I relation till den användaren jag svarade kan man spåra problematiken tillbaka till ett grundläggande påstående jag förmedlade: Jesus lära, eller kristendomen i dess totalitära helhet, bär på ett inneboende chimäriskt drag. Den är i praktiken en babylonisk halv, eller kvacksalvarlösning när det gäller verklig individuell frigörelse.
Tidigare inlägg…
(FB) Hur kan man tala om bevis?
Verktyget är nämligen i sin kärna icke-ändamålsenligt: det fungerar inte som ett redskap som faktiskt frigör, dock gör i praktiken inte något redskap i sann bemärkelse överhuvudtaget det för att vara rättvis, utan som en smärtlindrande tablett som dämpar symptomen och samtidigt orsakar en illusion av att problemet är löst. Individen placeras därmed i en falsk övertygelse om att den redan är fri, vilket i själva verket är det mest effektiva sättet att garantera att den aldrig blir det.
Men för att vara rättvis i kritiken vill jag ändå inte undersälja eller fullständigt ogiltighetsförklara att det finns en användbarhet i ett verktyg som tar bort en symptom. Smärtstillande har ett praktisk användning.
Detta knyter direkt an till det jag tidigare diskuterat med dig, nämligen det psykologiska fenomenet ”tro” i sig självt, akten att tro, och de djupt problematiska effekterna av att förväxla tro med faktisk frigörelse.
(FB) Varför förtjänar vissa människor helvetet?
Du valde att inte bemöta det inlägget sist dock, vilket jag noterar utan att veta orsaken, men jag lyfter den igen nu, eftersom den är högst relevant för denna kritik.
Att tro att själva troendet skulle leda till frigörelse är lika absurt som att tro att man blir vältränad och smal bara av att köpa ett gymkort, stå i dörröppningen och tänka positiva tankar om marklyft, eller av att läsa en kokbok och innerligt tro på recepten. Muskler byggs inte av tro om muskler. Frihet uppstår inte av tro om frihet. Och absolut inte av tron att någon annan ska lyfta skrotet åt en, i detta fall Jesus.
Arbetet måste utföras av en själv, det måste verkställas, konkret och praktiskt.
Vidare till lära… för att evolvera kritiken i relation till din fråga, kan vi använda ett specifikt citat som ett konkret och tydligt exempel:
Redan vid första anblicken osar det av en närmast pinsam arrogans. Det verkligt problematiska ligger dock i anspråket att utan minsta tvivel förklara att alla andra vägar och lärare inte bara är otillräckliga utan direkt värdelösa eller skadliga, och att just denna väg är den enda giltiga.
Men inte bara det… ett sådant monopol på både begreppet frigörelse och metoden att orsaka den är intellektuellt ohederligt, djupt antiintellektuellt och antifrihetligt i sin kärna. Det berövar individen både insikten och möjligheten att själv utföra det konkreta frigörelsearbetet, samtidigt som det ogiltigförklarar alla andra lärare, läror och självständiga utforskningsvägar som användbart.
För att inte tala om den till synes avsaknaden utav självkritik i sig, avsaknaden utav självintrospektivt ifrågasättande, sina tankar, uppfattningar och perspektiv för att inte bara erhålla större grad utav förståelse och insikt, utan också identifiera och frigöra egenförvållad ignorans som i allra högsta grad är ett inre fenomen som ställer till ofantliga kaskader utav psykologisk problematik.
Som en liten men talande parentes är det dessutom fullständigt absurt att tillskriva det absoluta ett kön och kalla det ”Fadern”, som om det högsta skulle ha könsorgan och familjeroller.
Det är en antropomorf projektion så grov att den nästan blir komisk, om den inte samtidigt vore så djupt begränsande. Och om man dessutom tar med det som brukar kallas människans feminina aspekter, blir det direkt förtryckande mot kvinnan att projicera en manlig fadersgestalt på det absoluta.
Jag pausar där och välkomnar dig uttryckligen att bemöta, ifrågasätta eller kritisera allt jag skrivit hur du behagar.
