Citat:
Det innebär inte att folk inte minns saker. Jag minns faktiskt väldigt mycket från 2-4 års ålder. Sedan så minns jag inte trauman som skett när jag var i treårsåldern och minns heller inga falska minnen av dem trots att jag hört saker upprepas mängder av gånger. Det innebär inte, att mina minnen från när socialbidraget kom och min mamma köpte sig en baguette med rödbetssallad och köttbullar, är falsk för att jag var "för liten för att minnas".
Människor som tror att de kan något om hur minnen fungerar, glömmer bort att det är individuellt. Jag vet när mina minnen blir kantstötta av andras felaktigheter. Det är sällan dock. Sedan så vet jag att jag har glasklara minnesbilder från när jag är 2 och 3 år. Däremot så minns jag inte hela händelseförlopp och då är det viktiga händelser från när jag är 8 och 9 som kan vara helt borta trots att de är såpass viktiga att de berättats av andra flera gånger om igen.
Minnet funkar inte som du och andra vill påstå. De flesta av oss går inte omkring med hela våra liv förvrängda i minnet. Sedan så om folk tjafsar tillräckligt länge så kan det starkaste minne börja tvivlas på och det är gaslighting
Gällande TS och huruvida det är en trolltråd eller inte med tanke på att övergrepp nämns så ska jag bemöta det som en tråd som inte är något trollande.
Ju mer syskon gör emot en, ju mindre älskar man dem till slut. Min syster hade en bindgalen pappa (dock inte ngn pedofil) och bjöd in galningen in i sitt och sin dotters liv. En av alla de saker som gör att hon har ett lågt värde för mig. Hon brydde sig absolut inte överhuvudtaget om att hennes pappa förstört hela min barndom och utgjorde en potentiell livsfara för sitt barn. Hon var i sin fulla rätt att få uppleva sitt tarvliga, infantila behov av sin pappa och jag har full rätt att inte älska henne lika mycket som jag hade gjort om hon varit en bättre människa men framförallt bättre syster.
Allt du gör mot andra, är ditt val. Om din pappas uppmärksamhet och ditt behov av honom är större än din relation till din syster så ska du givetvis välja honom.
Barn älskar villkorslöst. Vuxna människor gör inte det. Att vara släkt eller familj innebär inte att någon kommer "stå ut med dig och älskja dig villkorslöst" det var vad du som barn var tvungen att göra inför de vuxna för att säkra dina möjligheter att överleva.
Sedan alla de där "Har jag utsatts, har jag inte utsatts" är vanligt bland psykiskt sjuka familjer.
Barn utsätts på riktigt. Så är det.
Därefter så är upplevelsen verklig för barn. Dvs en obehaglig vuxen som skrämmer dem, gör dem illa till mods, skapar ångest osv är verkligt för barnet. Psykiskt sjuka människor grubblar mycket kring om de utsatts för något. Vilket de såklart har, men inte nödvändigtvis sexuella övergrepp eftersom det är en vuxen människas värdering av vad som är värst.
Ett barn som utsätts för svårt lidande, misär, oberäkneliga vuxna. Psykisk misshandel. Fysisk misshandel. har ett verkligt lidande som är berättigat sin existens och sitt erkännande.
Många tycks tro att det är först övergreppen är sexuella som det finns ett namn på obehaget och därför verkar många vilja leta efter "tecken" på att de var utsatta "på riktigt". Det barn som led ensam, var orolig och hela tiden mådde dåligt kring en vuxen person var utsatt av den vuxna oavsett om det blev eller inte blev, utsatt sexuellt. Barns verklighet är vuxenvärlden och de vuxna omkring ett barn som far illa är en del av barnets skada. De berättelser ett barn sedan ska navigera sig genom är berättelsen om sig själv som barn och hur det mådde i kontrast till de vuxna.
Kroppsligt obehag. Ångest. Rädsla. Oro. Är det skapat av vuxna så är det inte den vuxna människans syfte som är av betydelse utan barnets upplevelse av känslor omkring den vuxna personen.
Din upplevelse räknas även om du inte blivit våldtagen som barn. Därför är din systers känslor poängen med konflikten inte din uppfattning om att din pappa är en hyvens typ som bara råkar kladda på barn när han är full. De flesta människor, precis som andra användare sagt, börjar aldrig göra konstiga gränslösa saker på fyllan såsom att ta barn mellan benen. Något är uppenbart fel i huvudet på karln. Även om han bara på något vis råkat komma åt ett mer olämpligt område på något djupt olyckligt vis och helt av misstag, så räknas ändå det din syster känner inför det oberäkneliga fyllo som du själv ser som endast din pappa.
Dock så är du inte skyldig att bära din pappas synder eller ens betrakta honom genom den. Inte ens om han har våldtagit barn, är det ditt ansvar att döma honom efter hans gärningar och frångå dina egna känslor. Du är inte skyldig någon, någonting när det handlar om att ta ställning emot din pappa men lika lite är någon skyldig dig något gällande vad de känner inför honom heller.
Känslor är verklighet de också.
Normalt ska man klara av att betrakta saker ur andras perspektiv.
Människor som tror att de kan något om hur minnen fungerar, glömmer bort att det är individuellt. Jag vet när mina minnen blir kantstötta av andras felaktigheter. Det är sällan dock. Sedan så vet jag att jag har glasklara minnesbilder från när jag är 2 och 3 år. Däremot så minns jag inte hela händelseförlopp och då är det viktiga händelser från när jag är 8 och 9 som kan vara helt borta trots att de är såpass viktiga att de berättats av andra flera gånger om igen.
Minnet funkar inte som du och andra vill påstå. De flesta av oss går inte omkring med hela våra liv förvrängda i minnet. Sedan så om folk tjafsar tillräckligt länge så kan det starkaste minne börja tvivlas på och det är gaslighting
Gällande TS och huruvida det är en trolltråd eller inte med tanke på att övergrepp nämns så ska jag bemöta det som en tråd som inte är något trollande.
Ju mer syskon gör emot en, ju mindre älskar man dem till slut. Min syster hade en bindgalen pappa (dock inte ngn pedofil) och bjöd in galningen in i sitt och sin dotters liv. En av alla de saker som gör att hon har ett lågt värde för mig. Hon brydde sig absolut inte överhuvudtaget om att hennes pappa förstört hela min barndom och utgjorde en potentiell livsfara för sitt barn. Hon var i sin fulla rätt att få uppleva sitt tarvliga, infantila behov av sin pappa och jag har full rätt att inte älska henne lika mycket som jag hade gjort om hon varit en bättre människa men framförallt bättre syster.
Allt du gör mot andra, är ditt val. Om din pappas uppmärksamhet och ditt behov av honom är större än din relation till din syster så ska du givetvis välja honom.
Barn älskar villkorslöst. Vuxna människor gör inte det. Att vara släkt eller familj innebär inte att någon kommer "stå ut med dig och älskja dig villkorslöst" det var vad du som barn var tvungen att göra inför de vuxna för att säkra dina möjligheter att överleva.
Sedan alla de där "Har jag utsatts, har jag inte utsatts" är vanligt bland psykiskt sjuka familjer.
Barn utsätts på riktigt. Så är det.
Därefter så är upplevelsen verklig för barn. Dvs en obehaglig vuxen som skrämmer dem, gör dem illa till mods, skapar ångest osv är verkligt för barnet. Psykiskt sjuka människor grubblar mycket kring om de utsatts för något. Vilket de såklart har, men inte nödvändigtvis sexuella övergrepp eftersom det är en vuxen människas värdering av vad som är värst.
Ett barn som utsätts för svårt lidande, misär, oberäkneliga vuxna. Psykisk misshandel. Fysisk misshandel. har ett verkligt lidande som är berättigat sin existens och sitt erkännande.
Många tycks tro att det är först övergreppen är sexuella som det finns ett namn på obehaget och därför verkar många vilja leta efter "tecken" på att de var utsatta "på riktigt". Det barn som led ensam, var orolig och hela tiden mådde dåligt kring en vuxen person var utsatt av den vuxna oavsett om det blev eller inte blev, utsatt sexuellt. Barns verklighet är vuxenvärlden och de vuxna omkring ett barn som far illa är en del av barnets skada. De berättelser ett barn sedan ska navigera sig genom är berättelsen om sig själv som barn och hur det mådde i kontrast till de vuxna.
Kroppsligt obehag. Ångest. Rädsla. Oro. Är det skapat av vuxna så är det inte den vuxna människans syfte som är av betydelse utan barnets upplevelse av känslor omkring den vuxna personen.
Din upplevelse räknas även om du inte blivit våldtagen som barn. Därför är din systers känslor poängen med konflikten inte din uppfattning om att din pappa är en hyvens typ som bara råkar kladda på barn när han är full. De flesta människor, precis som andra användare sagt, börjar aldrig göra konstiga gränslösa saker på fyllan såsom att ta barn mellan benen. Något är uppenbart fel i huvudet på karln. Även om han bara på något vis råkat komma åt ett mer olämpligt område på något djupt olyckligt vis och helt av misstag, så räknas ändå det din syster känner inför det oberäkneliga fyllo som du själv ser som endast din pappa.
Dock så är du inte skyldig att bära din pappas synder eller ens betrakta honom genom den. Inte ens om han har våldtagit barn, är det ditt ansvar att döma honom efter hans gärningar och frångå dina egna känslor. Du är inte skyldig någon, någonting när det handlar om att ta ställning emot din pappa men lika lite är någon skyldig dig något gällande vad de känner inför honom heller.
Känslor är verklighet de också.
Normalt ska man klara av att betrakta saker ur andras perspektiv.
Konstruktivt inlägg, jag ska ta till mig det och försöka bete mig som en vuxen människa.
