Citat:
Jag är uppväxt med knarkare så jag har bra pli på min hunger och kroppen blir oftast hungrig även när den bara är törstig för varför inte slå två flugor i en smäll så många gånger räcker det med ett glas vatten.
Jag har inte känslan i magen av hunger. Jag har inte heller det där drivet att äta (vet hur det känns, för jag hade det när jag kortison, det var som man älskade mat, istället för att allt är oaptitligt, saknar nästan detta, det var dock inte en desperathunger vissa får). Nästan all mat är oaptitlig, trots att jag egentligen tycker om den, så ingen aptit heller.
Säkert skulle kroppen säga till redan efter ett par dagar utan mat, vet dock inte hur.
Jag har andra sätt att känna av hunger, att jag blir svag i kroppen och lite yrslig. Så jag går på detta om jag skulle ha missat att äta.
När jag var ung hade jag två månader då jag inte hade pengar, åt bara råa morötter och äpplen. Hade absolut ingen hunger.
Klart att det finns lättja, den kan vara produktiv. Men vad jag menar är att vissa beskylls för lättja och dålig karaktär när de bara har ett problemområde. Tycker inte det är OK att trycka ned dem, särskilt inte på falska grunder.
Jag försökte förklara för en gravt överviktig bekant förr, att han får acceptera faktum att hans kropp går upp mer i vikt än andras, vid hans grad av överätning. Och agera efter det. Men han förstod inte vad jag menade, och tyckte att allt var orättvist.
Nej, alla feta är inte sjuka och alla som svälter sig har inte anorexi.
Men många har en störd relation där mat används både som belöning och bestraffning.
Folk äter absurt snabbt. För mig tar det en timme att pilla i mig middag, men dessa är klara på fem minuter, och äta snacks och godis kan de göra medan de jobbar med något annat.
För mig som en slags anhörig till min kompis som vill gå ned, stöter jag på många problem. Hen har konstant hunger. Jag vet inte hur man löser det. Det är inte sugenhet, det är maghunger med smärtor. Dock har hen även sug, men bara på sockriga saker. Ingen mättnadskänsla med någon form av mat. Så när andra är mätta och belåtna är hen fortfarande hungrig, och ibland tar lite till mat så att det fysiskt är svårt att äta mer. Har mycket stress i livet, mycket som gått fel utan hens förskyllan. Men hen har inte förmågan till självtröst och har alexitymi. Så då får godis trösta.
Det sorgliga är att hen nog skulle ha en rätt bra vikt om hen bara åt "riktig mat". Särskilt om det är varm mat som man sitter ned som familj och äter. Äta ensam blir en ångest i sig med överätning. Och överskottskalorierna kommer mest från snacks, godis och kakor.
Vi har kommit överens om att minimera sötsaker. Men sedan kommer man till hens manipulativa familj. Först tvångsbjuder de på kaffebröd, lägger en stor bit på hens tallrik och säger att detta tog flera timmar att laga, så du måste äta. Sedan när hen ätit så säger de att fy vad tjock du är, du borde skära ned. Hen säger då att ja jag borde inte äta hos er. Då säger de spelat förvånat att "men just hos oss måste du få äta för vi anstränger oss så hårt för din skull att baka".
Säkert skulle kroppen säga till redan efter ett par dagar utan mat, vet dock inte hur.
Jag har andra sätt att känna av hunger, att jag blir svag i kroppen och lite yrslig. Så jag går på detta om jag skulle ha missat att äta.
När jag var ung hade jag två månader då jag inte hade pengar, åt bara råa morötter och äpplen. Hade absolut ingen hunger.
Klart att det finns lättja, den kan vara produktiv. Men vad jag menar är att vissa beskylls för lättja och dålig karaktär när de bara har ett problemområde. Tycker inte det är OK att trycka ned dem, särskilt inte på falska grunder.
Jag försökte förklara för en gravt överviktig bekant förr, att han får acceptera faktum att hans kropp går upp mer i vikt än andras, vid hans grad av överätning. Och agera efter det. Men han förstod inte vad jag menade, och tyckte att allt var orättvist.
Nej, alla feta är inte sjuka och alla som svälter sig har inte anorexi.
Men många har en störd relation där mat används både som belöning och bestraffning.
Folk äter absurt snabbt. För mig tar det en timme att pilla i mig middag, men dessa är klara på fem minuter, och äta snacks och godis kan de göra medan de jobbar med något annat.
För mig som en slags anhörig till min kompis som vill gå ned, stöter jag på många problem. Hen har konstant hunger. Jag vet inte hur man löser det. Det är inte sugenhet, det är maghunger med smärtor. Dock har hen även sug, men bara på sockriga saker. Ingen mättnadskänsla med någon form av mat. Så när andra är mätta och belåtna är hen fortfarande hungrig, och ibland tar lite till mat så att det fysiskt är svårt att äta mer. Har mycket stress i livet, mycket som gått fel utan hens förskyllan. Men hen har inte förmågan till självtröst och har alexitymi. Så då får godis trösta.
Det sorgliga är att hen nog skulle ha en rätt bra vikt om hen bara åt "riktig mat". Särskilt om det är varm mat som man sitter ned som familj och äter. Äta ensam blir en ångest i sig med överätning. Och överskottskalorierna kommer mest från snacks, godis och kakor.
Vi har kommit överens om att minimera sötsaker. Men sedan kommer man till hens manipulativa familj. Först tvångsbjuder de på kaffebröd, lägger en stor bit på hens tallrik och säger att detta tog flera timmar att laga, så du måste äta. Sedan när hen ätit så säger de att fy vad tjock du är, du borde skära ned. Hen säger då att ja jag borde inte äta hos er. Då säger de spelat förvånat att "men just hos oss måste du få äta för vi anstränger oss så hårt för din skull att baka".
Ja du kommer bli hungrig om det går dagar annars är det ett problem du har, äta och vatten är väldigt starka drifter man har av naturliga skäl.
Jag tänkte främst på vanligt folk utan problem som gnäller eller skjuter sprutor i sig utan att knappt ha försökt banta. De som är sjuka är en helt annan sak.
Var själv bekant med en riktigt överviktig kille och han tränade på gym ORDENTLIGT och gjorde allt för att gå ned och det gick men det tog en jävla tid. Efter en tid fick han en magsäcksoperation vilket gjorde allt lättare och han hade någon form av sjukdom minns ej vilken för han var verkligen sjukligt fet vi snackar 200 kilo lätt trots hård träning flera gånger i veckan och diverse dieter.
Jag äter snabbt men jag tror det sitter i sen barndomen att då åt man snabbt för annars kunde någon annan ta maten från en.
Att äta "riktig mat" har ingenting med det att göra. För att visa just detta så "bantade" jag bort 10kg med att nästan enbart äta godis. På mina fusk dagar så åt jag istället extremt mycket grönt för att kompensera för vitamin, mineral och protein bortfallet.
Det är enkel matematik. En stor skillnad med "riktig mat" är att du blir mätt med mindre kalorier, klämmer du i dig 10 gurkor blir du mätt men det mesta är vatten med låga kalorier, klämmer du i dig 10 choklad kakor så ar du energi för resten av veckan och kommer bara vara mätt den dagen.
Att jag gick upp förut berodde på småätandet jag gjorde, gick upp på kvällen och tog en macka med extra mycket ost, kollade man på tv även på vardagen så var någon form av godis alltid framme. En stor skillnad kom bara av att jag ändrade dom vanorna.
Din kompis familj verkar störd om man håller på sådär. Har själv liknade (ingift)släkt och jag säger bara nej, man måste stå på sig lite också. Dom får baka hur mycket dom vill men hälsan går först.
