Citat:
Ursprungligen postat av
Gracefulmind
Ja och det är ju inte så konstigt.
Tvärtom.
Jag skulle nog nästan våga påstå att de flesta av de barn/fosterbarn som utsatts för denna typ av "komplikationer" och "störningsmoment" i barndomen, som jag redan beskrivit, även får en tendens att utvecklas långsammare emotionellt.
De som haft svåra trauman har NOG med att bara "överleva", så att säga.
Och faktiskt även NOG med att "förbereda sig" för nya slag (bräckligheten som uppstår som jag skrev om).
Tid tappas därmed på annat.
Tid som normalt skulle gå till en normal emotionell utveckling, för sin åldergrupp.
Om man hade varit trygg, älskad-mätt och belåten. Och lugn.
Jag tolkade dock skribentens text som en mer allmän bedömning av intelligensen.
Kanske även som att han raljerade över någon annans (Jockes) trauma. Förminskande.
Kanske hade jag fel. My bad, i så fall.
Jag måste säga att du har en förmåga att fastna på detaljer istället för att se all annan relevant fakta.
Min poäng är att om han var åtta år när han först träffade fosterfamiljen, alltså i 1–2:e klass och fortfarande inte kunde vissa grundläggande praktiska färdigheter som att klä på sig själv, så är det lite konstigt. Skolor och förskolor syftar till att barnet ska utveckla självständighet och om man inte klarar dessa färdigheter vid den åldern ligger man efter i utvecklingen. Detta har inte nödvändigtvis något att göra med intelligens, vilket jag aldrig har påstått.
Att han fortfarande hade napp vid den åldern handlar däremot mer om emotionell mognad än praktiska färdigheter. Jag upplever att man beskriver honom som efter på alla plan, napp, att klä på sig själv, emotionella utbrott, allt man kan tänka sig.
Om man dessutom inte har lärt sig saker som att äta med kniv och gaffel efter flera hundratals måltider i skolan, kan det tillsammans med andra brister indikera på att barnet ligger något efter i sin mentala utveckling och inte bara praktiska.