållning tidigare även om den nästsenaste jag läste var kass. Hade heller inget intresse av otrohetsboken men nu stod den där i ett förlagsnytt ex och glänste på biblioteket så jag nappade åt mig den också. Förlåt. :/
(Nadia Kandil läste jag inte ut. Det gick verkligen inte. Troligen har varken redaktör eller förläggare heller läst den. 😉 )
(Jag läser iaf Madame Bovary nu. Samt har lånat Zadie Smiths nya essäbok som jag ska börja på precis. Hoppas att jag är tagen till nåder!)

Tänkte det var lika bra att du fick bikta dina synder innan tomten kommer. Så kanske det går bättre imorgon.

Garanterat en bok som redan nämnts i tråden, men det finns ingen konkurrens om titeln "Sämsta boken" bland de böcker jag läst. Det är utan tvekan Fifty shades of Grey.

Den kom ut när jag var runt 17-18 nånstans. Innan den exploderade i popularitet var det några av mina vänner som talade väldigt varmt om den. Jag kände inte till mycket mer än att boken skulle innehålla en del relationsdrama, romantik och sex. Jag var en olidligt pretentiös och svår tonåring som gärna läste Kafka eller Dostojevskij, men bestämde mig för att relationsdrama, romantik och sex kunde vara kul som omväxling. Vännerna verkade ju trots allt helt frälsta av boken, så den kunde knappast vara så dålig.

Jodå, det kunde den visst.


Jag tog mig igenom större delen av första boken innan jag gav upp och lämnade in den till Myrorna. Inrullad i en gammal tröja för att ingen skulle se och förknippa mig med skiten. Idag skulle jag kunna läsa den som ren humor, men som tonåring med känsligt ego... Nej

Som vanligt håller jag med dig, Hovslättsmannen.

Vore trevligt om du för en gångs skull kunde precisera vad du anser vara föredömlig kvalitetslitteratur, istället för att bara gnälla och dissa precis allting varenda gång du skriver i litteraturforumet.

Okej, det här är exempel på sånt jag läst (och gillat) senaste åren:

Celine, Fernando Pessoa, VS Naipaul, Robert Valser, Nabokov, John Gardner, Ibsen, Slas, Botho Strauss, Rilke, Joyce. Försökte med Jon Fosse, med tyckte att det sög balle.

Den sämsta bok jag har läst (förutom Anna Karenina då förstås) är Marviken av Lars Wilderäng.
Det går inte att beskriva hur dålig den är.

Jag har inte läst så många böcker, men förutom Alkemisten av Coelho, som jag nämnde i tråden för halvannat decennium sedan, tyckte jag att det svenska författarparet Ahndoril, som under pseudonym gav ut boken Hypnotisören.

Den framkallade kväljningar redan på de första sidorna. Det var som om 70-talet var tillbaka och den socialdemokratiska Lysenko, generaldirektör på socialstyrelsen, beställt ett verk som skulle tillfredsställa såväl statsmakt som allmogen.

Att frun i duon även hon heter Coelho kan väl knappast vara en slump?

Även den omhuldade och hypade boken Ett Litet Liv av Hanya Yanagihara tyckte jag var riktigt usel, och slutligen oläsbar. Misärpornografi för Dumpenfans och Qanonister.