är man sugen på att titta på en remake på original novellen så tyckte jag att most dangerous game med Christoph waltz och Liam hemsworth var gsnaska sevärd, inte perfekt men kul
Kass. Helt utan charm, och Powell, varför har Hollywood bestämt att nu är det hans tur att vara nästa superstar? Helt karismatisk, precis som
sam Worthington,
Joel Kinnaman
Taylor Kitsch
Jai Courtney
Garrett Hedlund
Alex Pettyfer
Armie Hammer
Scott Eastwood
Ansel Elgort
Kass. Helt utan charm, och Powell, varför har Hollywood bestämt att nu är det hans tur att vara nästa superstar? Helt karismatisk, precis som
sam Worthington,
Joel Kinnaman
Taylor Kitsch
Jai Courtney
Garrett Hedlund
Alex Pettyfer
Armie Hammer
Scott Eastwood
Ansel Elgort
Jag såg den på eftermiddagen. Jag tyckte den var spännande och underhållande film, men saknade Wrights unika stil att leka med tempo och montage, och tyckte att det var en mer traditionell Hollywoodinramning på det hela.
Spoilers för filmen följer:
Hur berättelsen knöts ihop på slutet är diffust. Dog hjälten eller klarade han sig? Jag tycker att de sista scenerna måste ses som fantasiscener som representerar ett önskescenario, som gestaltning av narrativet i upprorsrörelsens mytologi (deras slogan var ju Richardson lives). Detta då den rigorösa säkerhetsapparaten filmen visat innan får det att te sig osannolikt att studiopubliken ens skulle ha anledning att göra upplopp när bolaget kontrollerar hela narrativet med avancerade deepfakes, och att de skulle kunna smuggla in vapen och brandbomber, eller att toppchefen skulle bli överrumplad och inte veta var han skulle ta vägen i en krissituation, eller att Richardson skulle ha lyckats ta sig in beväpnad i studion obemärkt, allt det går helt emot vad vi lärt oss tidigare i filmen. Dessa scener följer en sorts fantasilogik.
Jag vet inte om Wright ville ha en narrativ ambivalens för att publiken inte skulle bli helt deprimerad, eller om filmens utgivare krävde det. Först kände jag mig lite besviken att filmen inte fick en tillfredsställande lösning, utan att skurkarna vann och hjälten förlorade. (Det är ju varför man tittar på film, för att drömma sig bort till en sån värld där hjälten vinner trots att det verkat hopplöst.) Men efter att ha låtit filmen smälta någon timme känner jag att det var ett okej slut ändå, och ett som är kongruent med filmens tes om organisering som enda maktmedel för den enskilda människan.
Filmen målar upp en kolsvart, helt hopplös cyberpunkdystopi. Elakingarna i storföretagen är smartare, mer beräknande och de äger all teknik och alla medier, så de äger även den allmänna sanningen. En ensam person är chanslös mot dem. Det är bara när folk organiserar sig som det går.
__________________
Senast redigerad av anomalign 2025-12-14 kl. 18:57.
Jag såg den på eftermiddagen. Jag tyckte den var spännande och underhållande film, men saknade Wrights unika stil att leka med tempo och montage, och tyckte att det var en mer traditionell Hollywoodinramning på det hela.
Spoilers för filmen följer:
Hur berättelsen knöts ihop på slutet är diffust. Dog hjälten eller klarade han sig? Jag tycker att de sista scenerna måste ses som fantasiscener som representerar ett önskescenario, som gestaltning av narrativet i upprorsrörelsens mytologi (deras slogan var ju Richardson lives). Detta då den rigorösa säkerhetsapparaten filmen visat innan får det att te sig osannolikt att studiopubliken ens skulle ha anledning att göra upplopp när bolaget kontrollerar hela narrativet med avancerade deepfakes, och att de skulle kunna smuggla in vapen och brandbomber, eller att toppchefen skulle bli överrumplad och inte veta var han skulle ta vägen i en krissituation, eller att Richardson skulle ha lyckats ta sig in beväpnad i studion obemärkt, allt det går helt emot vad vi lärt oss tidigare i filmen. Dessa scener följer en sorts fantasilogik.
Jag vet inte om Wright ville ha en narrativ ambivalens för att publiken inte skulle bli helt deprimerad, eller om filmens utgivare krävde det. Först kände jag mig lite besviken att filmen inte fick en tillfredsställande lösning, utan att skurkarna vann och hjälten förlorade. (Det är ju varför man tittar på film, för att drömma sig bort till en sån värld där hjälten vinner trots att det verkat hopplöst.) Men efter att ha låtit filmen smälta någon timme känner jag att det var ett okej slut ändå, och ett som är kongruent med filmens tes om organisering som enda maktmedel för den enskilda människan.
Filmen målar upp en kolsvart, helt hopplös cyberpunkdystopi. Elakingarna i storföretagen är smartare, mer beräknande och de äger all teknik och alla medier, så de äger även den allmänna sanningen. En ensam person är chanslös mot dem. Det är bara när folk organiserar sig som det går.
Dög att slötitta på. Hade nog fördragit en mörkare ton än den humoristiska filmen fick.
Trist att alla jägare var likadana. Gillade upplägget i originalet mer faktiskt.
Hade Ben Richards nån militär träning om du vet?
Kass. Helt utan charm, och Powell, varför har Hollywood bestämt att nu är det hans tur att vara nästa superstar? Helt karismatisk, precis som
sam Worthington,
Joel Kinnaman
Taylor Kitsch
Jai Courtney
Garrett Hedlund
Alex Pettyfer
Armie Hammer
Scott Eastwood
Ansel Elgort
Kommer vara bortglömd on 3 år.
Charmlös som sagt. Ett dussinverk från en regissör som jag verkligen gillade en gång i tiden.
Det enda om den saken jag minns från filmen är när Richardson ville köpa
veteranens militärkeps och jacka, och påstod sig själv vara veteran från kriget (oklart vilket krig) i Alaska. Men det fanns inget mer än det vad jag minns, och ingen indikation på huruvida han ljög eller talade sanning.
Det enda om den saken jag minns från filmen är när Richardson ville köpa
veteranens militärkeps och jacka, och påstod sig själv vara veteran från kriget (oklart vilket krig) i Alaska. Men det fanns inget mer än det vad jag minns, och ingen indikation på huruvida han ljög eller talade sanning.
Aaa just det, Arnold var ju åtminstone pilot inom det militära.