Det finns absolut en del i det du skriver men det kan också tänkas att:
1..Stämmer det att personal inte fått träffa flickan? Hon har ju varit inlagd flera ggr, blivit sövd var tredje månad och fått tarmen tömd? På kaliber hör man ett besök hos vården (inspelning) där flickan är med.
2. Det finns tre anmälningar som alla lämnades in efter mammans ivo-anmälan. Varför anmälde de inte förrän mamman anmält vården?
3. De sägs att mamman överdrivet flickans symtom. Om man inte tror att hon har så allvarliga symtom och hon har vuxit som hon ska- finns det då anledning till att isolera barnet från alla sina nära relationer? Varför inte tex låta dom bo på ett utredningshem under observation?
4. Kräver mamman mer vård av flickan verkligen? Var det inte snarare så att hon var missnöjd med vården och ville byta sjukhus? Här ska tilläggas att samma team som vårdade Elsa blev ivo-anmälda ang en annan flickan ett par år tidigare pga just fel i näringsdropp. De föräldrarna tog upp exakt samma problem som Elsas mamma lyfter: att de inte blv lyssnade på när barnet var orkeslöst mm. Sjukhuset skulle efter den anmälan inte längre själva administrera näringsdropp pga att de inte hade tillräcklig kompetens. Men de gjorde ändå det med Elsa. Sjukhuset skulle också jobba med hur de bemöter oroliga föräldrar som inte är nöjda med vården.
5. Det kan ju också vara så att precis som med den andra flickan (ivo-anmälan ovan) fungerade inte kommunikationen med Elsas mamma. Kanske hade det räckt med att byta sjukhus som Elsas mamma ville.
6. Det framgår ur LVU-domen att en läkare som aldrig träffat Elsa ifrågasätter diagnosen (och tror att mamman har MBP). Andra läkare påtalar att diagnosen är satt på objektiva fynd och dubbelkollad med ett externt team i London. Domstolen avfärdar alltså detta och även att mamman skulle ha försökt skada Elsa.
7. Det man kan göra är att sätta en familj på ett utredningshem. Där kan man ha 24h observation. Dvs mamman kan inte skada flickan (vkt i och för sig domstolen har avfärdat) och deras samvaro kan utredas. Man kan också låta ett nytt sjukvårdsteam komma in och göra en ny bedömning.
1..Stämmer det att personal inte fått träffa flickan? Hon har ju varit inlagd flera ggr, blivit sövd var tredje månad och fått tarmen tömd? På kaliber hör man ett besök hos vården (inspelning) där flickan är med.
2. Det finns tre anmälningar som alla lämnades in efter mammans ivo-anmälan. Varför anmälde de inte förrän mamman anmält vården?
3. De sägs att mamman överdrivet flickans symtom. Om man inte tror att hon har så allvarliga symtom och hon har vuxit som hon ska- finns det då anledning till att isolera barnet från alla sina nära relationer? Varför inte tex låta dom bo på ett utredningshem under observation?
4. Kräver mamman mer vård av flickan verkligen? Var det inte snarare så att hon var missnöjd med vården och ville byta sjukhus? Här ska tilläggas att samma team som vårdade Elsa blev ivo-anmälda ang en annan flickan ett par år tidigare pga just fel i näringsdropp. De föräldrarna tog upp exakt samma problem som Elsas mamma lyfter: att de inte blv lyssnade på när barnet var orkeslöst mm. Sjukhuset skulle efter den anmälan inte längre själva administrera näringsdropp pga att de inte hade tillräcklig kompetens. Men de gjorde ändå det med Elsa. Sjukhuset skulle också jobba med hur de bemöter oroliga föräldrar som inte är nöjda med vården.
5. Det kan ju också vara så att precis som med den andra flickan (ivo-anmälan ovan) fungerade inte kommunikationen med Elsas mamma. Kanske hade det räckt med att byta sjukhus som Elsas mamma ville.
6. Det framgår ur LVU-domen att en läkare som aldrig träffat Elsa ifrågasätter diagnosen (och tror att mamman har MBP). Andra läkare påtalar att diagnosen är satt på objektiva fynd och dubbelkollad med ett externt team i London. Domstolen avfärdar alltså detta och även att mamman skulle ha försökt skada Elsa.
7. Det man kan göra är att sätta en familj på ett utredningshem. Där kan man ha 24h observation. Dvs mamman kan inte skada flickan (vkt i och för sig domstolen har avfärdat) och deras samvaro kan utredas. Man kan också låta ett nytt sjukvårdsteam komma in och göra en ny bedömning.
Citat:
Ja, jag fattar ju att det är viktigt att det blir rätt. Men OM det visar sig att båda sjukhuseä med personal, skola, och soc har rätt så finns det fara för barnens liv. Det är ett omöjligt dilemma som alltid kommer föra med sig fel och felaktiga beslut. Man får välja pest eller kolera och att inte göra något kan bli värre än att göra fel.
Mamman har ju sig själv att skylla också. Det är ju märkligt att hon inte låter sjukhuspersonal träffa flickan även om man är missnöjd med dem. Man slutar ju inte bara att ta med flickan på besök innan man löst det med ett nytt sjukhus. Det här är ju en flicka som har omvårdnad under iaf de timmar de timmar hon är vaken då båda föräldrarna (mamman och styvpappan) sköter om hennes med lön. Ingen av dem arbetar med annat.
Det finns flera anmälningar, där vårdpersonal på två olika sjukhus har uttryckt samma oro kring flickans diagnos och mammans agerande. Hade jag suttit på soc så hade jag också reagerat, det görs en utredning där även skolan får säga sitt. Den visar att mamman överdriver flickans symtom och undanhåller flickan från kontroller, det är mamman som hela tiden för flickans talan och vårdpersonalens intryck är att mammans berättelser inte verkar stämma med det som kommer fram i övrigt.
Tänk om det är så att föräldrarna känner att de har ganska mycket på att vinna när de är hemma med lön i jämförelse med om flickans vårdbehov minskas drastiskt. Mamman kräver också mer vård av flickan, men låter ändå inte läkarna träffa henne som de önskar.
Mamman påstående om att flickan periodvis mår bättre, men det kommer i efterhand,
När flickan tas från hemmet så förändras sjukdomsbilden, det är därför hon stannar kvar på LVU. Hon har helt slutat med näringslösning och äter, även annan medicin som sätts in när besvären ökar har minskat drastiskt på ett sätt som aldrig skett tidigare.
Anledningen till att flickan är omhändertagen är just att mamman inte klarar av att ge den vård som flickan behöver, genom att överdriva symtomen finns stor risk för felbehandling och/eller fel diagnos ställs. Det kan bli väldigt farligt och skapa hemskt lidande. Hon missar även mycket av sin skolgång samt umgänge med klasskompisar. Nu är läkarna inte ens säker på att hon har kvar sin diagnos eftersom så mycket har baserats på mammans berättelser. Även om en del talar för att den finns, men inte är så allvarligt som man mamman gett sken av. Det sista verkar alla vara överens om.
Flickan uppger att hon trivs i LVU hemmet men längtar efter sin mamma. Så visst kan de skada flickan, men om läkarna och vårdpersonalen misstankar stämmer så skadar det flickan så mycket mer.
Så vad gör man? Inget och hoppas på det bästa eller tar flickan och utreder? Av två onda ting så förstår jag ändå soc. Som det ser ut nu så går det inte så bra för mamman, utan misstankar har ju snarare förstärkts, även om det inte är fastställt.
Har mamman direkt eller indirekt överdrivit flickans symtom så får hon betala ett högt pris, gjorde hon det för den ekonomiska ersättningen så är det plågsamt jobbigt.
Mamman har ju sig själv att skylla också. Det är ju märkligt att hon inte låter sjukhuspersonal träffa flickan även om man är missnöjd med dem. Man slutar ju inte bara att ta med flickan på besök innan man löst det med ett nytt sjukhus. Det här är ju en flicka som har omvårdnad under iaf de timmar de timmar hon är vaken då båda föräldrarna (mamman och styvpappan) sköter om hennes med lön. Ingen av dem arbetar med annat.
Det finns flera anmälningar, där vårdpersonal på två olika sjukhus har uttryckt samma oro kring flickans diagnos och mammans agerande. Hade jag suttit på soc så hade jag också reagerat, det görs en utredning där även skolan får säga sitt. Den visar att mamman överdriver flickans symtom och undanhåller flickan från kontroller, det är mamman som hela tiden för flickans talan och vårdpersonalens intryck är att mammans berättelser inte verkar stämma med det som kommer fram i övrigt.
Tänk om det är så att föräldrarna känner att de har ganska mycket på att vinna när de är hemma med lön i jämförelse med om flickans vårdbehov minskas drastiskt. Mamman kräver också mer vård av flickan, men låter ändå inte läkarna träffa henne som de önskar.
Mamman påstående om att flickan periodvis mår bättre, men det kommer i efterhand,
När flickan tas från hemmet så förändras sjukdomsbilden, det är därför hon stannar kvar på LVU. Hon har helt slutat med näringslösning och äter, även annan medicin som sätts in när besvären ökar har minskat drastiskt på ett sätt som aldrig skett tidigare.
Anledningen till att flickan är omhändertagen är just att mamman inte klarar av att ge den vård som flickan behöver, genom att överdriva symtomen finns stor risk för felbehandling och/eller fel diagnos ställs. Det kan bli väldigt farligt och skapa hemskt lidande. Hon missar även mycket av sin skolgång samt umgänge med klasskompisar. Nu är läkarna inte ens säker på att hon har kvar sin diagnos eftersom så mycket har baserats på mammans berättelser. Även om en del talar för att den finns, men inte är så allvarligt som man mamman gett sken av. Det sista verkar alla vara överens om.
Flickan uppger att hon trivs i LVU hemmet men längtar efter sin mamma. Så visst kan de skada flickan, men om läkarna och vårdpersonalen misstankar stämmer så skadar det flickan så mycket mer.
Så vad gör man? Inget och hoppas på det bästa eller tar flickan och utreder? Av två onda ting så förstår jag ändå soc. Som det ser ut nu så går det inte så bra för mamman, utan misstankar har ju snarare förstärkts, även om det inte är fastställt.
Har mamman direkt eller indirekt överdrivit flickans symtom så får hon betala ett högt pris, gjorde hon det för den ekonomiska ersättningen så är det plågsamt jobbigt.
