Till de som tvivlar på månlandningen...

Det finns information på nätet om det. Uppstigningsfarkosten har ganska låg massa som minskar alt eftersom bränslet förbrukas. Dessutom månens gravitation är bara 1/6 av Jordens. Mer utförligt här
https://moonhoaxdebunked.blogspot.com/2017/07/711-how-could-tiny-lm-climb-back-from.html

Det måste ju vara nåt sånt, för att detta våghalsiga och ytterst krävande projekt kunnat genomföras 6 ggr är bara inte möjligt. Första landningen hade tydligen bara bränsle kvar till ytterligare 20 sekunders flygning. Man missade landningsplatsen och fick flyga vidare. Man kunde lika gärna ha råkat välta hela farkosten i den eländiga terrängen. Eller fått in måndamm i motorerna. Eller inte fått igång dem igen. Eller inte hittat kommandomodulen. Det hade räckt med att nån av alla tusentals små funktioner havererar så hade katastrofen varit ett faktum.
Men okej, om några år kanske vi får se den första riktiga månlandningen, på månen. Det verkar dessvärre vara ett omöjligt projekt.

Efter lektionerna gick din gymnasielärare hem och såg på hockey på teven. Det är inga raketforskare direkt. Men dom är lydiga och tar sina sprutor. Och ger lydiga elever deras glädjebetyg. Så de kan fortsätta dissikera små vita möss och beräkna planetbanor eller små partiklar som inte syns i mikroskop men "ändå ba måste va där liksom!"

Nej det är grundläggande fysik som bekräftats genom experiment. Menar du att Newtons lagar är felaktiga ?

Nej något sådant kan det inte ha varit. Då skulle man inte kunna observera farkosterna visuellt eller pejla in deras radiosignaler. Inte heller skulle några retroreflektorer ha placerats ut och inga mån prover skulle kunna visas upp.
Att det fanns risker betyder inte att att sex landningar måste misslyckas och det skedde ju inte utan incidenter.
Hur menar du att man skulle få mån damm i motorerna. Borde inte utblåsen från dessa blåsa bort damm?

Det beror på vilken typ av motor det var. En "raketmotor" har inget luftintag på samma sätt som en jetmotor. Hur som helst är det komplicerade mekanismer som lätt kan påverkas av stoft från månen. Det borde ju ha blivit ett gigantiskt dammoln när man landade. Och hur många motorer var det? Om en av dessa stannat hade farkosten havererar. Hur kunde man balansera månlandaren? Som en drönare, med avancerad elektronik? Gyroskop och modern datorteknik? Många frågor återstår.

Av anledningar som det skrevs om innan blir det ingan "dammoln" på månen. Raketen vid landning blåser iväg dammet, men till skillnad från på jorden fortsätter dammet iväg från månlandaren - den bildar inte ett klassiskt dammoln som hänger kvar runt landningsplatsen.

Dammet var dock ändå jobbigt, så litet och vasst eftersom det inte filats ner av väder och vind, så det är rent farligt för oss och för den mekanik där det kan fastna. Det är inte direkt som runda fina sandkorn på en strand nånstans som är gôtt att gå barfota i, direkt.

Istället för att tvärsäkert påstå saker och ting borde flera passa på att fråga för det finns en del personer här som faktiskt gick klart grundskolan eller senare utbildningar med godkänt inom vetenskapliga ämnen och troligen kan hjälpa de som av bristande utbildning och intresse kör på med magkänslor snarare än riktig vetenskap. Risken är mindre att få felaktiga svar än av de LLM folk använder, eftersom de bygger på vad som finns därute och förnekare är inte direkt en bristvara på internet.

Man övningsflög styrsystemet på jorden kopplat till turbojet o tryckluft för manöverraketer

Var ju katapultstol om det blev skit 👍

https://youtu.be/tUJDbj9Vp5w?si=iOnYU_VxNmjtWtrL

Jag menar att det kan finnas undantag och komplement även till naturlagar och det är ingen information som kommer att nå en ganska småtrög gymnasielärare i första taget.

Detta ska sedan extrapoleras till teknikfält och sammansatta vetenskaper som vilar på väsentligt bräckligare grund än naturlagarna. Även om gymnasielärare nog tror att man härleder demokratins förträfflighet hela vägen från Newton.

Det är anmärkningsvärt hur grundläggande naturvetenskapliga och matematiska principer ibland avfärdas till förmån för löst formulerade antaganden om okända undantag. Några sådana undantag existerar emellertid inte. Att 1+1=2 gäller oberoende av planet, plats eller referensram är inte ett uttryck för auktoritetslydnad, utan för logisk och matematisk nödvändighet. Att reducera detta till något som är ”sant för att någon sagt det” är ett resonemang som inte tillför analys, utan tjänar som en bekväm reträtt från kravet att ompröva en felaktig slutsats.

Rörelsen hos ett föremål i ett gravitationsfält är sedan länge väldokumenterad och i sin grundform trivial att beskriva matematiskt. På jorden kompliceras modellen av luftmotstånd; på månen, där praktiskt taget vakuum råder, förenklas den ytterligare. Att hävda osäkerhet kring hur damm rör sig i vakuum eller i atmosfär är därför inte ett öppet vetenskapligt problem, utan ett tecken på att etablerad grundkunskap ignoreras.

Det mer bekymmersamma är att dessa påståenden sällan uppstår ur självständig analys, utan snarare reproduceras från profilerade konspirationsteoretiska källor där självsäkerhet ersätter faktakontroll. I ett rationellt samtal hade sådana felaktigheter kunnat fungera som utgångspunkt för lärande. I stället bevittnar man ofta motsatsen: en ihärdig försvarsställning där okunskap inte bara vidmakthålls, utan legitimeras genom att misstänkliggöra hela det kunskapssystem som gör matematik och fysik möjliga över huvud taget.

Det är inte vetenskaplig skepticism. Det är en systematisk ovilja att acceptera att verkligheten ibland är mindre flexibel än den egna övertygelsen.

Månlandningen är helt klart möjlig i teorin, även med 60-talets teknik. Men motsatsen att det hela är stagat är också plausibelt. Således rätt lönlöst att gå in på tekniska detaljer.

Låt oss istället tala om Nixon! Det går liksom inte komma runt det faktum att alla uppskjutningar skedde under detta geni.

Sex uppskjutningar på tre år och sedan ingenting. Nada. Inga kvarlämningar, ingen insyn. Intensiteten i programmet (följt av ett abrupt avslut) under en så snäv tidsram är svår att tolka som något annat än ett sätt att snabbt förskingra pengar.

Är det världshistoriens mest absurda projektering? Jag menar ... inte undra på att det blev dyrt. Hade ABSOLUT inte behövt bli så dyrt för lite sten.

Också märkligt att Nixon i de intervjuer och i sina memoarer efter Watergate aldrig nämner månlandningen som en central del i hans tjänstgöring, även om han officiellt uttryckte enorm stolthet över programmet när det hände och definitivt tog åt sig mycket ära för det. "Men det var ju JFK:s ide" säger någon nu ... och JA, men Nixon slutförde det. Gjorde allt det svåra oh han borde rimligtvis också äga det som sin största bedrift.

Men icke. För där finns en tydlig distansering från programmen efter hans presidenttid ... påminner ungefär om hur Bush distanserat sig från Irakkriget.

Att inte påminna det amerikanska folket om detta på 80 eller 90-talet för att vinna tillbaka sitt rykte (som han uppenbarligen brydde sig väldigt mycket om) är skumt deluxe.

Det är givetvis något som inte står rätt till här.

Nej det var helt omöjligt att trickfilma månlandningsfilmerna. Fram tills att du eller någon annan reproducerat filmerna med den teknik som fanns då är det en totalt idiotisk diskussion.