Är långtidsarbetslösa bekväma, lata eller korkade?

Psykisk ohälsa. Man märker ju helt klart att en del som svarar här är så pass korkade att dom inte ens kan bli deprimerade.

Myndigheter ligger på, jag var i en jävla dipp ett tag men kom tillbaka. Dom tjatar men deras hjälp är totalt värdelös. Antingen ska man tillbaka fullt, tuta och köra i 25/50/75/100% men med absolut ingen hänsyn till något = många kraschar här. Eller så blir det dagis och pyssel, vilket får många att ge upp ännu mer mentalt.

Det finns ingen bra realistisk hjälp för långtidsarbetslösa med psykiska men. Är man seriös med att vilja hjälpa folk tillbaka in i samhället och livet måste livslusten tillbaka och där har Sverige ingen som helst aning om vad man behöver göra.

Psykisk ohälsa blir nog i så fall ofta en konsekvens av att vara arbetslös länge. Sedan kanske ohälsan fanns latent även innan arbetslösheten, men det blir knappast bättre om man fastnar i långtidsarbetslöshet. Skulle säga som så att de flesta är nog varken korkade eller lata, men däremot är ju människan i allmänhet bekväm. Man underskattar kanske hur bråttom det är att hitta ett nytt jobb om man just blivit arbetslös eller vilka uppoffringar man behöver göra, så som att vara beredd på att ta vilket jobb som helst eller att flytta. Man kanske överskattar sig själv. Staten kan nog både stärka och passivisera arbetslösa beroende på person.

Har du medvetet hoppat över "låg intelligens", eller bara missat? Cirka 15% av befolkningen har lägre än IQ 85, och de har svårt för mycket, bland annat att att göra sig lönsamma i det moderna arbetslivet (därmed svårt att få och behålla en normal anställning). Till en grundorsak som denna kan såklart sedan bristande utbildning, låg självkänsla etc kopplas.

Psykisk ohälsa är ofta en bidragande orsak

Jag är en fd långtidsarbetslös(13 år).

Bekväm, lat eller korkad?
Jag skulle nog säga alla tre, men även lägga till depression.

Korkad eftersom min intelligens visade sig inte vara i nivå med min ambition.

Deprimerad över att livet efter gymnasiet inte blev som tänkt.
Depressionen i sin tur ledde till att jag isolerade mig socialt, bodde hos föräldrarna och behövde inte mer än några tusenlappar i månaden för att känna mig bekväm i min isolerande livsstil.

Lat för att jag aldrig gillat att ha ansvar och plikt. Jag gillar när jag kan göra saker och ting när jag känner för det, eller om jag känner för det.

Men till slut gick det inte längre. Depressionen blev så stark att den trängde in i den falska verkligheten som jag flytt till. Den förnedrande processen för att få bidrag blev också alltför mycket.
Jag slängdes in i nån fabrik för ett jobb som är till för outbildade nyanlända utan PUT och efterblivna svenskar. Väl där så började jag må bättre, få ambitioner på nytt, lära känna mig själv och mina styrkor bättre och öva på mina svagheter. Inom ett år så hade jag gått från en sketen deltidsanställd med lånekläder och arbetsuppgifter som en lobotomerad mongolid hade kunnat utföra, till att bli en arbetsledare med eget kontor och bland de högsta befogenheterna i anläggningen som trots allt innefattar hundratals personal.

Du har en väldigt snäv syn på vad "jobb" är.
Antalet möjliga jobb är fler än lediga tjänster (formella anställningar) som utannonseras på Arbetsförmedlingens listor.
De jobben tillsätts genom kontakter, eller att folk helt enkelt skapar tjänsterna genom att anställa sig själva i ett eget bolag.

Jepp. Så har det varit sedan 50-/60-talens "flyttlasspolitik" ("den solidariska lönepolitiken"). Produktionen flyttade utomlands, befolkningen tryckte in sig i städernas miljonprogramsbebyggelse.

Nedbrutna, uppgivna, ..

Ja ja, jag vet. Du är fri att vara hur nihilistisk som helst. Men du borde inte vara en hycklare. Om du blir allvarligt sjuk.. Så dör du. Eller vänta, far du till sjukhuset? På en väg jobbare byggt, till ett sjukhus jobbare byggt. En byggnad full av läkare, sjukskötare, städare och andra sliter hårt varje dag?
Nej, hyckla inte. Ta inte del av samhället, njut inte av arbetets frukter om du är så emot arbete.

Många som på normal arbetstid sitter här och klagar på arbetslösa.
Vet era chefer om det..?
Och vad säger kunderna om det (de betalar ju indirekt era löner)?

Enligt mig finns det en strukturell orsak är också - i lagen om anställningsskydd (LAS).
Ironiskt nog.

Min tanke är att LAS gör att personer inte behöver utvecklas för att behålla sina anställningar. Så länge man inte gör något som klassas så illojalt eller våldsamt så kan man lalla på länge.
De byter heller inte jobb, för att det är förenat med risk, eftersom de då blir "först in" på nya jobbet och då drabbas av reglerna om turordning. Blir bekväma. Det minskar rörligheten.
När arbetsgivaren efter 20 år kör en ordentlig omorganisation, åker dessa personer ut eftersom att LAS äntligen kan kringgås i vissa delar. Personerna har då begränsade färdigheter, och begränsade möjligheter att få annan anställning sälskilt om hela branschen drabbas av liknande nedläggningar = långtidsarbetslöshet.


Edit:
insåg att jag bara skrev halva inlägget. LAS begränsar ju också arbetsgivares vilja att anställa personer som de inte är säkra på = större bortsortering.

Bidragstagare är de lägst stående. Araber som knullar åsnor är högre!

En man som tar bidrag är ingen man! En parasit för samhället/världen!


“Smarta”!!!!😂.